Gapflabb med skoj-allvar

"Imorgon är vi ensamma!" Säger A till mig då vi har slutat och är påväg ut ifrån byggnaden.
"Ja. Och märkte du, klockan 07.15 blev allt helt tyst och strikt - direkt!", Svarar jag.
Klockan 07.15 började den mindre bra arbetskamraten i våran avdelning.
"Det är tråkigt när allt blir så himlans allvarligt! Jag trivs bäst med skoj-allvar." tillägger jag.
"Precis, man måste kunna skoja till det", håller hon med om.

Det är roligt att en 38åring kommer så bra överens med mig som är 22. Att vi står där och skrattar och skojar och pratar snusk.
Idag vräkte hon ur sig "Du får väl vänta tills killen kommer iaf!" då jag satt halvlutad mot en sopsäck. "Vadå, tror du jag har tänkt sätta på säcken eller?" "Ja, det såg nästan så ut.."

Men så fort den andra träder in i lokalen blir allt så stelt..

Hon jag ska jobba själv med imorgon föredrar att jobba med mig framför den andra - som hon har jobbat ihop med många år.
Det är roligt.
Och det lär bli skoj imorgon.

Synd bara att det är så, att vi båda känner oss obekväma lite då och då med den andra..
A kan säga åt mig då jag gör saker fel, eller be mig göra det och det osv.
Men hon använder ett leende och ett skratt och ett tonfall som man kan ta.
Medan den andra bara snäser och har ett nedsättande sätt att prata på.
Helt olika saker.

Känns skönt iaf, att veta att jag kommer skratta imorgon.

Idag höll jag på att sätta mig på golvet av skratt. Började plötsligt gapflabba och kunde inte sluta, knäna vek sig på mig. Och det är det som gör det så roligt att vara på jobbet - tillfällena då man verkligen släpper loss.
Och man tillåts att göra det.

Längtan

lätta fingertoppar smekandes nerför min arm, med ett löfte av att alltid finnas till.
kittlande fingrar i min nacke, nafsande i örsnibben med ett tyst medgivande av kärlek.
mjuka läppar mot min panna, kind, haka och till sist min mun.
en tunga som visar enträget behov av att slingra sig ihop med min.
en lätt men hållfast omfamning, med känslan av trygghet.

Ett leende så ljuvt att mina knän viker sig.
Känslan av att ha hittat rätt innan man ens har sagt ett ord.

Jag vill ha det där.
Och jag vill fläta ihop fingrar
och le med gnistrande ögon tills jag kan lysa upp en hel värld.

Morgonstund har guld i mun

Idag vaknade jag av att någon pussade mig på munnen, trevligt sätt att bli väckt på - men det var visst katten.
Sen fick jag en mjuk och hårig mage i ansiktet - katten igen.


Gammal bild - men ack så söt!

Glad nyfikenhet

Jag ska strax till jobbet, och det gör faktiskt ingenting att klockan är 05.37 och det ser ut som om ngn har lagt ett stort tjockt svart täcke ute - lagom tills jag ska cykla i en kvart.
Nej, jag känner mig just nu något så där extra hoppfull.

Man har blivit lite nyfiken och glad.
Jag skulle iofs hellre vilja somna om nu, men det är ändå inte hela världen att krypa upp ur sängens mysiga värme och bege sig iväg.

Får hoppas den glada nyfikenheten håller i sig.
Jag vet ju vad den beror på.

Man måste inte alltid springa då man går

Jag springer fram då jag går.
Hur det nu går ihop.
Men jag gör det.
Alltid.
Går supersnabbt.
Alla andra är långt bakom mig.
Mamma var likadan förut.
Men nu ber hon mig att bromsa lite då och då.
Hon vill ta det lugnt.
Jag vill kuta fram.
Jag vill komma snabbt fram till stället jag vet att jag ska till.
Därför springer jag då jag går.
Fort.
Jag glömmer av att tänka på min takt då jag har andra saker i huvudet.
Ibland kommer jag på mig själv med att rusa.
Då saktar jag in.
Ibland.
Jag har bestämt att ta det lugnt nu.
Inte rusa fram.
Trots att jag har en aning om vart jag ska.
Men man måste inte alltid springa då man går.

Ett främmande möte del 2

Okey, nu ska jag ta allting från början.

I tisdags började en snubbe/kille/pojke prata med mig, och han berättade att han har ledigt i 3 veckor nu men att det inte finns något att göra. Jag ställde då direkt frågan "kom hit och hälsa på?", på samma dag som vi började vårat samtal. Det är sådana saker man kan säga lite så där på skämt, sen brukar folk inte ta det på allvar, men han nappade! Jag bestämde mig då för att visa honom Vänern.

Sagt och gjort; vi försökte bestämma en dag för besöket. Första dagen låg alltför långt in i framtiden, istället blev det snabba ryck - på fredag! Han ska ändå förbi här, dock inte in i staden, men åka upp till en stad som ligger över Vänern - så varför inte ta vägen förbi och stanna några timmar? Det bestämdes. 4 dagar efter att vi började prata kom tåget in med en okänd människa uthoppande. Som var idag.

Det enda vi sett var kort på den sidan vi började prata på - kände igen någon som kom gående men var inte hundra på att det var samma person. Men även han kollade på mig. "är det du? tror jag, eller? kanske, jo." var nog det första sas, sedan "hej".

Eftersom jag hade beslutat mig för att visa honom Vänern så bar det av mot hamnen och parken. Fann oss den lilla ön, vilken jag inte kommer ihåg namnet på. Man behöver gå över en bro för att komma dit ut. Vatten runtomkring. Satte oss på en bänk och blickade ut över Vänern.
Med en klarblå och helt molnfri himmel och stark lysande sol, och med fåglar som även de satt och solade sig ute på stenar framför oss i vattnet. Vi satt där och njöt av lugnet och pratade i cirka 2 timmar. Det hör till ovanligheten att det sker.
I vanliga fall hinner man inte riktigt slappna av, inte heller brukar man sitta och bara prata.

Strax börjar vi frysa och bli hungriga vilket för oss upp mot staden - centrum - torget. Finner oss, efter många om och men - med några flin - en kinarestaurang att äta på. Lunchbuffé, vilket jag aldrig förr ätit. Vi fortsätter att prata och skoja tills vi bestämmer oss för att gå. (Jag ska förövrigt någon gång lära mig att bli pricksäker när jag står upp och kissar.)
Vi går igenom hela gågatan, förbi alla affärer, och till stationen för att hämta hans väska - sedan går vi samma väg tillbaka.
Bestämmer oss åter igen för att sätta oss i solen på en bänk och bara vara och prata lite till.
En till timme går och det är dags för honom att bege sig iväg till staden han egentligen först skulle till.
Jag ger honom en kram då vi säger hejdå, och vinkar genom fönstret då bussen åker iväg.

Jag ler då jag ser bussen åka upp för våran branta bro - han frågade tidigare ifall han kommer att få åka på den där häftiga bron som ni har.

Det var trevligt och roligt och intressant och spännande på en och samma gång.
Vi får se ifall det blir en repris.

Det är farligt att skriva för mycket.
Men tja, jo, jag blev intresserad. :-)

Ett främmande möte

Nu ska jag slå rekord i tokigheter.
Mr T var ett rekord, som jag cyklade över till den där natten efter ngr dagars prat. Men jag visste vem han var pågrund av att jag sett honom på bussen förr, och han bodde och bor i samma stad.
Idag blir det något nytt.

I måndags, tror jag, började en snubbe/kille prata med mig på ett ställe här på internet; för att göra historien kort; Han sitter nu på tåg påväg hit, anländer om 1½ timme.
Och jag ska visa honom Vänern.

Jag vet inte ens vem han är, förutom lite snabba uppgifter man lyckats fråga sig till, och detsamma gäller honom om mig. Vi ska vistas i stan.
Sen drar han vidare till en annan stad, dit han egentligen skulle från början.

Grattis till mig för att syssla med tokiga grejer!

Lön

Jag fick mitt allra första lönepapper idag!
Jag satt och kollade på det under hela min eftermiddagsrast, och sneglade på jobbarkompisar och flinade.
Fick några flin tillbaka; särskilt från min dummaste arbetskamrat som tydligen tycker jag är rolig då jag har mina små personlighetsstörningar för mig. Öhm. ja, då jag går runt och fnissar, och äter upp frukter och säger högt "det där märkte inte -hennes namn-..", eller när jag flera gånger tittar upp på folk som går förbi och ger dem ett enormt leende och fnittrar, då jag stämplar in de första gångerna med mitt alldeles nya och egna stämpelkort.
Vi går ihop ibland, helt enkelt.

Men, hihi. Jag ska få min allra första lön på måndag :D
Har bara haft aktivitetsstöd och allt vad det har varit, men nu, en lön!

Wiiiieee!

Vad ska man säga?

Mamma sa idag; "Jag försöker förbereda mig inför att börja jobba igen nästa år..", så där lite på skämt, då vi just hade pratat om hur virrig hon är.

Jag vet inte hur jag ska ta det, eller vad man ska förvänta sig egentligen.

Hon har fått diagnosen Utmattningsdepression, och en väldigt stark sådan. Helt utbränd alltså.
Hon fick många tecken redan då hon var i 20års åldern, och så skaffade hon 4 barn och fortsatte att arbeta i en allt tuffare takt. Hon var redan rejält nere i avgrundens trötthet för 12 år sen, precis då vi flyttade, men ändå startades det ett företag. Hon kraschade helt och erkände för sig själv för ett par år sedan.
Hon är 48 år och kan knappt diska och laga mat på samma dag för att inte oroa sig över hur hon senare kommer att må. Hon har tappat det mesta, har fått bygga upp allt från början. Klarar inte av att ha för många saker på en gång och försöker nu ta tillvara på vardagen. Att bara flyta med, för att orka. Hon kämpar.

Hon har slitit ut sig totalt, och som tack får hon en sjukpension som är på existensminimum.
Hon kan aldrig mer få ett "normalt" liv, att komma tillbaka till ett arbete med allt vad det innebär är helt osannolikt.

Och nu har Moderaterna kommit till makten.
Vad ska man säga?

Idol

Idag då jag var ledig tog jag tillfället i akt att nappa på förslaget mamma gav mig igår; att gå på stan och kika efter roliga saker.
Sagt och gjort, klockan 14.00 gav vi oss dit och vandrade runt. Jag hittade en del prydnadssaker som jag säkerligen kommer titta mer på då jag har möjlighet att byta till mig dem mot pengar; även en stor svart rundad värmeljushållare som man ska sätta på väggen.
Jag är, påtal om det, så jäklars sugen på att köpa mig en ny möbel som jag har kikat ut!
Kasta ut min gamla hylla och byrå och skaffa något helt annat. Tvbord med hyllor och grejsimojs.

Men nu till saken..

Jag och mamma placerade oss på ett café för att fika, och just innan vi kom in i lokalen ser vi Johan (idol) sitta på uteplatsen - omringad av en massa killar. Senare då vi kikar ut genom fönstret har det kommit lite tillökning med barn och annat folk som "råkar gå förbi och visst ser Johan sitta där som, hoppsan, visst är kompis till min kompis' kompis, och hej! Vad trevligt att se dig, här sätter jag mig.." Det var rätt så komiskt att se.
Å andra sidan tycker jag det är ganska skoj att se någon såkallad kändis från min stad. De kommer alltid upp i ett annat ljus.
I don't know why, men det är helt enkelt skojigt.
Och komiskt att se hur folk beter sig runt dem.
Men jag lär väl bli likadan en dag..

Krasch

Men vad i helvete!

Jag vill inte ha en borgerlig regering.

Valval

Jag tror att jag har bestämt mig för vad jag ska rösta på nu..
Blir samma i Riksdagen och Kommun tror jag.
Och ett andra alternativ i Landstinget.

Jag struntar i det jag funderade på, att rösta på något dumt för att få bort något ännu dummare.
Det kvittar tydligen, bara rösten hamnar på rätt sida.

Och ja, det finns en rätt sida. ;-)

Önska går ju

Jag är förövrigt en av de som vill korta ner arbetsdagarna till 6 timmar.

Ha.haha..haahaa..hahaa..
ja.

Jag är lite smått tlött.

2006

V 33 - 36 tim
V 34 - 45 tim
V 35 - 36 tim
V 36 - 27 tim
V 37 - 50 tim
V 38 - 35 tim
V 39 - 26 tim
V 40 - 45 tim

Det här är mina arbetstider, tidigare veckor, nutida och kommande.
Spana in vecka 37.
50 timmar var jag på jobbet då.
De normala arbetstiderna. Där räknas inte övertid in.
Inte konstigt att jag har huvudvärk.
Särskilt när det gäller hur mycket det skiftar vecka per vecka - på ett tungt och stressigt arbete.
Ingen regelbundhet överhuvudtaget, helger lite närsomhelst.
Min helg var i onsdags, och bara onsdags.
Min nästa helg kommer på måndag, och bara måndag.
Jovisst att man hinner vila ut.

..Men pengar får jag.
Mitt första riktiga jobb.

Snabba ryck på morgonkvisten

Igår slutade jag jobbet 22.30, vilket innebar att jag var hemma på ett ungefär 22.45, och försökt börja slappna av runt 23.00. Det tog ett tag att varva ner, och tankarna vandrade mot morgondagen då jag skulle kliva upp 07-08 för att åter igen börja jobba; klockan 09.00.
Ljuvliga tider.

Imorse vaknade jag med ett ryck och kikade på klockan; det stod 08.38 och jag for upp ur sängen i panik och utropade ett "Helvete!". Funderade som fan på hur jag skulle lyckas hinna i tid.
Cykla? Nej. Jag beslutade mig för att använda mina sista pengar på att åka buss, vilket resulterade i att jag drog på mig kläder fort som fan, kutade ner för trapporna och iväg till busshållsplatsen; där satt jag och väntade i 5 minuter.. Sen kom bussen, och jag försökte få bort stresskänslan; bussen åker knappast snabbare ifall jag är uppstressad eller inte.
Kollade på klockan igen då jag klev av bussen, som nu visade 08.54. Springer ner i källaren till omklädningsrummet och drar av mig mina kläder igen och drar på mig arbetskläderna istället. Plockar ner alla saker i fickorna, håller i mitt stämpelkort och går ut och trycker ner hissen.
Åker upp, kommer ut och ställer mig framför stämpelklockan och ser klockan; 09.00. Jag stämplar in och börjar jobba.

Från att ha vaknat - till att jag stämplar in, tog det 22 minuter. Och jag kom i tid.

Dock borstade jag varken tänderna, håret, åt frukost, satte i linser eller gav katten mat.
Vilken snäll matte jag är.
..Fast han hade mat över som tur var, finns fortfarande kvar.
Fick gå runt med mina tejpade glasögon också. Snyggt.

Men riktigt duktigt av mig.
Imorgon får jag inte försova mig.
Jobbar samma tider igen, men nu kom jag hem lite tidigare kvällen innan, så det ordnar sig nog.
Jag har inte råd att åka buss en gång till..

Jag har mina aningar..

Nu är det andra gången något läskigt sker..

För någon vecka sen då jag på cykeln var påväg hem från jobbet försökte jag få upp mobiltelefonen ur fickan, som var inklämd innanför jackan.
Efter ungefär - vad det kändes som - en evighet lyckades jag äntligen få tag i den utan att tappa den i marken. Och då jag precis ska trycka fram mammas nummer - så ringer hon!

Nu, för någon minut sedan, kom jag på att jag fortfarande inte fått något svar ifrån M, ifall jag får åka med henne till och från jobbet imorgon eller inte, och just då jag lyfter upp mobilen för att antingen ringa eller skicka ett till sms, så får jag ett från henne!

Jag börjar ju undra vad tusan man har för förmåga egentligen.
Jag läste för ett tag sen något om några studier som har gjorts att det inte är något sammanträffande, när det gäller att veta vem som ringer innan man svarar, eller veta att någon kommer knacka på dörren etc.etc.

Men lite läskigt är det.

Vänersborgs musikskola - mer än bara Agnes.

Åh herrejösses, haha!
Gick in på min stad's hemsida och såg att de tydligen gjort en reklam som ska vara med på Saga's biografer, just innan filmen börjar.
Här kan ni finna den!

De har lyckats lägga in världens fulaste kommentar i slutet, och det får mig att undra..
Låter jag också så?
Dialekten.

Singelcoaching

Jag tittar just på ett program som går ut på att singelcoacha en tjej där det främst gäller dejting.

Det kommer upp flera minnesbilder i mitt huvud då jag ser alla steg hon får ta.
Först denna brist på självkänsla, med ett rätt OK självförtroende. Som jag alltid har haft, båda delarna. Sen denna oförmåga att kunna ge sig själv positiv kritik; komplimanger.
Jag hade jättesvårt för det förr, kom hellre på negativa saker.
Samt känslan av osäkerhet då någon annan gav mig komplimanger, skrattade bort dem och ville inte tro på dem.

Hon, i programmet, hade bestämt sig för att aldrig bära ett linne, och heller inget åtsittande eller ickedöljande, när det gäller korta byxor som man kan ha under träning. Då hon fick dessa plagg framför sig i knät och som uppgift att ta på sig dem - började hon gråta.
Där kände jag så väl igen mig igen.
Alltid, och då menar jag alltid, då vänner pratade om att dra med mig ut på fest - varesig det var på uteställen eller hemmafester så kände jag en enorm stor ångest över mina kläder. Jag hade inga speciella kläder för särskilda tillfällen; såsom fest.
Och så fort någon försökte ta fram alternativ till mig, eller föreslå att dra ut och kika i någon klädesaffär efter kläder; så blev jag bara ledsen. Det var ofta som jag slutade prat i tårar - men då ingen såg på.
Jag grät över mina svarta kläder, över mina tshirtar. Men mest av allt så skämdes jag över mig själv.

Nu, då saker och ting inte längre är som de var, kan jag känna en slags sorg över hur det faktiskt stod till med mig förr. Men samtidigt en stor förnöjdsamhet och glädje över hur jag har lyckats att förändra mig själv.
Jag har tillägnat ämnet mig själv ett par gånger här, men det är något som behövs. Tur att det är jag själv som bestämmer vad som ska skrivas här. ;-)

Det som skiljer hennes och min berättelse är hur vi tog oss ur hamsterhjulet.
Jag vet fortfarande inte varför jag valde att börja förändra mig själv den dagen i klädesaffären då mamma fortfarande stod kvar i provrummet. Jag beslutade mig bara för det; och genomförde det.

Jag har aldrig tålt att någon säger åt mig vad jag ska eller borde göra. Jag har reagerat med ilska, och snarare vägrat utföra saker - trots att jag så väl vet att det hade varit det bästa - för att det var någon annan som hade föreslagit det. Jag avskyr att någon annan fattar beslut åt mig.
Därför är det och var det endast jag själv som kunde ta steget och förändra. Det var därför jag inte stod och grät i provhytten då jag, plagg efter plagg, tog på och av mig nya kläder - och köpte vissa. Hade jag blivit meddragen av någon som försökte hjälpa mig hitta rätt skulle jag med största sannolikhet stå och gråta över att jag skämdes och ha ångest över att förändra något jag så länge har haft inövat.
Det var bara jag som tog steget och gjorde flera förändringar.

Det är även som hon sa i slutet. Nu går man runt på stan och tycker att man är världens bästa och vackraste, och det kan ju vara dumt i sig. Ibland måste någon ta ner en på jorden igen.
Det är då det gäller att ha rätt inställning. Man kan tycka att man är världens bästa och vackraste - om man inte utesluter att alla andra också samtidigt kan vara det.
Inte för att man går runt och tänker på det viset dock..
Nu skriver jag det bara för att ursäkta mig gissar jag på.
Men tja. Det gäller att tolka orden rätt.
För att bilda sig en bra självkänsla måste man börja tänka positiva saker om sig själv, och tycka om sig själv helt enkelt - tills det lyser igenom. Och fortsätta på den stilen, fast med en släng av ödmjukhet.

Tjejen i programmet gick runt på stan och bad killar att ge henne komplimanger.
Den biten har jag inte genomfört.
Sedan fick hon i uppdrag att finna sig en dejt för nästa kväll - genom att gå till en utvald kille och fråga honom.
Den biten har jag heller inte riktigt genomfört.
Till viss del, men inte helt.
Kanske ska man prova på den.
Det värsta som kan hända är väl att man får ett Nej?

För tunna för catwalken

"Nu beslutar organisatörerna att inga underviktiga modeller får vara med. Kriteriet är det så kallade indexet för kroppsmassa i förhållande till längd. För en flicka på till exempel 1,75 meter blir gränsen 56 kilo.Var tredje mannekäng från modeveckan 2005 diskvalificeras med de nya reglerna, och blir nu arbetslösa."

Okey, tänker jag.. Kunde de inte kommit på det lite tidigare?
Jag har alltid ogillat hur dagens mannekänger ser ut; smalheten. Det ser allmänt ohälsosamt ut. Och all denna modellkarriärs-eftertraktelser blir sorglig när det gäller alla uttalanden man hör. "Du är en mullig modell" - till en "normal"bygd tjej. Snacka om rubbad självkänsla om man inte har kraften att stå kvar med fötterna på jorden. Det är uppenbart att det är något negativt talat att bli kallad för mullig modell i den världen. (topmodel)

Jag är dock en av de som tycker om att se på modellprogram; älskar att se hur bilder kan tas ur olika vinklar och hur de kan förändra sig själva och uttrycka något på ett fotografi. Men jag avskyr samtidigt modellvärlden, när det gäller kroppsidealen.

Ett plus till att just den modevärlden, när det gäller mannekänger, fick upp ögonen för en sekund; hoppas bara att det fortsätter. Synd för modellerna dock som får mattan under sina fötter snabbt bortdragen. Det är egentligen inte de som borde straffas för att de ser svältfödda ut, inte heller de som ska ta åt sig av all kritik. Det är organisatörerna; modelljägarna - hela branschen.
Ett jäkligt fult knep om man ska se det från ett annat håll.
Först pepprar de i dem hur de måste se ut för att få behålla jobbet, sen ändrar de sig och allt slit är förgäves.
Vad ska nu hända med dem?

Nah, blir nog ingen världsrevolution emot underviktiga mannekänger, men man kan ju undra.

Förövrigt pratas det så djävulskt mycket om BMI.
Är man underviktig enligt den måttstocken ligger man någonstans under 19.

175 Cm
56 Kg

BMI:18,1.


Okey..

Dagens puss går till..

Anna-Karin! (En jobbarkompis som alltid är virrig, och som jag alltid gapflabbar ihop med.)

Motivering:
Hon är alltid sig själv. Idag slarvade hon bort sin bil..

Plupp

Nu har jag just kommit hem.
Känns helt drygt att sova - jobba och sen komma hem för att sova igen..

Gick bra idag också, hade hög musik på - är själv i min avdelning, rätt så lugnt. Göra allt i min takt, hann med en jäklans massa. Men fick huvudvärk när det var 2 timmar kvar..

Nu letar jag frenetiskt efter någon att prata med.
Går sådär.
Fast, lyckades få tag i Mr T.
Tihi. Typ.

Sova?

Kvällsjobb med kladdkaka

Dags att dra till jobbet om 45 minuter. Det känns lite udda..
Första veckan som jag jobbar sent - kväll.
Igår lyckades vi dra bakåt tiden ett par timmar så vi kom hem tidigare (12.00-20.00), men idag börjar jag 12.30 och slutar 22.30. Det innebär att jag är hemma lagom till läggdags på ett ungefär.
Och självklart är jag en sådan som sover då jag kan sova.
..Istället för att kliva upp runt 8-9 för att hinna göra lite saker innan jobbet börjar, så sover jag tills jag måste upp för att hinna.
Därmed försvinner alla de timmar jag hade förr då jag kom hem runt 4-5 på dagen.
Men, skönt att sova ut.

Igår gick det väldigt bra. Man slipper all stress eftersom vi är kvar (denna vecka är det jag och 3 till) då alla andra har slutat, och vi arbetar bara med förberedningen inför nästa dag.
Slipper hökögon över mig.

Idag är jag dock föreberedd inför att få något hårt ord då jag kommer dit.
Finns en på min avdelning som bara är negativ, och som uppenbarligen är rädd för att jag ska ta hennes plats, att jag ska visa mig vara väldigt duktig. Vilket jag självklart är..
Hon känner sig hotad. Och är enormt dålig på att ta det som det är - jag är en medarbetare, inte en motståndare!
Jaja. Jag kom iaf ihåg igårkväll att jag visst glömde av att lägga in en sak i frysen - vilket jag säkerligen kommer få på mig då jag träder in i lokalen, därför är jag beredd på att säga något i stil med "Just ja, när jag var hemma igår kom jag på att jag glömt det... blablabla..", på det viset har jag dissat mig själv först.
Helt idiotiskt att det ska behöva vara så.
Menmen.
Det positiva är att jag säkerligen kommer att skratta lite idag - om nu den braiga ordinarie jobbar.

Funderar på att ha med en bit kladdkaka till var och en - fyra stycken - idag som vi kan smaska på ikväll.
Ja, det blir nog så.

Dagens puss går till...

Spacewoman!
(kanske inte så många som läser denna som vet vem det är, men det göööör inget!)

Motivering:
Hon ställde upp då jag bad om saker.
Vi kramades.

Framtidsplaner

Mina planer för de närmsta månaderna:

Upp och härja i Stockholm för första gången sedan det tog slut - helt och hållet - med mitt ex.
Ta tillbaka staden. Leka med en flicka, och kanske träffa en pojke, samt möjligtsvis om jag vågar.. kanske, kanske, kanske, säga hej till en läskig typ.

Fnissa och kramas i Linköping.
Ännu en gång träffa Space och Noy, och förmodligen J igen. Ska stjäla famn av pånytt. Och ha roligt.

En lååååång resa upp till Umeå.
Den känns dryg just nu; men så jäklars skoj då jag väl är där.
Jag hoppas jag lyckas ta mig upp.

Singelliv

Som de flesta nog redan har förstått så lever jag ett sådant där singelliv.
Det har jag egentligen gjort rätt länge, men det är bara i några månader som jag verkligen har utnyttjat det.
Jag har nämligen knappt ens förstått det själv.

Jag lyckades förändra mig själv i våras.
Och sen lyckades jag även förändra mitt synsätt och inställning till saker och ting; plötsligt händer allting på en gång.

Först stod jag och kramades med en, då, okänd kille på midsommaraftons kväll. Sen cyklar jag över till en snubbe mitt i natten och sover över. Sen cyklar jag över ännu en gång till och idkar lite trevliga saker. Sen dyker andra intressanta upp. Sen inser jag att jag inte är kär i någon; men ändå håller på. Sen får jag upp ögonen för ngn annan. Och så går det runt. Om och om igen.

För några minuter sedan sa jag godnatt till Mr T.
Vi retades igen. Drygade.
Självklart när det gäller sex.

Jag sitter inte fast i honom, men han har ändå lyckats hålla sig kvar någonstans i huvudet. Vi lär träffas igen - frågan är bara när.
Och jag skulle cyklat över för tredje gången nu ikväll, om han inte hade varit mörbultad efter en rugbyhelg ;-).
Jag skulle inte ha sagt nej med andra ord.
Dock är jag fortfarande lite.. anti. Han visade ju en negativ sida; som han nu ikväll visade att han så väl vet om.

Ah.
Singellivet fortsätter.


Förövrigt var 8 åringen som nu är 12 år äldre + het upptagen med en flickvän. Det luskade jag ut igår av min lillebror; som beodrade mig att hålla fingrarna borta.
Jo. Broderns kompisar är ett lite.. "rör-ej". Men eftersom han redan har flickvän är det totalt förbjudet. Jag vägrar vara med någon som är upptagen.
Sååå, det kastade jag undan direkt.

Får hoppas jag drömmer en lika trevlig dröm inatt..

Kramar i drömmen

Inatt drömde jag att jag kramades och pussades som tusan, och smekte en mage med handen.
Inget mer än det.

Kan bero på att jag är fixerad vid närhet; särskilt vid pussar just nu.
Men jag minns inte riktigt vem som var i drömmen.
Möjligtsvis min senaste kramare. Mr T.

..och trots att det inte har blivit något mer intressant med honom så vore det ändå trevligt att dra dit och stjäla hans famn.
Faktiskt.

Politiska tankar

Jag börjar fundera på vad jag ska rösta på.
Egentligen hade jag redan bestämt, men nu börjar jag tänka om.

Av två onda ting är det kanske bäst att välja det minst onda.
Hellre S än M.
Det kommer stå mellan dem - kanske ska man rösta på en av dem för att sänka den andra.

Det tål att tänkas på.

Dagens puss går till...

isecore!

Himlen under en promenad igårkväll

8åringar som plötsligt växt upp..

Jag har hamnat i ett litet dilemma, men ändå tvekar jag över om det ens är ett dilemma överhuvudtaget.

Min lillebror fick besök igår av 3 Alingsåsare, två av dem är hans barndomskompisar; vilka jag mycket väl känner till. En av dem var en ny vän, vad jag fattade det som.
Runt kl 21 ringde min hemtelefon och någon okänd kille var i luren.
Det visade sig vara K, en av barndomskompisarna som jag inte träffat sen han var typ 8 år.
Han sa något om att han tänkte våldgästa mig, med alla de andra också; eftersom min bror var tråkig. Efter en timme ringde jag och undrade vart de tog vägen, de kom med andra ord inte.
De hade varit 3 mot 1.

Sen ringde mobilen runt halv2 inatt, och det var K igen; han frågade om de fick komma på efterfest. Det var skithög musik i bakgrunden, så jag hörde knappt vad som sas, men tydligen skulle de komma hit. Varför vet jag inte riktigt. Hälsa på mig och se hur jag bor var förklaringen sen.
Jag börjar snart skippa idén om att de kommer komma överhuvudtaget, men runt 3 ringer mobilen igen och de sitter då i en bil med mamma som chaufför. De hade gått vilse totalt. Hon skjutsar hit dem.
Och upp kommer de.

Så uppenbarar sig en kille, som jag känner så väl igen men inte riktigt kan placera.
Han presenterar sig som K och poletten rinner ner.
Jag hade fått för mig att den som hela tiden ringde var en av dem som var uppe här på brorsans student, men där hade jag fel.
Denna kille har jag inte sett, vad jag minns, på sisådär 12 år.
Och mina ögon spärras upp då jag inser hur han har utvecklats.
Ingen smågrabb längre.

De andra såg smått döda ut och somnade nästan medan K var i full gång och "spelade" gitarr och sjöng och bjöd på sig själv. Det var roande.
Och jag kunde inte få ur skallen hur snygg han blivit. Het, läcker.
Och det känns fruktansvärt konstig att använda de orden på en kille som senast var typ 8 år då jag såg honom.

Jag är liiite förvirrad nu.
Brorsans barndomskompisar..
Som även jag umgicks med lite som liten.
Herrejösses.
Smågrabbar kan väl inte växa upp och bli läckra?
Jag får inte ihop det.

"öh du, brorsan.. duvet K.. har han flickvän? ..öh.. nej, jag bara undra.."

Polis, polis - potatisgris

När poliser är som bäst..

Jag och mamma satt på torget och åt mjukglass igår efter att ha varit på en sorts festivalsak på ett område här i stan. Strax hör vi några som ropar och då vi vänder huvudet ditåt ser vi att två killar/män/gubbar bråkar precis intill en valstuga.
Slagsmål med andra ord.
A-lagare tydligen.
Den ena är helt blodig vid munnen och näsan.

Och den enda som försöker göra något för att förhindra slagsmålet är en gammal gubbe som tillhör valstugan, jag blir lite rädd för gubbens skull. Lyckas hålla nere honom på marken och mota bort då han försöker ta sig förbi etc. etc.
Och folk ropar "ring polisen!".

Efter en stund får även mamma nog och plockar upp mobilen för att ringa.
Enligt polisen har de redan fått in en anmälan om detta och skickat iväg en bil.
Tre stycken har synligt plockat upp sina telefoner och ringt.
Men ingen polisbil syns.

Men så kommer den.. Sakta men säkert(?) kör den en bit bort, svänger in på en väg och kör runt.. sakta, sakta.
En ståndsäljare springer fram och viftar med armarna för att låta poliserna förstå var slagsmålet höll hus. Och de kör saaaakta in på gatan, och går saaaakta ur sin bil.
Och går saaaaakta fram till snubben som är blodig och tar hand om honom.

Poliserna har skottsäkra västar på sig såg vi.
En tjej och en kille.
Men det enda jag och mamma tänker på är "Hur jävla sega är de inte på en skala?"
Det ringer in massa folk till polisen för att anmäla ett slagsmål på torget. Bara ett slagsmål borde få dem att reagera, men att så MÅNGA ringer samtidigt.
Borde de inte då trampa på gasen och springa ut ur sina bilar så fort som möjligt och ta fast skitskallen och låta gubben, som hindrade honom, slippa ta hand om allt?

Jag förstår bara inte varför de inte är mer effektiva.

Jag är dålig respektive bra på..

Helt oberoende av ordningen.

Jag är dålig på..
1. Tekniska prylar; jag vet hur man använder en dator och tvapparater etc. Men när det gäller nya saker som inkluderar dem är jag helt dödfödd.
2. Att ibland veta när jag borde hålla tyst.
3. Att rita/måla.
4. Att inte ta åt mig av negativa saker.
5. Att sluta bita på naglarna.
6. Att dansa.
7. Att städa när jag borde.


Jag är bra på att..
1. Lyssna på andra och förstå dem.
2. Känna av sinnesstämning.
3. Sjunga.
4. skriva.
5. Laga mat.
6. Skratta
7. --- Kom på något åt mig här tack. :-P

okey, det här var svårare än vad jag trodde..

Me and my hair

Jag, bakifrån. Provade att ta kort på håret när det var nytvättat, märkte att det inte var så kort längre.



..och jag igen.
Med samma hår ja.

Åter igen en ny tjej.

Jag sitter och kärar ner mig i en låt igen.
All 4 One - I swear.
Helt såld.

Kommer åter igen ihåg mitt lilla krav jag har haft på pojkvänner, men som aldrig har infunnit sig.
Sångröst!
Jag vill så gärna ha en pojke som kan sjunga; det är tusan det sexigaste som finns.

Sedan kommer jag på att något helt konstigt har hänt.
Det vet du iofs redan, om du har läst tidigare texter.
Men det är helt.. jadu.

Jag har haft sex med någon jag inte ens varit kär i!
När det gäller mig är det något ytterst ovanligt.
Eller, det har aldrig inträffat förut.
Och jag är fortfarande inte kär i honom.

Det var något särskilt i början, jag fastnade, men det gick aldrig längre än så, och nu har jag snarare backat. Att han så retsamt avbröt mitt i gjorde inte saken direkt till något positivt.
Antar att han förväntade sig att jag skulle tråna efter mer, och det gjorde jag en liten stund, men sen tröttnade jag och insåg att det inte alls är en sådan människa jag vill ha.
Jag ville se vad han går för, och han visade det inte.
Jag hann inte visa mina specialiteter ens. :-P
Attans.

Men åter igen.
Jag är en ny tjej.

Och det är/känns helt sjukt.

Sex and the wall

Jag ligger ner i soffan framför tvn, under ett täcke och myser samtidigt som jag kikar på en DVD med Sex and the city..
..och så börjar jag höra något.
Sänker volymen på TVn flera gånger för att lyckas lokalisera, men det är så dämpat så jag viftar bort det och fortsätter kika med hög volym igen.
Men eftersom ljudet aldrig riktigt försvinner helt blir jag nyfiken på vad fasiken det kan vara, så jag sänker volymen igen och lyssnar spänt.
..Det är någon som stönar!

Har grannen sex?
Ett dämpat stön, från en tjej.

Hörs det alltså så väl genom väggarna?
...

Det skulle kunna vara en hund som gnäller också.
Men, nah.. en hund som stönar som en tjej?

Himlans läskiga väggar.

Har du skoj på jobbet?

Idag skickade jag ett retsamt sms till en på jobbet.
Han sa nämligen något igår om att han inte har retat gallfeber på mig än någon gång, via sms,; då jag jobbar och han är ledig. Han jobbar nämligen aldrig helger, medan jag gör det.
Sagt och gjort, jag vände på det och bestämde mig för att reta honom istället, eftersom det är fredag idag och jag är ledig - men inte han.

"Hejsan. Skoj på jobbet? Jag har just vaknat och funderar på att somna om lite, rätt trevligt att sova, eller vad säger du? :P Ha det så skoj på jobbet!"

Jag har inte fått något svar än, men oavsett lär jag få ett retsamt bemötande på jobbet på tisdag, då vi åter igen har samma arbetstid.