I Love NY

Jag får se det här som en nystart. Men det är bara i vissa stunder som jag kan tänka den tanken.
Men jag vet inte annars hur jag ska hantera allt?

Jag är hemma igen, på ruta ett. jag har ingen lägenhet - inget eget med andra ord. Jag har dock fixat internet och jag äger numera en laptop, så det har jag ordnat. Och jag jobbar, åtminstone fram till 9 januari, sen vet jag inte hur det blir. Man kan väl hoppas att... öh.. min jobbarkompis fortsätter vara sjukskriven?
Det låter ju jättebra att hoppas på det..

Sen saknas fortfarande det som jag har velat ha i alla år.
Kärlek.
Värme.

Det finns någon där, men jag har en tendens att välja helt åt helvete fel, och även denna gång. Å andra sidan har allt ändrats nu iom att jag kom hem 9 månader tidigare än planerat, och jag kan liksom inte förvänta mig så mycket.
Men har man börjat vilja ha mer så går det liksom inte att få bort..

Jag måste starta om ett liv igen som jag trivs med.
Jag försöker fundera på vad jag gjorde innan jag åkte?
Jag tog körkort för att åka till USA, jag jobbade för att få ihop pengar till USA.. jag träffade folk så mycket som möjligt för att säga hejdå innan USA.
Jag försökte kramas som fan för att jag inte skulle få göra det då jag var i USA.
Allt var liksom inriktat mot USA.
Nu finns inte det längre.

Inte konstigt att jag känner mig borttappad.
Jag måste få mig ett nytt mål.
Mitt kära 25årsmål?
Haha ja.. jag fyller om 4 månader.
Grattis.

Just nu hägrar bara en tanke.. och det är att få känna närhet, få kramas, så sova med, vara nära. Iom att jag inte fått något sådant då jag var borta, och det var över 3 månader sedan nu det blev senast.. så, ja, jag har ju liksom längtat efter det och då jag bestämde att åka hem så blev längtan ännu större.
Och jag ville liksom ha det direkt.
Och visst har jag väl fått litegrann, men inte det där allt med hudnärhet.
och ensamtid och så.
Och jag valde ju en högtidstid att komma hem.. så inte så konstigt att inte mycket tid finns.
Men jag blir galen och jag blir galen igen och jag vet inte hur jag ska göra och jag bara vill för mycket och jag försöker hålla mig tillbaka men efter en timme försöker jag igen och det går liksom inte.
Det blir för mycket.

Men jag vill inte spela ett spel heller.
För jag är en dålig förlorare.
Eller snarare så bryr jag mig inte ifall jag förlorar eller inte, det går mig förbi.. och jag fortsätter ändå spela spelet trots att jag redan har förlorat.
Och det går ju inte, men så smart är inte jag.

Haha..
inlägget började positivt och slutade negativt. Det brukar vara tvärtom.

Jaja.. jag har bara varit hemma en vecka, så snabbt går det inte.

Nu sitter jag i min I love NY tshirt. tjofräs.

Tillbaka

Jag är hemma igen, med i ett mycket förvirrad skick.

Det har varit väldigt kämpigt och jag vet då och då varken ut eller in..
Jag anlände hit söndagkväll och redan på tisdagmorgon började jag jobba. Och gjorde över både julafton, juldan och annandan.
Jag har inte riktigt hunnit landa än.
Och fått iordning på dygnsrytm.
Eller sovit ut.
Eller kramats så mycket som jag vill.

Jag har fått en del kramar, jag har träffat honom två gånger, varav första gången var under 10 minuter. Andra gången var under 5 timmar, men med fler i sällskap.
Inte fått bra tillfälle än med andra ord.

Men just nu känns allt förvirrad och jag känner mig totalt kluven..
Samtidigt som jag går runt och mår allmänt dåligt och får inte bort känslan som jag hade innan jag åkte hem igen.

Jag har gråtit och gråtit och inte förstått varför.
Sen har jag inte kunnat sova.

Men det blir nog bättre längre fram, jag måste bara hitta mig själv igen.

Bygga på blogg igen

Det där beslutet med att inte skriva här i bloggen känns dumt nu, för jag har nästan tappat allt här!

Måste få igång den igen, och den kommer iofs komma igång då jag kommer hem och avslutar resedagboken.

Jag är hemma i min stad runt kl 20 på söndagkväll. Jag åker härifrån 9.35pm new york tid på lördagkväll.
Snart med andra ord.

Och har just fått veta att mamma och B bestämt att inte flytta nu ändå, pga lågkonjukturen och brorsan inte kommer kunna betala egen lägenhet och jag kommer hem utan att ha någonting.
Tråkigt för dem, men bra för mig.

Nu vill jag hem och krama på Pyret.

Orolighet

Haha, ibland vill jag bara skratta åt mig själv.

Min mamma har ringt mig idag och gett mig olika mailadresser för att kunna kontakta mitt senaste jobb och få lite jobb då jag kommer hem för att få inkomst för att sen hitta lägenhet - en tvåa - så jag får plats med allt och liksom börja om på nytt och kunna betala lägenhet och akassa har jag inte längre, men jag kan fortsätta i ungdomsgarantin på arbetsförmedlingen och jag oroar mig för hur allt ska gå och shit vad ont i magen jag hade då vi la på.

Sen grät jag lite.
Sen skickade jag sms till mamma.
Sen skickade jag ett till där jag skrev att, det kommer ju ordna sig!

Jag rabblade upp fakta i huvudet - då jag kommer hem kommer jag inte bli utslängd, jag kommer inte behöva hosta upp pengar det första jag gör, betala lägenhet det första jag gör. Jag får börja jobba nästa direkt iom att man får lön i efterhand, men jag måste inte känna oroa över att inte kunna betala en lägenhet NU.
Det är bara onödigt.
och jag måste inte känna oro för att komma hem bara för att allt detta väntar på mig.

Så jag insåg faktan och tänkte, varför ska jag oroa mig? Jag kommer hem snart, det kommer bli enklare när jag kommer hem. Jag har bestämmt mobilt bredband så jag kommer ha internet till min laptop då jag kommer hem, och jag kommer träffa vänner och kramas och ha roligt och ha megatråkigt också men så kommer jag säkert få något timjobb någonstans, så värdelös är jag liksom inte, för jag har ju fötter inne på ställen redan!
och jag vet att jag måste börja om från början igen, för jag har varit lägenhet, jobb eller något ekonomiskt skyddsnät, och det var så jag började för 4½ år sedan, då jag flyttade hemifrån, och jag vill inte gå via soc igen, det vägrar jag, därför måst ejag liksom kämpa på.

Och jag har gjort det en gång förut, och jag visste detta då jag åkte till USA; jag visste bara inte att jag skulle komma hem redan samma år.
Haha.

Så, jag är orolig men jag släpper på den nu.

Och jag vet att jag är orolig av naturen, och mina försök att bygga bort det, att växa, att utveckla mig själv, det funkar då och då, men jag kommer nog alltid att vara orolig av mig i alla olika situationer, och det är nog bara något, nej.. det ÄR bara något att acceptera, att jag är sådan, och sen lära sig att hantera det och liksom koppla bort det som en sak som jag faktiskt alltid bara är, för snart kommer det bli bättre.

Ibland blir man smart.

Men så sitter jag i USA utan vänner och familj, de riktiga iaf, men jag kommer hem snart! Så nu ska jag sluta oroa mig.

Haha.. jag undrar när denna blogg kommer genomskinas med harmoni och glädje!

Den där välbekanta känslan

Den där välbekanta känslan är tillbaka.
Den man får då man inte riktigt vet än, då man inte vet hur man ska tolka orden, om man ens SKA tolka orden, och magen blir orolig och gör ont och du blir lite sorgsen i det glada och det känns lite märkligt och du längtar bara dit men är samtidigt rädd för att komma dit för att du är rädd för det som komma skall och vad det för med sig och vad det kommer göra dig och att du faktiskt vet nu att du liksom känner saker som har varit där ett tag egentligen, men jag struntade i dem förut eftersom jag ändå skulle lämna landet.

Men nu kommer jag hem igen.

Och känslan är tillbaka.
Den jag inte haft sen.. ja, sen då jag hoppade runt med N.

Jag ska träffa killen jag mötte cirka 5 veckor innan jag åkte till USA - då jag kommer hem. Vi har haft kontakt sen jag åkte, pratat i telefon, smsade, internet och så.. och pratat om vad som händer när jag kommer hem.
Nu blir dock inte min hemgång i oktober 2009, den blir sen december 2008.
Så saker och ting blir lite tidigarelagt.
Och jag har ont i magen för att jag är rädd för vad som händer nu, eller kanske snarare för vad som inte händer nu.

Jag bad honom att inte ha en flickvän när jag återvänder i oktober 2009.
Han sa då att det är nog ingen risk, för han vill inte ha någon än.
Jag tänkte då, det är ju bara trevligt och efter ett år kanske han tänkt om.

Men nu är det inte efter ett år.
Nu är det nu.
Och jag kommer hem.
Och jag troligtsvis känner något, självklart känner jag något.
Och han vänder mig inte ryggen alls, och han säger inte nej eller avbryter mig.
Jag bara är rädd för att det ska ske.
Och jag har redan sagt att jag kommer komma och hälsa på honom, och det vet han redan säger han, och jag ska krama honom, och det kommer jag göra.
Och allt det vi pratade i telefon om.. det kommer säkerligen ske, jag är bara väldigt orolig INNAN det sker.
Om det kommer ske.
Hur det kommer ske.
När det kommer ske.

Så, den välbekanta känslan är tillbaka..
den där då man har känslor för någon som man inte vet om man borde ha känslor för.

Men kanske man för en gångs skull kan vara vuxna i det, han ska ju föreställa att vara vuxen. Ha kommunikation, vara rak. Och efter ett tag kanske berätta? eller låta det växa fram?
Jag vet inte.

jag ska inte tänka för mycket.
Jag vet bara att min mage känns lite obehaglig.

Funderingar en söndagskväll

Sitter här i rummet med min nya laptop, rätt skönt att ha något att skriva på, bara ta med sig överallt. Lite som en skrivbok men ändå inte.

Just nu saknar jag åter igen D. P., men jag kan ju inte ägna ett helt år till att sakna honom eller fantisera om vad vi ska göra då jag anländer hem igen.
Ungefär som jag gör då jag förväntar mig saker.. Hoppas hela kvällen och oroar mig och är rädd och ledsen i förväg utifall det inte kommer hända, som att sova över hos honom. Men så lyckades jag tillslut ändå, varför inte istället njuta av hela kvällen? Och sen hoppas på det bästa men inte förvänta sig saker.

Ställa in sig på att ha roligt istället för att gå runt och hålla tummarna på att något ska inträffa! Ta för sig istället för att vänta på att det ska ske.

Jag ska inte försöka göra det här, jag SKA göra det. Jag är trött på att jag alltid skriver "försöka" eller "väl" eller "kanske".
Då ställer jag ju redan in mig på att det inte kommer att ske, jag ger mig en liten back-up ifall ifall jag inte klarade det.
Men då FÖRSÖKTE jag inte tillräckligt.
Därför ska jag göra saker istället.
Göra.
Inte försöka att göra.
Göra.

Här tar alla killar för sig på dansgolvet.
Ser jag en snygg kille så får jag väl gå fram istället själv, istället för att vänta på honom.
Iofs är de flesta slemmiga här och dansar som om man har sex, men just själva inställningen. Varför vänta när man kan ta?

Värst vad smart man blir när man tänker efter lite.
Hur många dagar har jag varit här nu? 57 såg jag nu, har en community där jag räknar dagarna automatiskt!
Jag åkte 5 oktober, nu är det 30 november. Ja, det är söndag här, klockan är 21.59 just precis nu, och sverige är 6 timmar före!
Men iaf.. det är 7 dagar i en vecka, därför tar man alltså.. 57 delat på 7. Förövrigt kom jag hit på en söndag, faktiskt kom jag fram till au pair skolan vid denna tid, men jag anlände väl till New York runt 8-tiden.
Men iaf.. 57 delat på 7, vad blir det? Det blir lite mer än 8 veckor. Ja, iofs räknar den där communityn som om jag vore i sverige, så egentligen är det 56 dagar om man räknar med USA-tid. Men iaf.. 8 veckor har jag varit här nu, det är ju ingenting! Haha.
Men 8 veckor blir.. nästan 2 månader. den 5 December har jag varit här i 2 månader.
Snart är det alltså.. 10 månader kvar. Jag åker hem någonstans i Oktober, jag kommer resa runt lite tror jag, men förmodligen inte hela månaden.
Men någon gång i Oktober.
Det är 52 veckor på ett år, minus 8.. det blir 44 veckor kvar.

Ja, jag är i det läget där jag räknar ner för att klara av tiden här!
Det blir lättare så. Snart blir det nog lättare om jag helt slutar att tänka på tiden överhuvudtaget, men just nu känns det lite enklare att räkna neråt.
Och jag tror det kommer gå snabbare då det blir nytt år, för då ljusnar allt igen och dagarna känns enklare när det är ljust!
Och då jag slipper oroa mig över helgdagarna och sånt. Jul och nyår och så.. vad ska jag göra dååååå? Men det löser sig.
Jag har planer att åka till Linda den 24 december och fira svensk jul. Min familj här firar inte så mycket jul, så det missar jag, men det vore skoj om jag kunde komma iväg den 24e.. Dock kanske jag jobbar, men jag ska fråga hur det ligger till!
Sen planerar jag även att fira nyår på Time Square, med alla andra amerikanare.. Lär vara fullsmockat totalt, men en upplevelse som inte är bra att missa!
Måste se till att jag är ledig där också då förstås..
Bäst att skynda mig med det, så jag slipper gå runt och oroa mig över något som kanske inte behövs oroa sig över!

Ja, var var jag?

I april kommer syrran, får se vad vi gör då, hur mycket pengar hon lyckats spara ihop! Jag ska försöka spara så mycket som möjligt nu, lägga undan viss antal pengar i veckan, iom att vi får veckolön! jag brukar få 180 dollar. Egentligen ligger det på typ 77 dollar eller nåt, eller 76,78 eller nåt.. men pappan här som alltid betalar mig tycker inte om växerl, så, hehe, han ger mig 180. Vilket passar mig utmärkt!
Det blir också en sorts nedräkning! Då hon varit här så är det ett halvår kvar av min tid! Och hon kommer hit om typ 5 månader, så, woho! Men ja, snart slutar jag förhoppningsvis att rökna ner, snart hoppas jag väl att tiden ska stanna!

Där har jag en lustig sak också apropå lönen.
Jag fick alltid 180 dollar i förra familjen också, men så min fjärde paycheck, min fjärde lön, min sista lön i den familjen, den fick jag i bilen till tågstationen då jag skulle åka till min nuvarande.
Då gav pappan mig 77 dollar i näven.
Var det en sorts.. vad kallar man det? "HAHA, du ska bara få 77 kronor så inte fan ger vi dig mer nu!!!!!" Kändes så.. haha.. jaja, okey. Det blir nog bra!

Ibland saknar jag att vara där, inte just i själva familjen dock, men staden! Jag kunde vandra in till town och bara gå runt där, sätta mig på pizzerian eller nåt. Och gå runt i området på promenad. Här går det inte riktigt lika bra. Jag bor liksom utanför allt, 3 minuter bilväg till mall, men bostadsområden finns liksom inte och jag kan inte gå in till stan, jag har förövrigt knappt varit inne där. Och allting är liksom utspritt, det finns inget sammansatt. Så det saknar jag, och skulle vilja bo på bättre tillräckligt ställe. Och närmare New York. Nu måste jag först ta ett tåg som inte går så sent på kvällarna, tar cirka 20min in till Trenton, och från Trenton finns det ett direkttåg in till New York. Men ska jag någon annanstans, typ där jag var i helgen så blir det att åka upp till Newark, strax innan New York, och byta en andra gång.. Och vissa tåg går inte så ofta, så det blir lite väntetid.
Jag har kommit på att New York är min stad, jag trivs så satans bra där!
Och det är så synd att jag har flyttat längre ifrån.
Förut gick det direkttåg och tog cirka 40min, ibland kortare om man hade tur.
Nu måste jag byta en gång, och kan inte komma hem så sent iom att det sista tåget jag måste byta till inte går så sent.
Men jag får lära mig att hitta lösningar.

Men det vore hur coolt som helst att BO i New York. Kanske jag flyttar hit och jobbar senare? Vem vet. Inte med barn dock, haha, nejnej. Men restaurang kanske eller nåt annat trevligt? vem vet.
Jag ska åtminstone försöka komma dit oftare.
Nästa helg blir det nog igen, åka skridskor förhoppningsvis med en annan svensk jag aldrig träffat!

Jaha, shit vad jag skriver.
Och jag vet inte ens om jag ska lägga in det här i min blogg.
Men förmodligen hamnar den där.
Nu skriver jag ju direkt i laptopen, i ett skrivprogram.
Och internet vägrar funka nu, kan inte ens hitta någon trådlöst nätverk.. krånglar som fan, så jag får.. hm, jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. För jag kan ju inte skicka över det här någonstans.
Tänkte spara det genom den stationära datorn som fungerar, men hur gör man det när man inte kan skicka över då man inte har internet?
Hehe, bra tänkt sherlock!

Jag får fixa det en annan gång då internet fungerar här igen! Sålänge får det ligga så fint i laptopen.

Nu ska jag lägga mig och läsa tror jag. En engelsk bok! Jag har kommit in i den nu, vilket är bra, jag kan bara läsa utan att tänka så mycket, lite som svenska böcker. Och det är jääävligt bra!
Ah, smidigt att skriva på detta tangentbord förresten. Allting blir bra bara man hinner vänja sig lite!

Puss och hej!

38 timmar

Sitter i sängen nu med min alldeles nya laptop.
det känns som en sådan stor frihet att kunna sitta var fan jag vill. Ändå har jag tillbringat dagen med att sitta på datastolen med laptopen i knät och stationära datorn framför mig, men nuså.. nu gäller det.
:)

Jag ska försöka skriva mer här igen! Det går i perioder gissar jag på. och förmodligen kopierar jag också över inlägg. Får se hur det blir datummässigt.

Men ja, det blir bra!
Nu ska jag ta och sova.
Jag har nu varit vaken i 38 timmar! Bortsett ifrån 40 minuters sömn imorse.
Så går det när man drar in till Manhattan!
..som förövrigt nu blivit en alldaglig sak, att kunna åka in till New York då och då och vandra runt på Manhattan, det är inget fancy längre, det är bara något jag gör då och då.
Helt fantastiskt fortfarans de för jag trivs verkligen där! Men jadu, snart 2 månader och det känns som en helt naturlig grej att göra.

Göteborg blir ingenting emot detta då jag kommer hem. :P Eller ens Stockholm!

Godnatt

Hem

48 dagar i usa, och jag började dagen med att gråta, direkt då jag vaknade. Megahemlängtan och saknad.
Heja mig!
Ett år känns för långt just nu.

Och ni som säger "I efterhand kommer det verka som en skitsak".
Gå och dränk er. :P

Jag säger själv så, men just nu är det inte i efterhand, det är NU.

Usch. Jag vill heeeem!

Dålig med uppdatering

Jag är jävligt dålig på att uppdatera den här bloggen!
Är inriktad på min resedagbok där alla vänner och diverse familjemedlemmar kan läsa.

Kanske jag kopierar in allting här en dag. Förmodligen gör jag det och lägger det under en länksak.

Men ja.. det där med att skriva på två ställen blir väl inte riktigt så bra. Än så länge iaf.

Jag har bytt familj iaf! Om någon har missat det.

A house on fire

Jag kopierar och klistrar in det här rätt av!
Skrev just i resedagboken om en händelse igårkväll..

...
Då jag hade sagt godnatt, runt 9 på kvällen kanske.. hörde jag något tuta, någon siren.
Det brukar dock låta en del här i USA.. så jag reagerade inte mer.
Sen efter ett tag hörde jag en stor jävla bil utanför, lastbil eller vad tusan det var, sen kom ännu mer tjutande saker, så jag gick till fönstret och tittade ut. Där stod två brandbilar.
Ojsan, tänkte jag..Jag kunde dock inte se något i fönstret, så jag tog på mig och gick ner för trapporna och mötte pappan i hallen.. Han sa att det brinner i ett hus på våran väg.. Så jag gick ut, jag sa att jag var nyfiken.

Och shit.. där stod det 8 brandbilar.. tog upp hela vägen, och ett par ambulanser, och några polisbilar. Och kanske 5-6 hus uppåt vägen, mitt emot våran länga, brann ett hus. Det kom stora flammor ur det, och just då jag klev över vägen och till andra sidan kom det 4 folk som sprang med en sån där ambulanssäng med en kvinna inbunden i den. De sprang fort ner för backen och körde till sjukhuset.
Sen gick jag längre upp, och såg fler och fler brandbilar och massa brandmän och det kom stora moln av rök från huset, som snart blev svarta, och vatten forsade ner bredvid mig ifrån brandslangen. Sen kom flammorna.. Kom uppifrån huset, sen drog de ut en stege mot taket och klev upp där och krossade glas och allt, fönstret, så de kunde gå in..
och jag såg lampor lysa upp inuti huset. De letade nog efter fler människor.

Sen sa Laurie till mig, som också stod utomhus.. att mannen som just kom i hatt.. att han bor i huset. En äldre man. Han kom just hem från jobbet och mötte sitt hus i eldflammor med massa brandbilar på hela gatan och hela gatans invånare stod och tittade på, och hans fru hade åkt till sjukhuset.
Vilken jävla syn då man just kommer hem..
Någon granne gick iväg med honom och förmodligen skjutsade till sjukhuset.Jag stod kanske där i en halvtimme timme. Fler brandbilar kom, var nog tillslut 10 stycken här, från flera olika byar runt omkring.. Livingston, där jag hade varit på Mall tidigare på kvällen.. Millburn, south orange och fler ställen.

Jag tog några kort på allting, brandmän som rusade runt, brandbilar, huset som stod i lågor.. röken.
Tillslut gick jag in, för det var så kallt, och som Laurie sa.. vi missar nog inget ändå.Jag tittade ut genom fönstret några gånger, och alla brandbilar stod kvar, motorn igång och ljusen fortfarande rödsnurrande.. 2 timmar efteråt.. och de var fortfarande där då jag somnade, så det tog nog ett jäkla tag för dem att släcka allting.

Idag påväg hem från soccerpractise tog jag en omväg för att komma förbi huset uppifrån, istället för att gå nerifrån och upp och sen ner igen.. jag mötte en polis eller vad det var, och jag frågade honom hur det går med allt, och han svarade att de försöker få iordning allt nu. Och jag sa att jag hade stått och kikat igår kväll, att jag bor bara några hus längre ner, och att jag hade sett stora flammor och rök välla ur från huset.Sen gick jag vidare, och kom fram till huset.

Jag såg två män gå runt och sopa upp glas och allt, sen kikade jag närmare.. och shit, uppifrån och ner, allting såg svart ut inuti, och det var bränt lite på utsidan på taket och alla fönster var krossade.. hela huset var förstört verkligen.

Usch säger jag bara..Nu har jag sett det på riktigt, en stor brand i ett hus där folk bor. Att det skulle vara på min gata här i USA var inte direkt något jag trott.
Då Laurie såg att jag tog några kort (mest med mobilkameran, för batterina i digitalkameran vägrade.. fick väl 3 kort med den) sa hon till mig "Skicka inte de korten till din mamma! Hon kommer bli helt galen!!"Men lugnt mamma, det var inte i mitt hus det brann, dock samma gata och 30 sekunders promenad.. men ja.. Usch.
Hemskt.
Jag kände med mannen som kom hem.. känslan, jag blev helt tårögd.

Fick även reda på att de har äldre barn, varav en är autistisk.. men de bor som tur var inte hemma längre.
Tydligen var bara kvinnan hemma.
Och än så länge vet jag inte hur branden uppstod, men det står nog snart någonstans.Jag hittade en artikel om det!
Samma kväll, då jag la mig.. så satte jag på tvn och så var det lite nyheter.. där de berättade om två polismän som varit med om skottlossning i tunnelbanan i Queens, New York.
Jaha.. tänkte jag. Vart fan har jag hamnat?
Men lugnt där också! Jag har inget i Queens att göra, än så länge iaf.. Det är ett område i New York. Jag har bara varit i Bronx, som är ett annat område lite i utkanten.

Menmen. Saker händer här!

Irriterande just nu att jag inte har möjlighet att få in bilder i datorn och på internet! Jag har ju massor att visa, och en jävla husbrand med brandbilar också! gaaah!

Snart 2 veckor i familjen, 3 veckor i USA

Nehej, nu har jag bestämt mig för att skriva lite mer blogg, jag vill ju inte mista hela läsarskaran och min kära älskade skrivarplats!
Jag får helt enkelt skriva på bägge ställena eller alternativt klistra in samma sak här som i resedagboken.
Vi får se!

Jag är ju som sagt Au Pair i USA nu i ett år, för er som inte riktigt har koll på läget!

Det kommer bli lättare för mig att skriva om allt då jag har skaffat mig en laptop.
Nu får jag ju sitta i deras "allrum", och jag får bara använda datorn då ungarna sover, är borta eller.. vad de nu gör.
Vilket innebär att jag inte kan använda den då jag slutar på eftermiddagarna, jag måste vänta tills de lägger sig, vilket är runt halv8!
Det enda jag kan göra alltså är att gå upp i mitt rum och kika på TV, om jag vill befinna mig i huset fortfarande.
Det är en av de negativa sakerna jag känner.
Därför måste jag snaaarast skaffa mig en laptop och koppla in mig i det trådlösa internet och sitta på rummet och skriva vad fan jag vill, när fan jag vill!

Tycker inte riktigt om att sitta här på kvällarna heller då mamman och pappan befinner sig i närheten. De förstår inte vad jag skriver, men jag känner mig inte direkt ostörd, och det känns inte riktigt som att jag kan kika på allt jag vill kika på etc..

Ska bara få in min sverigelön på kontot, sen blir det att leta efter dator..

Just nu är den äldsta ungen på preeschool och den yngsta sover förhoppningsvis. Han ville inte, men jag hämtade en av katterna och la på sängen som sällskap, för han sa att han var rädd för att somna ensam.

Jag hade tur idag. En av mammorna till en annan unge sa att hon kunde ta med sig äldsta ungen, Hugh, på en playdate, direkt efter soccer practise, så jag gick hem med bara en unge, Owen. Han som är enklast, den yngsta.
Puh, tänkte jag bara. Tack som fan, verkligen!

Därför sitter jag alltså här nu, eftersom ungen sover.
Och så hostar jag som fan..
Jippi ho.

USA och resedagboken

Nu var det två veckor sedan jag skrev här senast, och jag satt i Sverige..
Nu är jag i USA, i Maplewood, New Jersey.

Det har inte blivit att jag har skrivit mycket här, kanske kommer bli bättre på det senare, eller så blir det lite sisådär med bloggen tills vidare.

Jag skriver mest i resedagboken. Gå gärna dit och kika! Du finner mig under nicket Sussilago_, ja, med understreck.

Klicka här!

Hejdå, eller.. på återseende!

Hejdå Sverige!
Vi syns hösten 2009!

Nästa gång jag skriver här befinner jag mig i USA.

Shiet.

Jag fick mig en träff med killen, fick en tur i hans splitternya bil, sedan lite tv och soffmys ihopkrupen i hans famn och en lång kram innan han skjutsade hem, och en lång kram utanför bilen med 3 kyssar på det.
Mums filibaba.

Vad jag kommer sakna folk. :)
Men jag tror folket saknar mig mer. ;)

2 dygn och minutrarna nedräknas

Om 2 dygn och 25 minuter (räknat från då jag börjar skriva åtminstone..) går mitt flyg mot New York.
Och jag är väldans dålig på att skriva här i bloggen!

Jag som brukar vara så detaljerad har utelämnat besöket på ambassaden, alla detaljer. Jag har å andra sidan väldigt bra minne också, så jag skulle kunna dra igenom allt nu - eller om en månad. Jag minns allt ändå.
Och jag har utelämnat besöket och övernattningen hos D.
Och jag har utelämnat detaljer om den nya killen.
Och jag har utelämnat att jag sov hos N igårnatt.

Men det kommer kanske?

Fast det sista kan jag nämna.
Jag mådde så dåligt i förr-förrgår och i förrgår. Grät om vartannat, det var ett helvete!
Och eftersom D dragit till England, nya killen är megasjuk.. så skickade jag sms till N och frågade honom om han hade något emot att jag kom över lite.
Jag fick svar tillbaka om att han är hos en kompis och "du kan väl kika på tv vetja!"..
Blev jag arg? Blev jag sur? Blev jag förbannad?
Haha.. ja.
TV?!
Det hade jag säkerligen redan gjort om det hade hjälp.
svarade jag på ett ungefär.

Sen var det inget mer sms där.

Men mobilen ringde runt 2 timmar efteråt.
Han var hemma nu. Hur jag mår? Jo tjena, inte så mycket bättre än sist vi pratade.
Och ja, jag blev sur förut.
jaha, du förstår det.
Jasså, jag kan komma över nu?
Ja, jag är disträ.
Okey, jomen jag kommer då.
Men det är försent för att åka hem.
Jaha, får jag sova över nu.
Det var värst.

Och jag drog dit och tog mig en lång kram, sen sov vi.
Och vi sov faktiskt.
Nothing more.
I sexväg.

När vi sa hejdå på morgonen? Jag tog en snabb kram och vände mig om och gick.. och svarade "..hejdå.." när han sa det högt bakifrån och påpekade att det ju finns mail så vi kommer ha kontakt!
Jag fixade inte riktigt att stå kvar där.
Ögonen tåras liksom.

Men det var bra, att dra iväg, dra dit.

Och nu sitter jag här ja.. med en väldans massa information som är utelämnat.

Idag har jag massvis av saker att göra.
Jag ska dekorera klart min alldeles egen smörgåstårta, sedan eller efter, vet jag inte, ska jag in till stan med mamma och köpa lite grejer för pengar jag knappt har. Presenter till barnen och föräldrarna, och lite annat till mig.
(Jag har med mig två påsar med saltlakrits, Gott och blandat salt, samt djungelvrål! Jag har det självklart till mig, men kanske jag blir tvungen att bjuda de där barnen och föräldrarna också? Hua!!!)
Sedan ska jag packa ännu mer, förbereda saker.. och få hem familjemedlemmar hit.
Sen direkt efter någon gång ska jag börja med tacos-sakerna.. steka och hacka och jag vet inte vad.. När fan jag ska hinna det, och så kommer massa vänfolk hit ikväll!


Men du kära läsare.
Det jag egentligen ville komma till i detta inlägg var att jag faktiskt också skriver på en annan sida! Du får gärna kika dit lite, och du kan gärna få lägga till din mail i ett epostutskick om du känner för det. Det finns att göra på min sida där om du bara hittar mig.
Du går in på resedagboken (ja, klicka på ordet jag just skrev..) och sök på Sussilago_ (ja, med understreck, någon jävel har snott mitt nick.) och där hittar du mig!
Vill du ha utskick så lämna mail ja, eller skriv till mig direkt så lägger jag dit dig, eller alternativt dyk in dit då och då om du vill läsa något nytt!

Jag skriver på två ställen, får se hur mycket det blir här bara.

Och så var det med det ja.

Fan. nu är det 2 dygn och 16 minuter kvar! AAAAAH!

English, please

Maybe I gonna begin to speak english now, and also write of couse.. So I have it in my system when I take the small step for mankind, but the big step for me, out of the plain and on JFK-airport!.
Or what do you think about that?

The hard thing to write and speak english is that fact that I'm a bit bad to know what word that comes first and last in the wording. The grammar, and everything around..!

Yeah..
And also that I'm speaking school-english, and not american..

Of course I have learn to speak after all the episodes in many, many series I have looked at, Gilmore Girls is one of them!
But OK, I don't think I gonna speak as fast as they speak in that show..

But who knows.. In about one year I maybe have stopped to speak swedish.

äsch. orka.
Jag håller mig nog till svenskan ett tag till..

Den där lilla stressade ångesten

Jag känner en sån jävla ångest då och då.
Just nu är den i full gång.

Jag är just hemkommen ifrån Linköping efter att ha tillbringat helgen där. Kramade hejdå till J och P på stationen. "Vi syns om ett år!" (vilket vi i och för sig hade haft mellan oss från nu och då vi träffades senast, men vi var åtminstone i samma land under tiden!).

Nu känner jag mig fullständigt stressad över allt och shit ska jag verkligen göra det här? Varför i helvete gör jag det här?
Haha, jag ställer samma fråga gång på gång, ändå vet jag ju redan svaret.
Jag gör det för att jag inte förstår varför jag gör det!
Svårare än så är det inte..

Jag är den där tjejen som folk som kände mig förr aldrig skulle kunna tänka sig att se mig göra en sån här sak. Som en av mina barnreferenser sa, min favoritförskolelärare på förskolan jag praktiserade på 04-05. Då jag mötte henne igen i våras, efter att inte ha setts på flera år.
Jag var klädd i färger, jag hade linser, jag var helt förändrat, och 30kg mindre.
Hon tittade på mig och sa "Jag blev helt förvånad när du ringde mig, jag trodde aldrig att du skulle kunna åka iväg så här. Men när jag ser dig nu, dina ögon ser så glada ut.. Stor skillnad från förr."

Jag vet själv att jag inte skulle göra en sån här sak egentligen.
Men jag är en utmanare av mig själv, därför måste jag!
Och shit vad skoj jag kommer att ha.
Det är bara INNAN jag är där som är den jobbigaste biten..
Fyfan, säger jag bara.

Jag ska göra, det och det och det..
Packa allt jag ska ha med mig, packa ihop allt jag INTE ska ha med mig och frakta till mormors förråd i Alingsås.. Och bara allt det kommer ta hela veckan.. Fast det är redan på tisdag som jag åker till mormor..
Och träffa alla folk jag kommer åka iväg ifrån.
Särskilt denna kille jag börjat krama på sen några veckor tillbaka.
Vi ska lyckas ses i veckan, och jag har även bokat in en träff på lördagen.. dagen innan jag åker.
Och jag känner sånt sablans stort tryck i magen.
Så mycket, men ändå så lite.

Och så ska jag jobba torsdagkväll! Jag funderar starkt på att ringa och säga att jag inte kan, för det blir alltför stressigt. Har tänkt på det i flera dagar..
En hel kväll försvinner.
Vi får se hur jag gör.

Men detta är i alla fall inbokat.

*Åka till Mormor och Tisdag.

*Träffa killen förhoppningsvis på onsdag om jag får som jag vill! alternativt torsdag om det inte går dårå.. hur det nu blir med jobb.

*Ha en liten familjeträff här hemma på fredageftermiddag.

* Ha en sorts fest-träff-hejdå-sak med massa vänner på fredagkväll, kommer kanske en hel del.. Bjuda på lite mat tror jag, inget superi! (Det är en stor skillnad på superi och att dricka!)

*Och lördag ska jag tydligen tvätta kläder..

*och även träffa M och äta på kinarestaurang. Våran lilla hejdåsak. Trevligt att ha intimt så med en vän!

*Och sist men absolut inte minst, så ska jag krama killen som om jag vore en sugpropp.


10.40 sitter jag på flyget till New York, med mellanlandning i Frankfurt.

Bagage

Jag har börjat skriva en lista på allt jag ska ha med.
Både i klädesväg och såkallad hårdvara och hygienartiklar etc, etc.

Sedan kom jag på att det vore bra att veta hur mycket bagage man får ha med sig!
...så jag ringde Cultural Care för att fråga detta, vilka skickade mig vidare med ett telefonnummer till Lufthansa, det flygbolag jag ska flyga med. Hon som svarade ansåg att det vore bäst att ringa och fråga själv så att jag får den senaste uppdaterade informationen.

Och ringde gjorde jag, väntade i någon minut, sedan svarade en kvinna. Jag förklarade vad jag ville veta, och hon frågade vart jag skulle åka.
Usa.
Ekonomiklass.
De har strikta regler där, sa hon.

Men nu har jag skrivit ner allt!

Jag får ha med 23 kg i bagage att checka in. 2 väskor, 23 kg sammanlagt.
Sedan får jag ha med 8kg i handbagage.
Då passade jag på att även fråga om reglerna för hur stora väskorna ska vara!
Incheckningsväskorna ska vara på högst 158cm hela.
jag fick frågade vad det innebar.. Då skulle man addera alla sidors cm, och det skulle bli 158cm sammanlagt.
Jag gick och mätte den största väskan vi har här hemma, med en linjal. Den blev sammanlagt några cm under måttet!

Handbagaget skulle vara på 54*40*20 cm.

Jag får med andra ord ha med mig 31kg bagage!
Kommer det att räcka? haha.. Ingen aning.

FEL; FEL; FEL!!!
Jag blev så fundersam, så jag ringde upp dem igen och frågade om detta med incheckningen och 23kg..
Det var 23 kg i VARDERA väska! med andra ord får jag ha med mig 46kg sammanlagt i incheckningen.
Jesus!
Dock får jag inte ha en väska på 30kg och en på 16.. högst 23kg styck.

Ojoj, okey.. 54kg here I come!

Pengar

Idag var det den första dagen som jag på riktigt kände att jag nära på längtade, att det ska bli så roligt!

Men nu.. nu sitter jag och har ont i magen över pengar!
Halva min lön kommer gå åt att enbart betala försäkringar och flygavgift inför au pair..
Och sen ska jag betala det och det och det och lite räkningar.
och vad har jag kvar sen då?
Mycket mindre än vad jag planerar att ha med mig.
Å andra sidan kommer jag få en halv lön om en månad, men det är om en månad och det är en halv lön!

Shit, varför oroar jag mig över pengar?
Vad fan har jag för utgifter i usa? Jag får gratis mat och boende.
Och veckolön.
Iofs ingen megastor sådan..

Men självklart vill man ha en resekassa! och jag ska köpa en laptop och digitalkamera och..och.och..

Äh, sluta oroa dig!

10 dagar kvar.

Avhållssamhet

Jag skriver inte så mycket här just nu, trots att det händer massor runt omkring mig med allt man kan tänka sig nästan. Kanske därför det inte blir något skrivande?

En sak jag formulerade i huvudet i morse för ett inlägg var något jag gjorde förra veckan.

Gick till ungdomsmottagningen.

Bra att ordna lite saker, att ta med sig och lite test som alltid är bra att ha gjort någon gång.
Och en annan liten sak för att stabilisera.. och det var där hon sa något särskilt..
För att göra det hela rätt, sa hon "..och jag rekommenderar några veckors avhållssamhet"
Jag tittade upp mot henne, grimarserade och sa "hm.. men det är ju tills jag åker!"
Hon tycktes se ut att fundera lite, sedan svarade hon "ja.. hm.. men ta några dagar, så blir det nog bra."

Haha, hon förstod mitt dilemma.

Jag lyckades väl hålla mig en dag.. sen höll jag mig några fler dagar, tills det blev igen.
Avhållssamhet är inget vidare överhuvudtaget när man har 2 veckor kvar tills man lämnar landet!
Det är inte direkt då man vill hålla sig ifrån allt och alla.
Det är snarare då man vill ta så mycket som möjligt.

Och det har jag fått.
Och allt verkar fungera som det ska.

Visum

Idag ska jag fylla i visum-papprerna, och det är skitmycket och skitkrångligt och jag måste nog ringa och be om råd.. vilket jag inte kan göra förrän imorgonbitti.. Och imorgonbitti ska jag till ungdomsmottagningen och fixa saker, sedan hinna ta mig till synoptik och få ut papper de inte skickade till mig sist -> inför hälsoundersökningen jag också ska till imorgon.. och mellan där någon gång ska jag hinna till Banken för att föra över pengar till ambassaden för visum och skaffa kvitto och allt var det är.
och sedan köpa mig ett kuvert och frankera detta och skriva mitt namn och adress på, och gå till expert och fotografera mig!
SEN ska jag ta tåget upp till Stockholm.
Jag vet inte hur jag ska hinna nåt just nu. Shit säger jag bara.

När jag väl är i Stockholm ska jag ta mig mot området där jag höll till då jag var liten, och åker jag längre hamnar jag där mitt ex bodde.. hua, säger jag bara.
Jag ska få övernatta hos en bloggare!
Det har jag aldrig gjort förut.
Jag har åkt runt land och rike sedan jag var 16 år och träffat internetfolk jag pratat med på irc.
Mängder av ställen och människor.
Men aldrig någon bloggare! Så det ska bli intressant.
Och på tisdagmorgon kl 09.00 befinner jag mig på amerikanska ambassaden.

Jag ska även träffa en tjej ifrån Eskilstuna, vi åker till USA samtidigt, jag en dag före henne, och vi är på Au pair-skolan samtidigt, och vi har pratat ett tag nu på msn.
Hon skrev faktiskt här på bloggen till att börja med!
Så får hitta varandra innan vi ska vara på ambassaden, leta ihop kanske?

Och sen ska jag hinna hem.. hinna till ett bra tåg. Och då jag kommer hem ska jag till killen på en megamyskväll!
Mycket att se fram emot, men jag blir knäpp av väntan!
Och stressad av allt innan.
Men.. ah.

:-D

Myskväll

Jag har en jävla massa att skriva om här egentligen..
Men det blir aldrig av, jag är t.o.m dålig och har för mycket i huvudet för att svara på mail ifrån familjen jag ska bo hos.

Men.. liten uppdatering.
Jag har lagat mat med N, det blev jättegott och vi kikade på film och hade det trevligt.
han fyllde 27år i måndags, så jag haft med mig två presenter. Ett 1liters ölglas som det stod "En Stor Stark" på, och ett miniölglas, får plats ngr cl, där det står "En Liten Stark" på.. Skojigt och liten pik! Öldrickande människa.

Det blev ingen övernattning där, det är tydligen stor skillnad på att sova över/med då man inte är full! Vilket jag påpekade, hur dåligt det låter. Men det fick väl vara så, så jag drog hem.
Det var helt okey att jag inte sov över, det enda som kändes jobbigt var att åter igen säga byebye. Jag fick tillbaka den där jävla resfebern och tankarna över det så det gjorde det lite sorgset i mig.

Skickade sms till denna andra kille, han som grundlurade mig och han som har retat mig hela tiden då jag har varit sjuk! Ja.. han som jag har velat bli frisk för.
Och nu var jag frisk.
Vi skulle egentligen ha haft träffen på onsdagkväll, men jag flyttade fram det till tisdag (om två dagar) för att matlagningsdagen blev framflyttad.
Men så skickade jag som sagt sms då jag kom hem, fick svar 2 timmar senare och vi skrev lite om den där sorgsenheten jag hade och att jag behövde gömma mig lite.
Han var inte sen att skriva att han ju fanns där.
Vilket slutade med att jag cyklade dit mitt i natten.
Skitnervöst.

Vi satt bredvid varandra och pratade om allt och inget och att jag faktiskt vågade mig dit. Under vissa stunder vågade jag knappt titta på honom, men det blev bättre och bättre.
Sen gick vi och la oss.
Och om jag skrivit något om mys förut så..
Shit. Mysigaste killen jag varit i närheten av.
Han hade å andra sidan lovat massa mysighet, vilket han påpekade, och gav mig det i rågor.

Efter en halvtimme-timme med enbart mys så.. hm.. planen att hålla det till mys gick inte riktigt längre. Vi gav upp.

Min jobbarkompis, som är kompis med honom, flinar fint varje gång vi pratar om honom.
Och då hon och jag skulle åka och hälsa på en annan jobbarkompis tyckte hon att vi skulle åka förbi honom. Han visste bara att hon skulle komma, och så dök jag också upp.
Trevligt att träffa igen. Jag tog mig en kram då vi gick sen.
Och sen fortsatte vi att smsa igen, han jobbade natt, jag hade tagit jobb på lördagdag..
Efter att han gått av sitt pass, och före jag började jobba, åkte jag dit och tog mig en lång morgonkram.

Och nu försöker jag hålla mig ifrån att bli galen här, för jag är extremt dålig på att vänta och det är två dagar tills jag ska dit på våran riktiga träff-myskväll!

Falska minnen

Det är lördag idag, en vecka sedan ikväll som jag stötte ihop med denna kille som möjligtvis bara är en kopia. (Läs inlägg längre ner så hänger du med, jag är för seg för att länka)

Idag är det också 1 månad kvar tills jag åker härifrån.

Jag fick, för ungefär en timme sedan, ett sms ifrån denna kille, skriver lite grann och frågar till sist hur jag mår idag.
Jag svarar lite på skämt som vanligt och fortsätter med att - jag mår bättre, men inte bra.
Och ber han att dricka lite för mig också, trots att jag inte tycker om öl.
Och så avslutas det med en kram, från båda håll.

Då frågar jag mig.
Hur smart är det att börja träffa en ny, en månad innan jag åker härifrån?
Det beror kanske på vilken nivå vi ses på.
Jag vet det inte riktigt, trots att vi är rätt duktiga på att lägga in riktningen på allt.
Men under ytan?
..finns stora och små, under ytan, finns det skratt och gråt.. det finns mycket där som händer, som vi inte kan förstå.. men vi hittar alltid svaret, där i botten av oss själva, under ytan *nynnar*

Alla behöver närhet och hjärtevärme, på flera olika sätt.

Jag hade väldigt svårt att somna inatt, vi hade smsat fram och tillbaka under några timmar, sedan sa jag godnatt.
och försökte somna.
Men icke.

Jag blev sorgsen, ledsen, började tänka på N. Känslor finns ju där än, där i djupet någonstans. och saknaden. Men mycket också saknaden som jag känner redan innan jag utplånas från Sveriges yta under 12-13 månader.
Det kändes för jobbigt att tänka för mycket på honom, så jag vände tankarna istället mot D.

Det kändes mycket enklare.
Jag är lite sorgsen i hågen där också, särskilt just nu då han beter sig knäppt igen, eller snarare.. tystlåtet.
Men det var enklare att tänka ditåt, och att spela upp minnen framför mig, att ihärdigt hålla sig fast i dem och liksom låta fantasin skapa nya falska minnen. Som då vi kommer ses nästa gång, och sista gången vi ses innan jag åker, hur han står där, tittar på mig med ögonen. De brukar skina så där tokigt, vitan i ögonen syns så kraftigt i och med att han är brun i hyn.
Och så det där spelande leendet, och jag lägger händerna runt hans ansikte och viskar tyst "det var så.. längesen.." och ordet "längesen" hörs knappt, för jag säger det i ett lätt andetag, med läpparna mot hans, och så kysser jag honom, för att känna på det där igen som jag inte har känt på över ett års tid. Fantasin fortsätter att formas där min tunga sakta och trevande fångar in hans och lär honom åter igen, som den gången vi sågs första gången på detta sätt, hur man kysser. Jag ställer mig tätare emot honom och han lägger sina händer mot min rygg och omfamnar mig i hans armar så att jag står så tätt jag bara kan komma. jag lutar huvudet lite bakåt, med ögonen fortfarande slutna, men öppnar dem sakta med ett leende och snuddar med fingertopparna i hans ansikte, följer alla hans linjer och drag med både blicken och fingertopparna, sedan fastnar blicken på hans mun där ett leende i mungipan syns, och jag trycker mig åter igen emot honom och fångas in i denna kyssyra. Vi trevar långsamt med händerna in under varderas tröja medan vi vinglandes tar oss bakåt mot närmaste säng eller soffa.


Jag förbjöd ju honom att pussa på mig då vi började träffas igen, jag vågade inte riskera känslor.

Och dessa fantasiminnen spelade jag upp i huvudet, om och om igen, för att slippa tänka för mycket på N. Jag hade aldrig kunnat bygga upp sådana här fantasier om N, det hade känts alldeles för jobbigt, alldeles för ledsamt och längtandes. Men det gör inte så mycket när det kommer till D.
Varför?
Jag har inte såna känslor kvar längre för D.
Okey att det känns lite sorgset att "lämna" honom också, men jag känner inte samma såkallade smärta gentemot honom som jag gör med N.
Därför framkallade jag saker kring D istället för att lättare kunna somna, för att slippa ligga där i tankar om sorgsenhet.

Intressanta tankebanor.

Och så vaknar jag tidigare idag.
Känner att jag kommer att få försöka använda tankarna annorlunda igen.
Att klara av att vara nära någon ny igen, och att liksom tvinga mig att ta in det nya istället för att springa åt andra hållet - oavsett på vilken nivå det än kommer att hålla sig.

I början med N så var han inte D..
Där var felet.
Han var inte D.
Och samtidigt var han ny, och i och med att jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att det ofta dröjer ett tag innan jag vänjer mig, att jag behöver tid - tvingade jag mig att fortsätta träffa N för att senare inte ha mist all världens chans. För jag visste att jag, om en stund, skulle ha ångrat mig totalt om jag inte hade gett mig fan på det innan.
Konstigt, men sant.

Nu får jag upp samma känsla, samma sorgsenhet.
Denna kille är inte N.
Där är felet.
Han är inte N.

Jag antar och hoppas att jag snart kommer att ha lärt mig att släppa inpå folk utan att behöva tvinga mig till det, att jag inte behöver så mycket tid innan.
Men tills dess får jag göra så.
I det tysta.
Det är bara i mig själv jag kämpar.
inte utåt.

Det är trevliga att få nya bekantskaper, och trevligt att ha någon att smsa med.
Och det är trevligt att ha någon att krama på.
Och att bara få närheten räcker just nu, det vore för eländigt annars.

Sjukan sabbar det för mig

Jaha, jaha, jaha!
Jag fick nyss ett sms, en av många på raken.. men i detta stod det "Du hade gärna fått komma över ikväll annars.. På en film, lite mys o en härlig fortsättning *ler*"

Jaha.. jaha?!

Och vad svarar jag?
Nej, igen, jag kommer att hosta ihjäl mig!

Hur länge ska den här sjukan sabba det för mig?

Nu fick jag svaret "hehe.. Men jag menade om du varit frisk asså.. Bara berättar vad du går miste om.."

TACK!

1 månad och 1 dag

Idag är det 1 månad och 1 dag kvar tills jag flyger iväg ifrån Göteborg, Landvetter - över havet och till Staterna.
Det känns lite overkligt samtidigt som det känns.. jag vet inte riktigt.

Jag ska hinna med lite saker innan jag åker.
Först jobbar jag fortfarande, och jag har fått lite mer strötider under september, och även en den 2 oktober, 4 dagar innan jag åker! De på jobbet vill ge mig så mycket resekassa som möjligt nämligen! Segt bara att jag var tvungen att sjukskriva mig hela helgen nu.. OB och allt vad det är. Men, men.
Men de är så rara så som tänker på mig!

Sedan på tisdag ska jag laga mat med N. Vi fick ju skjuta fram det på grund av min jobbiga sjuka.
Fredagen den 12 september är det förmodligen inflyttningsfest hos E och M, sisådär ett år försenat.
Och helgen den 19-21 september tar jag bilen och kör till H, där jag tillbringar helgen hos i hennes och sambons hus. Där jag aldrig har varit!
Och helgen därpå.. 26-28, drar jag ner till Linköping i tåg och hälsar på J, lite festligheter och kramhejdå och sådant.

Och mitt i allt ska jag dra upp till Stockholm för att gå till Amerikanska Ambassaden och ordna med Visum. Jag vet inte än när jag kommer att få tiden, och jag har talat med huvudkontoret i Stockholm där jag påpekade att jag gärna vill veta i förväg så att jag kan få tag i en billig sj-biljett.. Men det var tydligen svårt, men de noterade det.
Jag vet alltså inte om det blir snart, sen eller alldeles i slutet.
Och internationellt körkort ska fixas samtidigt.

Och den 15e har jag hälsoundersökningen inför Au pair.
Och så har jag två datum hos ungdomsmottagningen.
Fixar, donar och kollar saker innan jag drar, samt innan jag fyller 25 år!
Då jag återvänder får jag ju inte komma dit mer.. bu..hu..hu..

Så det är en del att göra innan jag åker!
Men ändock.. alldeles för mycket strötid och dagarna, veckorna går så snabbt att jag snart kommer säga "Imorgon åker jag!"

Ett par string och några moves

Jag kom just underfund med att jag inte har berättat om en liten sak som hände i helgen, och som sen fortsatte!

Jag festade med ett par arbetskompisar och strax innan vi åkte in till krogen för att skaka om oss lite, tog vi en sväng förbi ett hus på en gata i närheten av jobbet.
Jag fick bara reda på att personen i fråga hette "*censur*" och det var tydligen samma kille som en av jobbarkompisarna hade försökt få ihop mig med under en arbetsdag.
Hon skickade sms i bilen där det stod att hon hade en här bredvid sig som behöver sig ett hugg!
Han bjöd oss dit på lite kaffe, vilket självklart aldrig blev av.

Och så träffades vi! Inget konstigt med det. Hej och hej och trevligt att träffas och jaha, är det du!

..Tills ett par kompisar till honom nämnde ett klipp på youtube som har cirkulerat i internetkretsar i åratal, och som jag totalt fastnade för för en himlans massa år sedan. Jag orkar inte lägga in själva filmen här nu, så du får snällt klicka här för att se vad det är jag syftar på!
Denna film heter alltså "fredrik och jag" och jag blev småkär i denna pojke mycket pågrund av att han sjunger rätt fint. Jag och pojkar som kan sjunga! Det är givet.
Dock mimar han, men ändock en röst!
Och att han dansar som han gör gör saken kanske inte så mycket bättre.

Men så till saken.
Kompisarna till denna kille började prata om ovannämnda filmen, och jag hojtade till och sa att jag vet exakt vad ni pratar om, den äääälskar jag!
Då gör de det.. de pekar på denna kille vi är hos och påstår att det är han som gjort filmen!
Vae?! Skojar du? frågar jag 10 gånger på raken.
Du ljuger?
Nej, det var han!
Ojoj, jag blev värsta galen och satte mig nära honom och tog idolkort på enbart honom och på oss ihop, sedan var jag tvungen att ta en kram också!
Självklart spred jag det vidare också till en vän.
På något sätt fick jag tag i hans mobilnummer av arbetskollegan, och smsade en hälsning ifrån min vän!

Dagen efter..
då alkoholyran hade lagt sig och jag talade åter igen med min vän - påstod han att jag måste ha blivit grundlurad. Denna kille kände han till sen tidigare, och inte fan var det han i filmen!
Jag jämförde som fan med filmen och korten jag hade i mobilen.
Då jag stod bredvid honom fokuserade jag även in blicken i hans ansikte och stirrande grundligt för att se någon likhet.
Visst fan fanns den!
Tillräckligt för att tänka "okey, han har blivit lite äldre.."
Vissa drag var lika.
och då mina arbetskollegor utbrister "men det är ju *censur*!" då filmen spelas på youtube, gör inte min övertygelse så mycket mindre.

Men denna nästa dag, då vännen påstod att jag blivit grundlurad, skickar jag iväg ett sms till denna omtalade kille och frågade om det verkligen var sant, eller ifall jag hade varit för full för att förstå sanningen.
Han vägrar svara.
Jag frågar igen, är du kopian eller originalet?
Inget övertygande svar.

Då ber jag honom att möta mig en kväll, dra på sig sina string och dansa runt lite framför mig. En liveshow, för att bevisa för mig ifall han är kopian eller originalet.
Vi fortsätter att sms, tre kvällar irad.
Vi fortsätter prata om samma sak.
Liveshow och en hel massa annat smaskigt som kanske inte är det allra bästa att börja snacka om direkt.
Men jag lyckdes tydligen flirta så mycket att jag charmade honom.
Nyfiken på mig blev han.
"inte trodde jag att du var en sådan "syndig" brud".. Haha..haha.. ha..
Ja, megasyndig. Vid vissa tillfällen.

Vi ska iaf ses, någon gång. Han har försökt få dit mig ett par gånger redan, men jag har antingen jobbat eller varit sjuk.
Nu är jag megasjuk, och ännu mer sur över att missa ännu en invit!

Dock gör det nog inget med denna nya, lite väntan gör nog bara gott.

Men visst låter det spännande?
Är han kopian eller originalet?
Ett par string och några moves - så vet jag!

Sjukliga sexinviter

Det mest irriterande är när man blir "bjuden" till personen man tidigare duschat med, för att göra lite mer saker, och man inte orkar pågrund av att man är sjuk!

Viljan är ju långt ifrån bortsprungen.
Men huvudet? ha! never ever.
usch, säger man då.
Inte ens när personen säger "det är bara för dig att ligga där".. haha, jo tjena. Det låter ju trevligt, men jag orkar inte ens tänka tanken.. hur ska det gå till? jag kan knappt stå upprätt, och att då gå biten dit bort, och sen kanske stå upp i en dusch, och samtidigt klara av att hålla mig klartänkt?
Jomentjenare.
Och då blir man sur!

Och när personen i fråga pratar om att komma hit!
Jomenvisst. Kom du till rummet här där det är lyhört och på andra sidan dörren sitter mamma och B. Jovisst.
Nej.

Vafaaeeen!
Mycket får man stå ut med då man är sjuk!
Särskilt när man inte ens vet ifall denna invit kommer att upprepa sig.
Bah.

Och shit vilket intelligent inlägg detta blev!

Sjuk

Jag är sjuk!
Jag är så sjuk att jag varken kan sova eller vara vaken.. Så vad sjutton jag pysslar med är ju en annan fråga. Jag vet inte ens själv.
Och jag läcker ifrån onämnda öppningar i ansiktet, och det är ju långt ifrån supermysigt..

Och igår ställde jag in matlagningen med N. det kändes inte så skoj! Men han vill inte bli sjuk och jag hade inte ens orkat försöka (göra honom sjuk? hm). Vi tar det på tisdag istället!
Och imorgon kl 16 börjar jag jobba igen och jobbar heeela helgen.
Jag vette sjutton hur jag ska fixa det.
"Mår du jättedåligt på torsdag så kan du ringa på eftermiddagen och säga att du inte kan fredag kväll, för då borde du ju veta!" sa arbetskollega då jag frågade.
Hur mår jag idag?
...
Funderar dock på att vänta till imorgonförmiddag, då kunde jag också ringa sa hon.
Jag behöver ju pengarna!
Och de 3 sista timmarna på fredagkväll får jag helgob! Och sen hela helgen! Baaah!
Jaja, jag har väl ngn sjukpenning i och med att jag jobbat så länge där nu, men kommer fattas en hel del ändå.

Får hoppas jag blir frisk.
host, host..

Men nu har jag åtminstone bokat in mig på en hälsoundersökning, och sedan litegrann på ungdomsmottagningen. Måste ha med mig piller för hela året, annars blir kroppen i obalans och jag måste börja om med allt igen! Och lite annat smått och gott ska göras och tas med..
Nu måste jag bara få tag i mina vaccinationspapper, papper från optikern på mina ögon samt.. hm.. vad var det mer?
Jag skulle ha på min glasögonen då jag går till undersökningen. För att kunna ta av mig smidigt och snabbt. jag som aldrig har på mig glasögonen, det är linser som gäller! Menmen.

Och vet du vad?
Jag är sjuk!
Usch så synd det är om mig..

Feberuppdatering

Jag hade tänkt skriva om allting nu, lite mer genomgående och så..
Men jag känner mig inte direkt på topp!

Igår började jag få ont i halsen, vilket blev värre och värre och imorse var det värst, och nu tungt och segt huvud.. och tempen står på 38 grader. Början på feber!

Vad roligt.

Och jag ska cykla och jobba snart, för jag måste ju ha pengar!
Imorgon kan ajg sova, om man bortser ifrån att jag tänkte dra till arbetsförmedlingen, och även ringa läkare för hälsoundersökning, inför au pair!
Jaha..
Upp tidigt, ut tidigt.
Sen sova?

Imorgonkväll ska jag laga mat med N.
Jag skickade nyss sms där jag frågade hur mycket han har emot att jag är lite sjuk.. Jag behöver ju liksom inte slicka på honom!... synd nog.

78-åring åkte vilse på bagageband

Uppsala
En 78-årig kvinna som skulle resa från Arlanda till Tyskland på tisdagen hamnade riktigt fel på flygplatsen. Kvinnan missuppfattade nämligen instruktionerna efter incheckningen och lade - istället för sin väska - sig själv på det obemannade bagagebandet, skriver Upsala Nya tidning på nätet.
med hast färdades hon in i bagagehanteringen där flygplatsens personal tog emot.
Den vilsna kvinnan klarade sig utan allvarliga skador och hann dessutom med sitt flygplan, enligt Arlanda polisen


Mamma kom in nyss med tidningen TTELA och läste upp detta. Det står väl i alla andra tidningar också kan jag gissa.
Jag kände mig tvungen att snabbt skriva av allt.
Haha.
Så förvirrad hoppas jag inte att jag är då jag ska flyga iväg.

snart, så snart

Jag ska rycka upp mig lite alldeles strax, jag lovar!
Jag är redan påväg.
Min magvärk har släppt en del, jag har lite nervositet och oro kvar, men den lär komma och gå!

Men kan du fatta?
Om 2 månader har jag varit bosatt i USA (nära New York) i några veckor!
Inte riktigt klokt.

USA

Maplewood, New Jersey, 20 miles ifrån New York.
6 oktober 2008 - 4 November 2009 (ifall jag väljer att resa runt den sista månaden)

Sanna deras ord

Jag har fått två personer som sagt saker till mig, som varit bra.

Ena är J, den där tjejiga Linköpingbon.

Hon: Klart som fan du är orolig och nervös, du ska flyga över halva jordklotet till en familj du inte känner för tillfället och där ska du bo i ett år! Jag är övertygad om att det kommer bli superbra där, men om du inte skulle vara nervös nu tror jag det skulle vara fel på dig ;) Jag skulle vara skitnervös, det är ju långt bort! Men ändå glad, det är ju världens erfarenhet och upplevelse. Och skulle det verkligen mot förmodan absolut inte funka med familjen finns det väl någon där borta att höra av sig till från dom som anordnar allt? Och angående bilproblemet tror jag inte du ska tänka på så mycket faktiskt.. jag tror inte det kommer ta tre månader att låna ut bilen, när dom väl lär känna dig kommer det inte vara några problem!!

herregud, jag var dönervös när jag skulle flytta till linköping.. och det ligger liksom i sverige :P
så din nervositet borde vara 1000 gånger större!

Jag: mm.. och tänk att det är jag som är vrålnervös såfort jag ska åka iväg i tåg, trots att jag är en tågmänniska sen förr :P

Hon: Precis, då är det väl inte ett dugg konstigt att du är skitnervös nu!


Och den andar personen som sa bra och träffande saker var min egen bror, den äldre av dem.
Från att först retas lite med "sluta larva dig och kör så det ryker!" slutade han med att säga detta. efter att jag sagt "jag hoppas på att min oro enbart handlar om att jag ska åka";

klart det gör, det är ju ett stort steg liksom.. och första veckorna blir nog lite ångest där när du vaknar "borta" liksom.. tror det har mkt att göra med känslan av att vara så otroligt långt bort.. inte i mil, för när du varit i spanien eller som på wacken och så är det ju ändå nära hem, där kan du liksom inte bara dra direkt osv. Men efter ett tag blir det som hemma och bara du får upp en dator osv så du får msn och mail och sånt så kontakten kommer, så blire ingen skillnad och ångesten försvinner, skulle jag tro.
känslan av att klippa banden är otäck, men banden klipps ju inte, de förlängs bara.


Efter att vara van att ha mamma att rådfråga så känns det med ens mycket klarare i mitt lilla huvud. Dock fortfarande oro i magen, men det luckras upp lite i taget.

Ett stort jävla orosmoln

Jag behöver prata med någon!
Jag har det outhärdligt jobbigt just nu, och jag vet varken ut eller in.

Att prata med mamma känns otänkbar, så fort jag nämner det allra minsta om detta kommer hon med någon kommentar om att "det är det här du har väntat på, det här du vill". Jo, jag vet det mycket väl. Och då jag säger "det är ju inte så konstigt att man känner oro.." så tittar hon konstigt, lyfter lite på axlarna och får ur sig något snäsande ljud.
Tack för den förståelsen!


Och jag har försökt få något ur N när det gäller förståelse och prat, men jag lyckas tydligen inte beskriva exakt vad det är som gör mig orolig, för även där kommer svar som "men det är väl roligt?! det är bara en familj, behöver inte oroa dig förrän du kommer dit!!"
Och visst, det är också sant, men inte det jag sitter och funderar över!

Det är svårt att få fram exakt vad det är jag behöver ha förståelse för, men jag har kanske inte hittat den rätta personen som kan förstå? Eller åtminstone försöka att förstå.

Det är inte så att jag inte vill åka till USA!
Absolut inte.
Men det är ett väldigt stort steg, ett sätt att rycka undan mattan under mig och få mig ur balans för att sedan bli tvungen att finna den någon annanstans långtbortistan.

Jag sitter här med kramp i magen, jag är otroligt orolig och jag försöker finna exakt vad det är som framkallar detta!
Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut, beslutsångest som jag kallar det, men nu har jag tackat ja till en familj som också har tackat ja till mig, och det enda jag känner är ångest! Eller något som påminner om ångest.
En jävla klump i magen som gör mig gråtfärdig.
Och jag vet inte varför!

Jag vill detta, jag tänker inte ångra mig eller hoppa av, jag kommer att åka, det finns inget snack om saken.
Absolut inget snack om saken!
6 oktober flyger jag härifrån och håller mig borta i 12-13 månader.
Så är det.
Det handlar inte om att jag är påväg att få kalla fötter och ställa in allt.
Jag vet att jag kommer åka.
Och det är mer där problemet ligger tror jag.
Jag vet.
Det är oundvikligt, och att jag nu har en familj gör att det är på riktigt, det finns ingen återvändo, trots att det aldrig har funnits någon.

Jag funderar fram och tillbaka över vad det är jag oroa mig mest över.
är jag orolig över att jag har valt fel familj?
Alla snackar om att man ska lyssna på sin magkänsla.
Ska jag göra det nu?
Innebär denna jävla klump i magen att jag totalt har valt fel och jag ska ta tillbaka mitt ja?
Är det så?
Jag har en sak som etsat sig fast i skallen, och det är detta med bilproblemet. Jag har inte fri tillgång till bil, jag kan få låna den ibland då de lärt känna mig, efter 3 månader ungefär, men den fria tillgången finns inte. Jag har bett om råd, många säger att jag MÅSTE ha, andra säger att det behövs ibland, tredje säger att jag kan klara mig utan också.
Mamma säger att jag inte ens ska tänka på bilproblemet.
Jag säger att mamma ska hålla tyst, hon vet ingenting.
Och nu har jag sagt ja till familjen som inte ger mig fri tillgång till bil.
Är det därför min mage är i uppror?

Eller är min mage enbart i uppror för att jag faktiskt kommer åka iväg snart? Att jag är skitnervös och megaorolig och får avskedsångest för att lämna allting?
Var i helvete sitter ångesten?
Fel familj eller nervositet över rubbet?

Och hur fan ska jag ta reda på vilket?

Jag behöver tid! tid till att smälta saker, men i detta har jag ingen tid, för man behöver svara ja eller nej till en familj rätt snabbt. Och nu har jag sagt ja.
Med ett jävla styng av oro, men vad för sorts oro?

Jag kan sitta och skriva samma sak hela kvällen, känner jag.

Är det någon som har en gnutta av förståelse av mina tankar, där ute i rymden?
Känn dig fri att kommentera.

Du kan hela ditt liv

Jag berättade för mamma igår att jag häromdagen hade snytit mig på jobbet och det började forsa massor av näsblod. Jag blöder aldrig näsblod annars.
Det går knappt att få stopp på, men tillslut lyckades jag.

Jag berättade detta för att jag igårkväll lyckades visst få fram lite till, som dock var megalite, men ändock näsblod - något som jag sagt aldrig får annars.

Hon gick in i rummet jag är bosatt i för tillfället och letade efter en bok hon äger.
Den heter "Du kan hela ditt liv", och slog fram "näsblod."

Där står det..

Önskan att bli uppmärksammad. Man känner sig värdelös och bortglömd. Ropar efter kärlek.

Och efter att hon läst upp det höll hon ut bägge armarna och sa "..bara för det ska du få en kram!" och gick fram till mig. Jag backade och drog upp händerna och försökte skydda mig ifrån det och sa "nej, nej". Så det blev ingen kram, och sen då hon gick ut från rummet, sa hon "Du är älskad, du har kärlek runt dig!".. och jag svarade "..men vafan...".
Och stängde dörren.

Ja, jag är ju allmänt känd att inte kunna ta emot sånt där inom familjen. Det funkar inte.

Men till saken.

Önskan att bli uppmärksammad. Man känner sig värdelös och bortglömd. Ropar efter kärlek.

Och jag blödde massor, och två dagar irad. Jag som aldrig blöder.

Vad ska man tro?


Imorse vaknade jag med huvudvärk, som fortfarande håller i sig. Nu ska jag läsa vad det står om det..

Att ogiltigförklara sig själv. Självkritisk. Rädsla.

jaha.

Ingen bra dag

Nu är jag igång igen, tänker dumt, snackar dumt, och blir ledsen över det.
Och så fort jag nämner det för någon så känner jag mig som en stor idiot.
Och det är knappt att jag vågar/vill skriva något om det här för det låter så jävla dramatiskt och tragiskt alltihopa, men har man den där känslan så kan man ju inte bara sopa den under mattan.

Men fortfarande känner jag inte att jag vill nämna exakt vad det gäller här, för det känns så jävla fjompigt och jag tycker inte om när folk ser den sidan av mig eller får den synen av mig som jag får för mig att de får, för de är vana vid Suss, hur hon är. Och hon verkar ju inte bry sig så mycket eller ta så illa upp av saker.
Eller så är det bara jag som får för mig att de tror att jag är sådan.

Det börjar likna ett jävla bekräftelsebehov, men det är inte alls det jag är ute efter heller.

Jag vill bara vara med, tillhöra, bli tillfrågad.
Men det blir jag inte.
Fast jag är samtidigt med och tillhör, men det särskilda jag är ute efter kommer liksom inte, och jag blir bara ledsen när jag får höra om att en annan har fått vara med och tillfrågad.
Det känns ofta som om jag bara har en roll att spela.
Vems fel är det att jag känner så?
Mitt eget?
Är det jag som sätter mig i den sitsen alldeles självmant?
Ger jag de signalerna så de inte tolkar något mer?

Jag vet inte.

Det är en dålig dag vet jag bara, och jag känner mig som en fullständigt gnällande och bekräftelsebehovssökande idiot då jag nämner detta.
Och rädd för att folk ska börja göra det jag vill för att jag just ber om det, och inte att de vill.

Hallå eller?
Nu får jag fan ge mig.
Om det bara vore så enkelt.

Oroligheter

Nu börjar jag bli megaorolig över allting.
Tänk om det inte alls blir bra i USA, tänk om det blir ett skitår och jag är megaless och längtar hem som fan?
Tänk om den nuvarande familjen som jag har kontakt med, är helt puckade egentligen? De verkar bra hittills, vissa saker är lite sisådär, men inga stora direkt.
Som att jag inte direkt har någon bil, men de bor ändå i New Jersey, och nära till New York och allt vad det är så det behövs kanske inte ändå.
Men tänk om jag väljer fel?
Tänk om jag väljer bort och de hade varit perfekt?
Fast jag är mest rädd för att välja dem och det blir fel senare.

Tänk om detta med au pair inte alls är min grej? Tänk om jag borde stanna hemma och plugga istället, jag kom ju in!
Men jag kommer ju ångra mig om jag inte åkte.
Och det är meningen att jag ska lämna min trygga hamn för att stiga ut på okända marker och växa som människa, sju meter ungefär.

Men jag oroar mig ändå över hur allting kommer bli och vara.

Mamma säger att det inte är någon mening med att oroa sig över saker man ändå inte kan styra.
Då jag säger att det inte spelar någon roll - jag oroar mig ändå, mer eller mindre, så håller hon bara tyst.
Som vanligt.
Svårt att prata med och känna förståelsen flöda!

Men aaah! Jag måste ösa ur mig allt.

närhet

Jag säger bara: Shit vad jag saknar närhet något så enormt nu!

Det är ljuvligt att få den, men när den är borta känns det ännu värre.
Segt att man blir så beroende av den!

Högskolan

Jag kom in på Psykiatrisk Omvårdnad på Högskolan Väst, nu i höst.
Jag har fått hem ett stort kuvert, med schema och allting.
Start 1 September.
För ett par dagar sedan skickade jag mail och tackade nej.
Det kändes sådär kan jag ju berätta..

Men å andra sidan ska jag ju till USA och det kommer jag aldrig mer kunna göra - som Au Pair - i och med att jag inte har långt kvar tills jag är 26 år.

Imorse, eller vid lunch, då jag halvsov tätt intill N, ringde det någon ifrån Högskolan Väst.
Det var från Socialpedagogiska Programmet, dit jag hade kommit in som reserv.
Hon erbjöd mig en plats.
Idag.
Vafaen, tänkte jag. Och så tackade jag nej och sa att jag ska till USA i höst.
Vilket hon förstod, och jag sa att jag skulle tagit platsen annars.

Fyfan säger jag!
Det var den utbildningen jag ville gå på!

Jag får hoppas jag kommer in igen då jag kommer hem - om jag då fortfarande vill gå den.

Men jag är tillräckligt smart och duktig för att ta mig in till två utbildningar på Högskolan!

sex gånger 3

Jag sitter här och är skittrött, och har lite ont i benen. Någon sorts värk i ljumskarna och det blir lite svårare att kliva upp för trappor samt sätta sig i bilsätet.

Inatt, imorse och tidig eftermiddag.
Då var det rajtantajtan.

Fattas bara ikväll också.

Hösten är snart här

Jag kände en sån stark känsla då jag klev ut till bilen igårkväll då jag jobbade.
Jag åker runt i en liten röd citroén på arbetstid, och då kvällsskiftet är igång slutar vi kl 22.00.
Jag tror klockan inte var mer än 20.30 då jag kände den första känslan.
Det var synen som var huvudsaken i detta.
Mörker!
Redan mörkt, vart tog solen vägen?

Den andra tanken ajg fick var då jag satt på cykeln påväg hem.
Fortfarande mörkt - ännu mörkare, och kallt!
Jag frös påväg hem då jag cyklade i bara en topp.
Det var jag nästan för varm i för ett par veckor sedan, eller en vecka sedan!
Stora bevis på att sommaren snart är borta och hösten är här.

Igårkväll kände jag ett stort behov av att ha en pojkvän.
Någon att krama på i höstmörkret.
Och sen tackade jag de högre makterna som jag inte riktigt tror på egentligen, över att jag flyr Sverige i höst. Vi får hoppas att jag hamnar i varmare bäddgrader!
California eller något liknande.
Hinner jag inte dit innan jag blir tokig här hemma så får jag försöka snappa åt mig ett par kramar av gamla godingar.

[Förövrigt så ska N ringa mig imorgon (jag ringde idag), för att boka in någon dag då vi ska laga mat ihop - innan jag drar iväg.]

Det tredje tecknet på höst kom imorse.
Jag vaknade.
Jag tittade ut.
Jag ville krypa ner igen.
Jag klev ut och in i värsta dimman.

Höst.
Ljuvliga höst?
Nja.
Mörker.
Kyla.

Dock fina färger på träden.
En stund.
Sen kallt.
Kyla.
Och så vit vacker glimmande snö.
Och oj vad jag vill ha kvar snön.
Sen varmt.
Och slask.
Och halt.
Och regn.
Tills maj kommer och solen värmer.

Trevligt. (och här dryper det av ironi)

Hösten är snart här.

Ledighetsjävlighet

Det är megabra det här, första gången jag är ledig flera dagar irad så får jag en dov värk i magen som vägrar ge med sig, och som blir värre så fort jag har ätit mat!
Men äter jag inte mat så går jag runt och känner mig vrålhungrig / värk i magen.
Jag är även hungrig efter jag ätit, känns det som. "ett svart hål i magen".
Ingenting hjälper med andra ord.

Mamma har t.o.m frågat om jag är gravid. Och igårkväll frågade hon om mina bröst värker. Då mitt svar var nej konstaterade hon att jag inte var gravid.
Nehe.. jaha. nej. inte.
Det vore ju just snyggt.

sen har hon sagt något om magkatarr, att det kommer när man inte förstår varför det kommer.
Trevligt, trevligt.
Och sen något om att det kanske beror på att jag börjat dricka mjölk här hemma igen!
Jag avvänjer mig åter igen, men vem vet..
Jag har t.o.m kikat upp alla möjliga sorters åkommor, allt från graviditet som nyss nämndes till diverse könssjukdomar.
Bah. Bara för att vara på den säkra sidan!
Men nehe, ingenting.

Förjävla jobbigt är det åtminstone.
Och nu sitter jag här och har just ätit frukost och lider helvetes kval.
Fast där tog jag i lite.
Mensvärk är värre.
Men här sitter den dova smärtan längre upp.
Omöjlig att få bort.

Jätteroligt.

Piano

Det var någon som filmade då jag spelade piano på en fest igårkväll.
Jag var småfull.

Sussilago - den där aprilsagan

Jag läser ett inlägg skrivet av Abbes pappa (Heja Abbe), som i sin tur hänvisar till depeed, där dessa frågor dyker upp;

1. Hur skapade du din bloggtitel/namn? Eller om du använder en handle/pseudonym när du kommenterar – hur fick du den?
2. Vad är historien bakom namnet/titeln/din handle?

Jag bestämde mig strax för att vara en av dem som svarar på dem!

Det känns som om man kan svara på båda frågorna i samma svar! Kanske.
Men min historia börjar så här.

Det var en gång...
äh.
Vi tar om.

Då jag bestämde mig för att starta bloggen så funderade jag länge först på vad sjutton jag skulle använda för nickname! Namn för att skriva i kommentarer och logga in med och namn som syns lite varsomhelst. Jag hade redan, sedan innan, fått mig en mailadress med nicket "Sussilago", därmed tyckte jag att jag lika väl kan fortätta med det. Jag använder även det nicket på irc där jag håller till sedan 9 år tillbaka, samt några olika communitys som jag till och från loggar in på. Någon mer än den andra.
Och historien bakom det nicket är en skitig historia!
Jag satt på toaletten en dag (ja, se vilken humor, skitsnack) och funderade lite över mitt namn.
Detta var för några år sedan.
Många kallar mig förr Suss, färre kallar mig för mitt riktiga namn.
Då jag började vistas på internet och skulle gå med i den där communityn som alla andra gick med i, börjar på L och slutar på storm, med ett unar mellan.
Då fick jag förslaget att döpa mig till Susselisuss.
I dagsläget kändes det alldeles för sött och smått och gammalt.

Men för att återgå..
toaletten. Där satt jag och tänkte på mitt smeknamn Suss, och sen kom jag in på blomman Tussilago. Plötsligt kom denna stora insikt... Byter jag ut bokstaven T mot S, blir det ju mitt namn! Sussilago! Shiet, vilket upptäckt!
Och sedan den dagen, på toaletten, har jag hetat Sussilago.

Men jag ville inte använda mitt nick som namn i bloggadressen.
Där började jag fundera på något som kunde stå för vem faktiskt jag är. Och inte bara vad jag heter.
Jag är född i april.
Jag är ett Aprilbarn.
Jag försökte registrera adressen med det namnet i.
Redan tagit.
Jävlar i helskotta fanskap, tänkte jag.
Vad ska det nu bli då?

Så jag fick gnugga knölarna lite till för att fundera ut..
och det var då jag kom på.
En saga!
Allt det jag skriver, det blir en saga i sig, jag, världen, folk, allt.
En Aprilsaga.

Senare fick jag vetskapen om att det fanns något annat som kallades för aprilsaga, men i de banorna hade jag inte tänkt för fem öre.
Nej, aprilsaga var kort och gott jag.
En saga - född i april.

NY -> CA

Inget New York för min del än så länge.
Nu är det ännu en familj i California som har min ansökan.
Undrar vart det här bär egentligen.

Och idag fick jag hem brev ifrån Högskolan med schema och mängder av andra saker angånde utbildningen Psykiatrisk omvårdnad.
För ja, jag kom ju in där..
Och jag är även reserv på Socialpedagogiska utbildningen.
Det känns lite så där detta!

Jag vet nu åtminstone vad jag är kapabel till att komma in på, och vet även vad jag kommer att missa nu då jag åker!
Men så får jag tänkte på att jag även vet att jag kommer ångra mig hela livet om jag INTE åker nu.
Så okey..
det är väl bra som det är.

Och nu har jag bott hemma i över en vecka, och det går rätt så bra.
Och så har jag sovit över hos N en natt till, i fredags närmare bestämt. Kramgo som få.
Vart det där bär?
Ingen aning. Ingenstans förmodligen.
Men vi har bestämt oss för att laga mat ihop i september någon gång innan jag åker.
En afrikansk gryta, som jag lärde mig på matlagningskurs jag och mamma var på i våras.
Vi, jag och N, skulle laga den ihop, men det blev aldrig av.
Nu blir iaf EN av sakerna som jag har velat göra, av!
Woho.

Och idag är jag ledig.
Första dagen jag kan skita i allt och faktiskt vara ledig på riktigt, sen 3 veckor tillbaka!

Fotoblogg

Min favoritbloggare har skaffat sig en fotoblogg, och i och med att han inte bara är en jäkel på det skrivna ordet så tycker jag att man ska besöka bloggen för att spana in fotografierna också!

Klicka här så kommer du dit i ett nafs! Brisbane, Wedding Photographer

Internet

Förresten, jag har kvar mitt internet och telefon som innan!
Jag flyttade bara med modemet och hela faderullan hit, och allt fungerade galant.
Jag tar säga-upp-tjafset om en månad ungefär.. Skjuta fram saker är bra ibland!

Tjejer, håll er kvar!

Just nu känns det som om jag håller på eller har tappat kontakten med mina tjejkompisar. Nummer 1, nummer 2 och nummer 3!
Och när jag väl kommer på att det kanske vore bra att kontakta lite, så får jag annat i huvudet strax efter, saker att göra - måsten, att liksom alla andra tankar faller undan, och plötsligt har det gått en månad!
Vafaen!

Jag skyller på att jag har förjävla fullt upp.
Å andra sidan tar inte de heller tag i kontakterna, men nu är det ju jaaaaag som känner att jag glider undan!
sommartider samtidigt, jag jobbar heltid och flyttar och donar och gör det och det och det och herrejösses!

I september, då jag inte har lika mycket jobb och grejs, så ska jag försöka ta mig iväg till Linköping och leka med J. Sen ska jag ta mig till någon skog vid Vedum/Vara någonstans och leka med H.
Och samtidigt leka med E på hemmaplan.
Vafan, jag åker ju snart!

Usch och fy.

Men tjejer, försvinn inte för allsin dar!

Här är jag

Jag har flyttat färdigt.
Jag bor numera hemma hos mamma, lillebror och B.
Jag har därmed också flyttstädat färdigt, med mammas hjälp. (Tack!)
Jag har just, för några timmar sedan, kommit hem ifrån Wacken, Tyskland, hårdrocksfestival med 65.000 hårdrockare som betalande gäster. Dit åkte jag tidigt på morgonen i onsdags, kl 4 närmare bestämt, och kom hem idag kl 12 - efter att ha kört hela natten. Jag körde kanske i 2 timmar iofs, men mer eller mindre vaken alldeles för många timmar.
Jag ska upp och jobba kl 7 imorgonbitti.
Och jag är jävligt trött.

Och imorgon ska jag plocka ner och packa upp saker ifrån Festivalandet.
Sakerna att göra tar aldrig slut!
När ska jag slappna av och bara vara?

Inte än, inte än, för jag måste koncentrera mig på att hela tiden vara tillgänglig för samtal ifrån lämplig värdfamilj i USA.
Och sen ordna med andra saker runt där.
Och så jobba ja.
Och ja shit.

Godnatt.

Checklista

Sovrummet dammsuget - check!
Sovrumsfönstret putsat - check!
Köksfönstret x 2 putsat - check!
Två skåp vid fönstret i köket urtorkat och rengjort - check!
Kryddhylla och fläkt rengjord - check!
Köket dammsuget - check!
Garderoben urtorkad och dammsuget - check!
Ugn och plattor sprayade med medel - check!

Bara resten kvar.. rubbet i vardagsrum, resten i köket, hallen, toan, och knätorkning av alla golv!
Och balkongen..

Och nu ska jag jobba.

Lite förklaring om uppdatering

Angående förra inlägget..
Det är inget To be continued med N.
Att vi sågs berodde på att vi skapade en liten kontakt och båda var fulla och båda har saknat närhet något så väldigt mycket. Allt var bra då vi sågs och under tiden och efteråt också, inget konstigt alls.
Jag frågan honom igår ifall han tror detta bara var en engångshändelse eller ifall han tror det kommer hända igen.
Han trodde det första, och skrev något som att vänta på den "rätta".
Jag var trött och extra känslig då jag frågade, men iom att jag faktiskt kände ett styng av sorgsenhet över det - inte mycket alls, men tillräckligt - så insåg jag att det är bäst att det var ett engångstillfälle.
Men sen handlar det nog mycket om egot och möjligheten till någon.
Jag är inte den rätta för honom.
Men han är heller inte den rätte för mig, man får tänka så.
Och jag vill inte gå igenom det jag gick igenom för två månader sedan, igen.
Dock kan jag inte säga att det aldrig mer kommer att inträffa, det kan ingen säga.
Jag vet inte ens ifall jag kommer stoppa mig ifrån det den dagen tillfället kanske kommer.

Och när det gäller familjer i USA. De kommer och går, vissa pratar inte ens med mig. Strax efter att familjen som var gravida lämnade sidan, så kom en ifrån Californien igen, woho! Men de försvann lika snabbt. Nu har jag dock en familj som bor i Brooklyn, New York.
Det vore ju fräckt. Eller vad säger du?

Detta blir ett blandat inlägg.. Men det brukar ju vara så.

Igår sa min kropp ifrån tror jag.
Igårkväll.
Det har varit så mycket, flytt i helgen, jag bar allt tillsammans med min lillebror, mina armar har värkt, och sedan har jag fortsatt att packa själv, och i måndags drog jag ett till last med enbart bilen ner till Alingsås igen, och dagen efter - tisdag - jobbade jag, och då jag kom hem fortsatte jag att greja, städa lite, packa ner till bil och köra till mamma och vän.
Igår var jag en zombie. Gick upp och ner som ett annat spöke. Lite farligt att köra bil då, men fick koncentrera mig extra, körde åtminstone inte så långt.
Igårkväll orkade jag knappt resa mig upp, och då jag kom till toaletten körde magen igång, och plötsligt kändes det som om jag skulle spy.
Vilket höll i sig ett tag..
Sånt har jag inte tid med!
För säkerhets skull ställde jag en papperskorg vid resesängen. Tillslut somnade jag - efter att ha sms'at med N.
Och idag är jag inte alls utvilad, huvudvärken ligger och väntar och tungt är det också i huvudet.
Kroppen känner sig trött, och jag är inte ens halvvägs i städningen, och det finns lite kvar att få iväg härifrån, och telefonsamtal att ringa, och vetskapen att jag snart, inom ett par dagar, ska bosätta mig hemma igen. Det är så mycket! ..för mycket.
Och samtidigt jobbar jag!
Jag vet inte alls hur jag ska lyckas med allt.
Och om 3 timmar börjar jag jobba igen.
Det är meningen att jag ska städa nu.

sedan sist..

Det händer mycket och har hänt en jävlans massa.
En av sakerna är att jag numera har en tom lägenhet, som ska städas på en vecka för att sen säga adjöss.

En annan sak är att jag hamnade hos N i helgen och sov över och idkade såna där kroppsliga saker - efter att vi pratat om allt då, nu och sen.
Hade det inte regnat dagen efter hade jag fått åka bak på motorcykeln för första gången.
Jävla regn!

En tredje sak är att det kommit fram en sjätte familj, men de hörde aldrig av sig. Dock fick jag ett telefonsamtal ifrån Stockholmskontoret tidigare idag där de frågade, med hänvisning ifrån Boston, ifall jag hade någon möjlighet att skaffa mig erfarenhet av barn under 2 år innan jag åker - för mamman i familjen har just fått veta att hon är gravid.
Nehej, det kan jag ju inte, så då blev det visst inget där heller.
Det var synd, stället de bodde på verkade trevligt! Nevada heter delstaten, där det är minst nederbörd av dem alla, och torr luft - bättre än här alltså, och granne med californien!
Men icke sa nicke.

Vad har mer hänt?

Hm.. igår föll det några tårar nerför kinderna efter att ha fått en fläkt utav det förflutna kastat på mig. En liten familjemedlem som var en av sakerna jag flydde ifrån då jag drog hemifrån för 4 år sedan. Jag bosätter mig ju där igen, och den där bor liksom fortfarande kvar.
Mamma fick trösta.
Hon som aldrig gör det annars - för jag tillåter det inte.

Och så duschade jag med Spanet igår igen, eller snarare inatt.
Och det blev kanske inte enbart dusch denna gång, men nästan enbart.. typ.

Liten uppdatering!
Det kanske kommer krångla sig lite med internet för mig. Måste krångla med comhem och sen antagligen skaffa mig en router och fixa ihop internet med brorsans internet.. Ah, krångel. Måste ju ha det!

Tack och hej, leverpastej!

Borta med vinden

Den femte familjen försvann från sidan, så det blev ingen kontakt alls.
Ska det då räknas som en femte familj?
Får se vart det bär!

Det dröjde inte mer än några timmar

A host family is currently reviewing your application. Please find more information about the host family under the tab: Your Host Family. Please be prepared that the host family may call you in the next few days. Please call your local office in case the family calls you. Please check your account regularly for an update on this match.

Känslomässig flytt

Stressigt och förvirrande och känslomässigt och våta ögon och allt på samma gång!
Det blir en tidigare flytt.
Och jag är inte ledig någon annan helg förutom nästa, så alla möbler flyttas i helgen.
Och sen får allt städas..
och sen bor jag hos mamma, lillebror och Bertil i två månader.
Och just nu känns allt rätt mycket skit och jobbigt och blä och allt sånt.

och jag har tårar i ögonen över att jag håller på att avsluta ett kapitel av mitt liv.
Att jag säger upp lägenhet, att jag avslutar mitt privatliv i egen lägenhet som jag flydde till för 4 år sedan efter att inte orkade bo hemma och soc hjälpte mig att genomföra flyendet.
Och nu drar jag tillbaka dit allt slutade.
Och sen drar jag till USA.
och sen när jag kommer hem får jag börja om från början igen.

Det är spännande.
Men just nu känns det väldigt jobbigt och tufft och tårögt.

Tungt.

och sökningen går vidare

Your host family information is not available at this time.

Your application is currently being reviewed by a Regional Manager in Boston.

Står det på min sida på Cultural Care, igen.
a fifth family is on its way.

Undrar när jag hittar den rätta?
Om man tänker efter så har det blivit lite konstigt och inte bara jag som haft höga krav!

Första familjen, de ville ha mig, och vi har fortfarande kontakt, och de har bjudit mig till deras hem då jag anländer till USA. Men de ville ha från januari, och jag åker i oktober. Så det fungerade inte för oss.

Andra familjen. Där blev jag glad att de sa nej till mig. De verkade konstiga, framför allt i deras "nej-mail". Alldeles för höga krav och att jag tydligen ska hinna älska just deras barn under 1½ dygn från då jag fick reda på att de ens existerade. Lite för svårt. Möjligt att de bara använde de som orsak, men det kändes helt okey att de sa nej.

Tredje familjen. Där blev det lite fel direkt. De verkade jättebra och jag fick kontakt med deras nuvarande svenska au pair som jag kunde ställa frågor till. Men det var en stor fundersam sak.. Ett av barnen var av särskilt behov, större behov, och jag hade redan innan kryssat i ansökan att jag inte känner att jag vill ta hand om barn med extra behov, det skulle bli för stor press och för mycket att bära på. Men ändå skickar Boston-kontoret en familj med detta till mig.
Jag fick ta mig en stor funderare!
Tillslut kom jag och mamman i familjen överens om att vi inte var en god match pågrund av detta.

Och fjärde familjen. De var unga, och de kändes rätt okey. Men jag skulle bli deras allra första au pair, jag skulle alltså inte ha någon att rådfråga överhuvudtaget, det skulle vara extremt riskabelt. Allt klaffade inte där direkt, men ibland behöver man dock tid på sig.
De var en arbetarfamilj också, som även jag kommer ifrån. Lite problem ekonomiskt. Fast problem tror jag inte de har ändå, iom att de skulle ha råd med en au pair, men det skulle kännas i deras ekonomiska situation att de betalar en organisation med en au pair! Och jag kände direkt "nej, inte mer pengarproblem!" iom att jag har haft det i flera år och fortfarande kämpar med det. Det nämnde jag dock bara i förbifarten.
Jag skrev ett långt mail igår, idag är de borta ifrån min sida. Utan att ha sagt någonting till mig.
Lite märkligt, men kanske hör jag från dem sedan, eller så blir det knäpptyst.

Så jag undrar nu..
Vilket nummer av familj kommer bli den rätta för mig?

Många andra åker iväg en vecka efter att de hittat rätt familj.
Jag har ju preliminärt avresedatum 6 Oktober, så jag har tid på mig.
Men det känns jävligt skumt att prata med familj efter familj efter familj.
Lite jobbigt också.
och just nu händer massor runt mig.
Möjligt att jag måste flytta alla möbler i helgen och flyttstäda och sen dra härifrån. Jag vet inte alls hur det blir med allt, och samtidigt ska jag ha kontakt med ny familj!

Ja, hujedamej som barn hon var.

Menmen..

Jag upprepar det igen.
Your application is currently being reviewed by a Regional Manager in Boston.

Myself

Jag genomförde just en undersökning på engelska där en av frågorna var "Vem har hjälp dig att komma dit du är nu i livet?" och alla möjliga folk fanns uppradade.
Längst ner fanns det en ruta där det stor "others" och så kunde man skriva i någon valfri.

Jag klickade där.
och skrev "myself".

Fjärde familjen, Springfield

Jag sa nej till den tredje familjen igår.
Eller inte ordagrant nej, jag snarare skrev ärligt att jag ifrån första början inte alls har velat ta hand om barn med särskilda behov, och berätta om min oro och min stora tvekan inför det.
Hon skickade då tillbaka sent igår kväll att hon inte kände att det var rätt i och med att jag tvekade så mycket.
Det blev alltså ett nej trots att jag inte sa det rakt ut.
Sen togs familjen bort ifrån min sida, såg jag strax efter mailet.
Det kändes som om en stor tyngd hade lyfts bort ifrån mig.
Det om något talar ju för sig självt..

Men det lustiga är att jag redan har en fjärde familj på sidan.
Fick ett mail på dagen idag att en ny familj läser ansökan. Nu är det alltså bara att vänta och se ifall och när de hör av sig, ifall de ringer eller mailar..

De bor i Springfield, dock heter de inte Simpson i efternamn. Virginia ligger det i. En flicka och en pojke, 5 och nästan 3 år, och pappan är "state trooper" som tydligen betyder "polis".
Värsta grejen.
Men hittills låter det bra, efter att bara ha läst några få rader om dem.
Får hoppas att jag snart hittar rätt!

Avslutet

Jag och N avslutade allting mellan oss för snart 4 veckor sedan.
Saker och ting har varit väldigt krångliga och han har känt sig dum och haft dåligt samvete för att han sårat mig medan jag har varit ledsen och mått dåligt över att han inte gav mig det jag ville ha.

Tillslut tog han tag i det. Kanske på fel sätt just då, men vi träffades och pratade igenom det, och jag sa allt jag tänkte och tyckte om allting som varit och var just då. Och hur kallt det sättet han tog tag i det kändes. Och jag kunde inte sluta gråta.
Jag var där i 2 timmar och satt mest och snyftade hela tiden, trots att jag försökte få tårarna att sluta falla.
Han gick och hämtade papper åt mig, och en stund tog jag tag i hans hand och satt och höll i.

Det var extra svårt, det kändes som om det var sista gången någonsin som vi skulle säga hejdå, för evigt. Vi bestämde nämligen för att avbryta allt och samtidigt lägga locket på, att inte ha någon kontakt alltså. Överhuvudtaget.
Främst för min del, vilket självklart kändes förjävligt då - att det inte också var för hans känslomässighet. Men det var mest för mig. Det är svårare att komma över någon ifall man hela tiden pratas vid, varje kontakt får igång mekanismer som får tårarna att rinna.
Det hade han rätt i, jag höll med honom. Jag har alltid förr velat bevara kontakten, vänskapen, och det har resulterat i väldigt utdragna övergångar.

Därför var det extra svårt nu. För jag visste inte när kontakten skulle tas upp igen. Den kanske aldrig skulle tas upp, eller många fler månader än vad jag tänkte, eller jag visste inte vad.
Då jag stod i hallen med skorna på kunde jag inte förmå mig att gå utanför dörren.
För det skulle vara sista gången någonsin som jag gick ifrån honom.
Jag stod och grät i hallen i en kvart eller mer.
Skrattade om vartannat, skojade lite om hur snygg jag var med rödprickigt ansikte och svor över att jag just den dagen hade mascara.
Jag blickade in i hans sovrum, sängen där vi spenderat många nätter. Vi har ändå tillbringat ett halvårs tid ihop.
Det blev nästan 6 månader totalt, fattades några dagar.. det var helgen efter som det skulle varit det talet. Några dagar efter.

Jag tänkte på allt vi inte gjort, allt jag inte gjort, alla impulsiva saker som jag alltid velat göra men inte vågat, inte tagit mig för. Men mycket berodde det på att jag inte fick det jag ville ha, vilket gjorde mig osäker och ledsen, vilket gjorde honom osäker samtidigt. Så det var inte så konstigt.
Men det var det jag tänkte på.
Och jag ville så gärna stanna kvar över natten, men jag kunde inte formulera mig, men han förstod ändå och jag skulle inte stanna kvar, vilket jag redan visste att jag inte borde göra. Det skulle bara bli att skjuta fram avskedet.
och jag pratar om all närhetstjafs som jag skulle vilja göra, ha sex på ett särskilt sätt, smyga in i duschen när han står det - trots att jag vet att han inte är så förtjust i att duscha längre stunder.
Han sa att jag ju kan skriva upp allt på en lapp för nästa pojke!
Självklart, sa jag, fast samtidigt blev jag ledsen över orden.

Tillslut tog jag kraften att ta mig därifrån, jag höll om honom en stund, la näsan mot nacken och andades in, sen vände jag mig om, öppnade dörren och klev ut. Jag sa "hejdå" och tittade på hans ansikte en sista gång, höll kvar blicken tills han stängde dörren, och jag gick därifrån med rak rygg och försökte att inte snörvla för mycket.
Sedan satte jag mig i bilen och körde hem.

Jag kände mig totalt uttömd på energi. Jag gick hem till mamma och lämnade bilnycklarna. Hon frågade hur det hade gått, om det gått bra? jag svarade bara nej, med gråten i halsen, med ryggen mot henne, sen sa jag att jag måste gå, stängde dörren och gick ner och hem. Jag har aldrig klarat av att blotta mig för mina familjemedlemmar, att berätta saker för dem, att öppna mig och gråta framför.
Jag kan inte ta trösten, klarar inte av det överhuvudtaget. Därför orkade jag inte vara kvar där.

Sedan dess har allt bara flytit på.
Jag tror att det var ett sorts avstamp.
Jag grät många, många, många tårar dagen efter han först tog tag i saken, ägnade en hel dag åt att hulka. Samma dag som Comhem bestämde sig för att låta internet, telefon och tv lägga av. Tack för det televerket! Den dagen då jag behövde all sorts distration. Samtidigt tog boken jag läste slut.
Jippi. Hela dagen var jag ett vrak.
Nästa dag var bättre, sen kom dagen då vi sågs.
Sen fanns det inget mer kvar att ge till sorgsen.
Jag tror att jag tömde mig totalt där, samt att jag varit så ledsen redan innan allt avslutades att jag liksom tog ut allt redan innan.

På torsdag är det 4 veckor sedan vi senast sågs och sa hejdå.
Och jag har saknat honom 2 gånger.
2 gånger.
Bara.
Jag har varit totalt förvånad över hur lite jag saknat, hur lite jag tänkt på, hur lite jag har varit sorgsen över det. Då jag har fått upp saknaden har jag ändå inte gråtit, jag har bara saknat vissa saker. Som hur vi sover ihop, hur han lägger armen runt mig, på sättet vi har sex på - sked. Det mysiga sättet.
Hur vi satt i soffan och han började pilla innanför mina byxor.
Den dagen han stod och diskade och jag ställde mig bakom honom och gjorde detsamma på honom - pillade innanför hans byxor.
Den gången jag färgade hans hår.
Den gången då vi satt på golvet hos en, första kvällen, den kvällen vi först träffades, och vi satt på ett köksgolv, jag i hans knä, och vi hånglade som galningar.
Jag minns allt så väl.
Men jag har inte varit ledsen då jag tänkt på det.
Jag såg en ny bild på honom för några veckor sedan, då högg något till. Jag såg hans hals väldigt väl, jag saknade då, sen var det inget mer med det.
Nästa gång jag såg en bild så tänkte jag "jaha?".

För inte så längesedan började jag tänka på att jag vill ta upp kontakten igen. Vi sa aldrig exakt hur lång tid vi skulle hålla tyst. Bara att vi inte skulle ha kontakt. Men jag har känt att jag vill ha tillbaka den, på ett plan. Jag tycker inte om att avsluta något totalt, att aldrig mer prata. Det blir som om det halvåret aldrig någonsin har existerat.
Jag har även avvaktat, jag har bestämt mig för att absolut inte kontakta honom då jag känner att jag måste kontakta honom. Det har kommit fram några sådana tillfällen, och då har jag hållt mig ifrån, fokuserat på något annat, tills behovet lagt sig igen.
Jag vill inte kontakta av fel orsak!

Men så kände jag detta nu igen, att jag vill ha kontakt, vänskaplig kontakt, kunna skriva nåt sms till. Veta att han lever. Det har ändå gått nästan en månad. Och jag mår inte dåligt över honom. Jag vill inte kontakta för att jag vill ha honom igen.
Jag vill bara kontakta för att ha kontakten.

Jag skickade ett sms för några timmar sedan.
Skrev att det var längesen vi hade kontakt nu, och att jag avvaktat tills det inte längre blir fel, att jag tycker det känns konstigt utan och att jag vill veta om han lever! Samt att jag nu mår bra.
Sedan då jag skickat iväg det tänkte jag att, svarar han inte så får det vara bra så. Jag accepterar det, och det kändes helt naturligt! Jag var inte ledsen av tanken om att han kanske inte skulle svara mig. Jag lät det vara. Jag skulle inte vara den som skickar igen senare och undrar varför fan han inte svarar mig. Inte. Och det var ett stort steg i den där känslan i att ha kommit över.

Han svarade för en halvtimme sedan.
Kontakten är tagen.
Det var bra med honom också, saker och ting rullar på, och önskade mig Godnatt.
Jag blev glad av att han svarade, vilket jag också skrev.
Jag var orolig innan att jag kanske skulle hoppa till, reagera inombords, då jag hörde smssignalen, som jag alltid gjorde förr då han skickade. Då jag alltid var på helspänn!
Men det gjorde jag inte.
Jag var bara hoppfull.

Så nu är kontakten tagen igen. Vi får se hur det utvecklar sig. Om den kommer bli bättre eller bara lite sporadisk. Men den kommer åtminstone bli på ett vänskapligt plan.

Och N var den första killen någonsin som gett mig ett riktigt avslut på en relation.
Och det är något stort.
Positivt.
Trots att ett avslut aldrig är positivt, så är det ändå bra att faktiskt få avsluta något på riktigt, och inte på ett skitruttet sätt.

Trots att han var dum på vissa plan, så var han ändå en vettig kille på ett annat.