Dilemma med stort D.

Jag har hamnat i ett litet dilemma.
Det bor två människor i mitt huvud som vägrar ta sig ur.
..och i detta fall är två stycken en för mycket.

Den ena personen har funnits i mitt huvud i åratal, fast periodvis.
Han etsar sig fast gång på gång, slutar aldrig att befinna sig i bakhuvudet så fort jag får en ledig stund.
Den lediga stunden träder alltid fram då jag inte är inne i någon annan.
Han är alltså en sån där som alltid kommer finnas kvar..
Men gång på gång vägrar han att möta mig på halva vägen.
Den senaste tiden har jag varit väldigt på för att för en gång skull göra något åt saken.
Och jag lyckades, för en stund. Vi träffades, vi kramades, vi gjorde det mesta som vi tidigare velat göra.
Inte allting, men alldeles förträffligt tillräckligt för att det ska kännas som om det vore allting.
Men så blev han av igen.
Och jag pausade mina försök, för att sedan börja lite smått igen, vilket funkade en stund.
Just nu känns det dock som om jag vill skita i hela grejen..
pågrund av två saker.

Nu kommer vi till den andra personen.
Det hela började mest som ett flyktigt intresse och ett litet skämt från min sida.
Det blev större och större, mer och mer, vilket slutade i bortvända blickar såfort man råkar titta på honom.
Jag vet inte om det är en fix idé eller om det faktiskt är ett riktigt intresse.
Jag har försökt låtsas som om det inte vore någonting alls, men se hur bra det funkade..
Dock är jag väldigt osäker på om det är ens en gnutta besvarat.
Då saker och ting kom fram blev det iofs lite annorlunda mellan oss, eller är det bara något jag fått för mig?
Enligt någon vet han om att jag är intresserad, men vet inte hur mycket jag ska lita på det..
Rykten går på jobbet om det nu.

Det var en av orsakerna till varför jag funderar på att skita i den första pojken.
Nu kommer jag till den andra..
Detta av-och-på-scenariot, det får mig att bli frustrerad.
Det flyter aldrig på, det bara händer ngn gång, sen tar det slut, sen händer ngt igen, och så slut åter igen.
Jag får aldrig tag i honom och våran relation är nästan dömd för att fortsätta i all oändlighet utan att något sker.
Dock har vi ju träffats, och jag ville träffas iaf, vill fortfarande.
Men.. jag blir bara frustrerad.
Och så bor han långt bort.
Den andra bor nära.
Den första kramas något så fruktansvärt mysigt.
Den andra har jag ingen aning om hur han känns.

Den andra kommer snart bli en jobbarkompis, är typ det redan.
Att vara intresserad av en jobbarkompis kan bli väldigt knepigt om intresset är helt obesvarat.
Vågar man chansa?
Den första har jag en lång relation till, och den vill jag behålla.
Särskilt nu när det faktiskt har hänt något på riktigt!
Jag vill inte förlora honom, trots att jag ändå inte har honom.
Jag vet inte om jag vill ha ett förhållande med den andra.
Det vet jag heller inte med den första.
Den andra spelar handboll! Jag tycker om handboll.
Den första har rätt så bra politiska åsikter.

Fan. det här kan jag hålla på med i evigheter.
Det funkar inte med en jäkla plus och minus-lista.
Jag har ingen aning om vad jag vill.
Och det är jävligt irriterande.
Men det som är mest jobbigt är vetskapen om att jag inte har en jävla aning om vad varken han eller han vill!

Hur tar jag mig ur detta dilemma?

Striptease

Idag beslutade jag och några tjejer på jobbet att vi ska ut imorgon och parta.
Förfest och sen taxi till stället.
Vi hittade nämligen en annons.
Tjejkväll.
Striptease.
Första gången vi går ut ihop, och så går vi på striptease, jag kan bara gissa hur det kommer sluta.


Uppdatering kommer.

..det läskigaste är att folk retar mig som tusan om en viss pojk, och ryktet går att han ska dit efter 00 då killarna får gå in. jiho.. shit, göm mig ngnstans.
Kanske ska jag vara nykter ändå?
höhö..

Skrivkramp, skrivkramp

Ja, så var vi där igen..
Jag vill skriva, men jag har ingen aning vad sjuttsningen jag vill skriva om.
..fast under tiden jag skrev det där kom jag på ngt ändå..

Idag fick jag hem kablarna/sladdarna/grejsimojset till datorn och TVn.
Nu kan jag kika på filmer från datorn på TVn!
Blidde lite fel några gånger; som slutade i att jag fick springa fram och tillbaka - tvn - datorn - hela tiden för att se vad sjutton jag sysslade med. Skärmen slocknade, men allt visades på TVn.. rätt skoj att pilla på en mus och samtidigt se den röra sig flera meter bort på en stor tv.
Jag tycker om att pilla på min mus, helt enkelt.

Ah, skrivkrampen försvann ju!

Mormor måste vara vaken lite längre

På tisdag fyller mormor 88år.
På måndag ska familjen dit.
Jag kom just underfund med att 88 är en hög siffra, det var rätt läskigt.
De säger att man inte behöver sova som ung, det kommer man ändå få göra en hel del då man har dött.
Men det tänker jag bojkotta, för nu ska jag stjäla lite sovtid från min mormor.

Godnatt.

En förfluten häxjakt?

Idag satt det en pojke i bussen som såg välbekant ut.
Han var söt och log på det där sättet som jag mindes honom som.
Vi gick i mellanstadiet ihop.
Han heter T.
Han såg mig inte.

Senare då jag klivit på buss åt andra hållet gick fyra gamla lärare från gymnasiet förbi, musiklärarna.
Delvis min gamla sångpedagog (t.o.m Agnes' gamla sångpedagog, duvet, hon från idol. :P).
De var påväg mot stället där jag håller till varje vardag mellan 07.15-16.15. Självklart såg de mig inte, för jag satt instängd i bussen.

Mitt förflutna håller på att jaga mig.
Men det kommer aldrig ifatt mig.
Någon dag snart borde det ske.
Undrar vem det då är jag springer in i..

Kaxigt ödmjuk

Jag fick applåder idag.
Stående ovationer.
Eller nej, de satt faktiskt, och tjoade inte massor..
Men de klappade som tusan!
..då längtade jag tillbaka till scenen.

Utåt sett tog jag emot det lite blygt och glatt.
Satt med huvudet nerböjd och log stort, som strax ändrades då jag drog upp händerna och gav dem tummen upp och såg överlägsen (och skojig) ut.
Lite får man väl glänsa.

Vi skulle skriva en CV idag.
Som vanligt pustade jag.
Känns som om man går gymnasiet igen.
Sånt där kan jag, jag har liksom skrivit en himlans massa antal sådana, till riktiga jobb.
När vi sedan lämnade in våra papper och skulle gå på lunch stoppade läraren mig och frågade ifall hon fick använda mitt CV som exempel.
Javisst, sa jag. JIHOOOOO!! tänkte jag.
Hon presenterade det som ett CV som väcker uppmärksamhet, som är skriven av någon som är självsäker och som säljer sig själv.
Nämnde även orden kaxigt ödmjuk.
Ja tjena, det är jag det!
Min början var grymt bra och mitt avslut var ännu grymmare.

Sedan fick vi ännu ett till grupparbete att slava oss igenom.
Min grupp fick ändrade uppgifter, blev istället något krångligare.
Jag börjar ana att ryktet har spridit sig.
Jag har klagat en hel del, över att saker är för enkelt.
Över att provet var för lätt.
Över att jag redan kan det vi tar upp.
Så nu verkar vi få uppgifter som de tror vi klarar; men är svårare för de andra.
Det är iofs mest jag och en till som är igång i tänkeriet.
Har alltid ogillat att göra halvdana saker. Ska det vara något så ska det vara riktigt.
En tredje i våran grupp är också en som gör saker, ibland, tyvärr alltför ofta frånvarande.
Den fjärde hänger mest med.

Men åter till de där applåderna..
Jag berättade för en tjej innan det inträffade (efter att läraren frågat ifall hon fick använda mitt CV som exempel) att jag har blivit mer utåt och tar för mig mer av världen. drar fram den där kaxiga ödmjuka sidan av mig som faktiskt finns. Men att jag tidigare bara varit blyg och tystlåten. Egentligen är jag det fortfarande, men jag skiter fullständigt i det helt enkelt. Jag visar en helt annan bild av mig nu än vad jag har gjort vid tidigare tillfällen. Ifall gamla klasskompisar från högstadiet och gymnasiet kunde se mig nu skulle de gapa av förvåning. (frågan är bara ifall jag lyckas hålla fast vid den nya rollen då jag möter dem igen..) Jag låtsas vara en självgod, kaxig tjej, men med glimten i ögat. Vilket också syns. Den där glimten alltså. Annars skulle jag väl inte vara så omtyckt av "klasskompisarna".
Nu lyckas jag låta så där kaxig igen då jag skriver och berättar. Du får tolka det precis hur du vill. Känner du mig, så förstår du.

De där applåderna fick mig att längta efter mer.
Kanske inte just applåderna, snarare sången som ger mig dem.

Blaha

Pågrund av en ihärdig förvirring och bortstoppade saker sitter jag och är irriterad på allt och alla.
Det är lite drygt om man säger så.

Varför kan inte allting vara enkelt?
Varför är det så svårt att ta reda på vad man egentligen vill?
Eller vad det är som rör sig i sin egen jäkla kropp.

Dessa sablans minnen

Funderar på varför man ständigt lyckas återvända till gamla minnen.
Saker som får ens hjärna att gå i högvarv och man börjar åter igen att sakna det något så fruktansvärt trots allt som har hänt.
Men ändå saknar man det inte. Det känns mest som en vag smärta i magen och bröstet, men som strax försvinner för att istället bli förvirring.

Jag kan ofta springa tillbaka till minnen om en människa, men det slutar aldrig sorgset, jag ler bara åt minnena. Inget annat.
Men lyckas jag springa tillbaka till en annan så slutar det mest i saknad över det man hade, trots att man ändå inget hade.
Förvirring åter igen.
Ibland känns allt som en enda stor dröm, som om ingenting egentligen har inträffat.
Att jag aldrig har kysst de där jävla läpparna, eller smekt de jävla kinderna, eller känt armarna kring sig, eller fått höra de där orden som fick en att le så fruktansvärt stort.
Jag blir arg då jag inser att ljuva, bittra minnen förmodligen aldrig helt kommer att försvinna.
Att saknaden kanske försvinner mer och mer, men den kommer alltid att gnaga en i det undermedvetna.
Förmodligen lever allting kvar bland annat pågrund av en känsla av oavslut.
Frågor som inte har fått några svar.
Sårade känslor som aldrig har blivit omplåstrade.

Men det är inte ofta minnena dyker upp. Bara någon enstaka gång.

Trots denna ilska och förvirring över gamla minnen lyckas man ändå skapa sig nya med andra.
Jag har ljuvliga färska minnen som även då får mig att undra ifall inte det också är en dröm.
Läpparna jag kysste, kinden jag smekte, armarna som höll om mig och orden som sas.
Egentligen är det ingen stor skillnad.
Bara en enda sak.
Den gamla släppte jag in totalt och visade mig bildigt talat (och bokstavligt, men det hör kanske inte riktigt till saken nu nej..) naken för och var därmed sårbar.
Den nya vet jag inte var jag har än och vill därför inte låta mig bli för sårbar.

Men usch vad jag ogillar att sakna något som varit.
Man borde följa det jag hörde någon säga idag.
"Vi borde sluta gråta över de vi mist och istället börja glädja oss över de som finns kvar"
För vad tjänar man egentligen på att sukta efter något som ligger i det förflutna?
Ingenting.
Inte ett jävla skit.

Suss 4.0

"åhfan, är det jag? coolt, så mycket hud har jag inte visat sen jag föddes"

Det var just min kommentar om vad jag kommer att tänka då jag ser mig själv i spegeln iklädd de nya kläderna. Jag har nämligen varit och shoppat.
Ja, du läste rätt.
Jag.
Shoppat.
Tjejen som annars avskyr att gå i klädesaffärer, tjejen som har vägrat att inhandla kläder överhuvudtaget en lång tid bakåt.
Men jag fick ett ryck igår.
Och hittade kläder som t.o.m min syster kommer att tycka om.
Det är inte ofta det sker.
Jag börjar förvandlas till en tjej helt enkelt.
Men inte till vilken tjej somhelst!
Och nej, det sista jag kommer bli är en klädesfanatisk.
Kanske bara lite i början då jag äntligen hittar bra kläder.

Suss 2.0, eller som också snabbt uppdaterades till - Suss 4.0 - .

Ge mig sommar nu!

Kär och galen

Jag känner åter igen en längtan efter den överväldiga känslan som kan ta en med storm.
Den som kryper in i varje liten vrå av kroppen.
Den som tar bort förmågan att känna hunger.
Tar bort förmågan att kunna tänka klara tankar (som om jag ens gör det nu..).
Jag känner för att bli kär!
Men samtidigt är det lite läskigt..
Det är så fruktansvärt utlämnande att vara kär.

Man lägger hela sin lycka i någons händer.
Som om den personen fått en nyckel till hela sitt liv, där varje beslut fattas av honom (tyvärr flickor, det är en "honom" det gäller. Just nu. :P).
Så fort man blir kär är det adjöss till ett normalt liv.
Vad nu normalt innebär. Det kanske du kan svara på?
Men det finns helt enkelt ingenting annat än han.
Man involverar sig så enormt mycket att man tillslut inte vet varken ut eller in.
Sedan när, eller för att vara positiv; om han får för sig att stampa på ditt hjärta, och skrika fula hånord som bara du hör i undangömda ord mellan raderna, tar ditt liv hastigt slut och du förvandlas till en stinkade lorthög fylld med salta tårar. Som strax återuppföds ännu en gång till en suktande och frustande flicka med trånande blickar mot den underbara person som just, utan att mena det, sårat dig som ingen annan någonsin har gjort före honom.
Men varför ska du sluta vara kär i honom för?
När man kan fortsätta..
Olycklig kärlek måste ju ändå vara den bästa, den tar ju aldrig slut, den kan aldrig förstöras.
Om nu inte drömprinsen får för sig att fria till dig mitt i allt elände.
Som om det skulle hända liksom..

Okey, öh, jag skrev i början att jag vill bli kär.
Och det står jag fast vid.
Det kan ju liksom inte sluta värre än att någon snart finner mig nergrävd i ett dike med rödsprängda ögon och darrande händer som talar om för dig att jag visst glömt äta någonting eftersom matlusten konstigt nog försvann. Och den där kikaren som ligger bredvid mig lite smått undangömd avslöjar inte alls vad jag har haft för mig i diket framför han's hus.

Nejdå, det kommer bli så bra så..
Kär och galen, liksom.

Balans

Skit.
Jag måste försöka hitta balansen igen.
Finna en väg ut ur bubblan som tvingar mig att tänka på vad jag säger.
Det är enkelt att stöta till mig och rubba allt jag står för när det gäller mig själv.
Men svårt att få tillbaka det.

Men bara på ett sätt.
Annars är det rätt enkelt.
Faktiskt.

Kanske jag hittar allting i sömnen.
Kan ju alltid hoppas.

Linser

För en vecka sen ungefär ringde jag till optikern för att beställa tid.
Jag ska nämligen skaffa mig linser.
De hänvisade mig till idag, pågrund av att deras lins-optiker var sjuk och de får därför hjälp från en annan stad, vilket skulle ske igår. Men idag skulle jag ringa.
Sagt och gjort.
jag får samma svar åter igen.
Fullbokat och hänvisad till att ringa om en vecka igen.
Då jag påpekade att jag gjort detta redan för en vecka sen, och att det inte hjälpte eftersom det redan var fullbokat, blev hon väääldigt hjälpsam. Ansåg att jag inte skulle behöva ringa vecka efter vecka efter vecka...
Så en tid fick jag, den 2 Maj.

Väldigt lyckat om jag får säga det själv.
Lyckas få en tid på en helt fullbokad dag.
Vem var det som var bäst, va, va, va?

Ett enda ord

Usch, vad trött jag blir.
Ännu en gång inser jag att jag måste passa mig för vad jag säger, vad jag öser ur mig.
Fått för mig att jag kunde göra det utan att bli bedömd.
Allt jag säger är saker alla andra tänker i tysthet.
Jag har förmågan att sätta ord på det bara, och därför blir jag även väldigt sårbar.
Som en öppen bok med ord som ofta bara är funderingar.

Och så blir jag kallad för det där ordet.
Det ord jag avskyr mest av allt.
Som en gång har gjort mig så enormt ledsen.

Vet inte om det finns en enda som förstår sig helt på mig.
Känner mig bara sårad.
För jag trodde saker och ting var annorlunda.

Ska försöka vakta min mun.
igen.

Överdriver jag?
Kanske.
Men sån är uppenbarligen jag.
Besatt.

Födelsedagskalas

Nu har jag blivit firad av familjen.
Maten jag lagade (Kyckling - och grönsakswok) blev riktigt god!
Vilket de höll med mig om.
Tårtan var enormt smaskig även den.
Storebrorsan kommenterade något om att jag är duktig på att både laga mat och baka.

Men ja, nu är jag hela *piip* år. Det känns bra.
Den ålder känns helt lagom.
Varje år har jag känt likadant, jag växer alltid in mig i rollen som en siffra äldre.
Ingen åldersnojja här inte, fast iofs är jag inte så gammal än.. Det återstår att se med andra ord.
Men så länge man själv anser att man har kommit långt i livet - så varför deppa över spilld mjölk?
Det som är så djävulskt enkelt att torka upp..

1. 25 pack med DVD-R-skivor, 4,7GB. (jääävlar vad jag ska bränna ut filmer och serier!)
2. En mellanstor gryta med glaslock. (Makaron-grytan nummer1!)
3. Ett lila duschdraperi. (Tusan.. nu har jag inte längre några titthål ut till hallen.. Får be katten göra sönder detta nya också..)
4. En lila handtrycktvål.
5. En lila liten borste. (Kan man använda en nagelborste till fötterna?)
6. En lila tvättsvamp.
7. En lila tvätt-skrubb-boll.
8. Ett lila tandborstglas.
9. En verktygslåda med tillhörande skruvmejslar och några tång..ar? hm.. tänger? nåt. (Detta fick jag av min kära fader.. Bra att ha, nu vet jag var min hammare ska placeras. Jag höll dock på att skratta halvt ihjäl mig då han berättade att han hittat verktygslådan i sopen (eller vad det nu var) och tvättat den i sin diskmaskin så den blev ren och fin..(billigt och bra om inte annat))

Ja, det var det jag fick idag. Mitt badrum ska alltså gå i lila har jag bestämt..

Sen fick jag en söt liten glasmojäng med stenar och en blomma i i färgen orange, med en värmeljushållare längst upp, av min söta lilla vän H.

Jag vill fylla år igen.
Men bara av den anledningen att jag får laga mat och bjuda familjen på det.
Skitskoj ju!
..kanske ska anordna någon bjudning någon gång?
Det gör ju ändå ingen av oss förutom då vi fyller år.

Kanske. Imorgon lär jag väl ha glömt tanken.

Det har varit en himlans många folk som har kommit ihåg mig idag förövrigt. Då känner man sig inte som en ensam liten plutt längre.

aprilsagan är fulländad.

En aprilsaga

Idag är det en alldeles äkta aprilsaga.
Dagen då aprilsagan egentligen skapades.

Med sina nyfikna ögon upptäckte aprilsagan världen runt omkring, hon frös kanske och grät och var alldeles förtvivlad över att värmen och tryggheten just flytt undan. Men här var hon, skapad av andra, gjord för att vandra på denna jord. Med sina vingliga ben tog hon ett par närmast stadiga steg mot en ny tid, en ny värld, en framtid - hennes framtid.
Och se hur det blev!
Framtiden är redan utstakad trots att hon ibland tvivlar på det.
Ett underbart möte kommer hon att få, kanske fler än vad hon nu egentligen kan ana.
Men det här är hennes tid, och ingen annan har tillträde idag.
Nu är det hon som står som segrare på denna dag.
Det är nu aprilsagan visar sig i sin alldeles äkta underbara skepnad.

Så, varför döpte jag min blogg till aprilsaga?
Rätt och slätt.. det är april nu, idag, och för ett antal år sedan föddes jag, just på denna dag.
Det är jag som är aprilsagan rakt igenom.
Och idag fyller jag år.

Princesstårta

Denna ljuvliga Princesstårta skapade jag nyss, alldeles själv.
Visst blev den fin?

En evighet

Nu sitter jag här åter igen med en tystnad som kryper tätt inpå mig.
Som vanligt känns det enormt tomt efter att ett besök har åkt iväg.
Och som vanligt kan jag skryta om hur roligt man har haft det!

Men dessa sablans avsked.
Jag har alltid avskytt dem.
Då jag har sagt hejdå till söta små pojkar har jag haft väldigt svårt för att inte låta tårarna rinna ner för mina kinder. Det kändes nästan likadant idag, fick en liten klump i halsen då tåget åkte iväg, och tårkanalerna kände sig frestade att sätta igång maskineriet. Men jag lyckades förhindra det.
Konstigt egentligen, men ändå inte. Gissar på att det är närheten och tomheten som sen springer på en, som orsakar känslostormar. Och jag förundras fortfarande över vilken bra vän jag faktiskt har.
Det var som vi båda sa.. "Vi har nu känt varandra i lite mer än ett år.. men det känns som en evighet, som om vi känt varandra hela livet"

Hipp, hipp, hurra

Okey, jag skyller på "dagen-efter"-syndromet, men lite påhittig känner jag mig.


..jag blev hotad till att skriva detta; Fotot taget av Helene.

Efterfest

Det är nu efterfesten ska börja, eller har börjat för en stund sen!
Eller.. om jag ska vara helt ärlig innebär min efterfest att pimpla i mig så mycket vatten jag kan.

Jag har alltid en förmåga att undvika bakfyllan, är det av ren smarthet eller inbyggd psykisk grej? Jag kanske bara har haft turen helt enkelt..
Men nu dricker jag vatten ändå, och munnen smakar skit, och i badrummet ligger det en tshirt dränkt i öl - jag hatar öllukt.
Vad tusan gör den i badrummet?
Sen kommer jag ihåg att en viss vän lyckades tömma sin ölburk över min tshirt igår.
Den låg på golvet.
Nej, jag låg inte på golvet.
Bara tshirten, jag lovar.


Det bästa med dagen är annars att jag vaknar upp och får syn på 8 stycken kommentarer som någon vänligt nog lagt in min på blogg. Det gjorde mig glad. :)

Igår pratade jag i telefon - full.
Jag och personen kom underfund med varför det är dumt eller farligt att sova.
När man blundar så snurrar det, helt enkelt.
Jag borde bli full oftare.
Det är ju inte varje dag man kommer på något så enormt intelligent.

Full och go

Det är egentligen nu jag inte borde skriva någonting, beroende på att jag är jättefull.
men men, vad gör man inte för bloggen?

Regn

Det regnar idag.

Och.. ja.
det var det jag hade att säga.

Yrkesekonomiprovet

Idag hade vi yrkesekonomiprov.
Jag blev besviken över att provet var alldeles för lätt.
okey, jag upprepar det igen.
Jag blev besviken över att provet var alldeles för lätt.
Ja, du läste rätt redan första gången.

Det är första gången det sker i världshistorien, att jag faktiskt påpekade för "chefen" efteråt att jag förväntade mig mer svåra tal.
Sådana som jag pluggade in i skallen igår!
Jag ville för en gång skull visa vad jag går för, och så skriver de ett skitenkelt prov.
Jävlahelvetesskitbajskorv!

..Nu får jag väl lika många rätt som alla andra..

Bloggkartan

Jag har placerat min blogg i den trevliga lilla staden
Vänersborg på bloggkartan.se

Skoj skoj!

Bildbevis

Okey, nu när jag har lyckats bygga upp en enormt stor förväntan hos dig, vilket har fått dig att ana hur jäkla cool morgonfrillan faktiskt var.. Ja.. då kommer jag förmodligen nu att krossa den.
Tragiskt egentligen, men fortfarande lite coolt!
Jag är en helt ny Brolle Jr-Jr?

Coolt

Idag känner jag mig som Brolle Jr , och funderar även på att skaffa honom som en tillfällig förebild.
Förklaringen till detta är självklart en tuff morgonfrilla.
Vad annars?
Somna, vakna och se sig i spegeln och plötsligt se cool ut, det är grejer det märker jag!

..inte för att andra kanske kommer tycka att jag ser cool ut, för förmodligen gör de nog inte det.. men vore ju skoj att skita i att borsta håret ändå, liksom, bara för att visa folk att man känner sig cool och inte tänker göra ett skit åt det?
Typ, låter inte det.. coolt?


..här hade jag tänkt sätta in ett par snygga kort på den omtalade frisyren, men självklart vägrar bloggen lägga upp dem. Har du tur kanske du får se dem senare. Visst vore det coolt?

Välbehag

Idag placerade jag mig i soffan och lät mig sjunka in i ett välbehag av någon sorts lycka.
En helt städad lägenhet som jag av egen kraft har fixat.
En katt som lugnt sov i min korgstol bredvid mig.
Min favoritfärg som allt mer och mer tar plats i rummet, särskilt nu när all skit är bortstädat. Min underbara röda färg.
Sist men absolut inte minst; en sol som letar sig in genom mitt fönster och finner sin plats bredvid mig i soffan.
Vad mer kunde jag göra än att le?

Jo, snappa åt mig en bok och lägga mig ner i soffan's solsken och läsa och bara låta mig vara.


Väger man alla dagens händelser för och emot på en våg, då skulle den goda sidan vinna.
Dagen har helt enkelt varit underbar.
Solen lyckas alltid dock bilda små skuggor.
Men visst sjutton är de lätta att sudda ut!

En principsak

Jag tycker inte om när någon tar mig för givet, det är något som totalt går bort.
Särskilt när det kommer till pengar.

Jag är uppväxt i en familj där alla hjälper varandra.
Vi sitter inte och håller på pengarna då något krisar, vi finns till för varandra helt enkelt.
Men då någon börjar ta det för givet och fråga om och om igen.. då är det en helt annan sak.
Har du inte råd att köpa ett paket mjölk, har jag absolut ingenting emot att skicka över pengar, men känner du en stor lust för att spela poker - då kan du sticka och brinna.
Särskilt när jag får sura ord tillbaka, då jag även tidigare nyss lånat ut.

Jag har börjat köra olika principer.
Att inte få tillbaka en skuld på ett långt tag är ingen stor sak egentligen då jag ändå klarar mig utan det, jag måste inte ha dem. Men jag vill ändå.
Det är helt enkelt en principsak.
Jag älskar att vara generös - sålänge ingen tar mig för givet.
Jag har inget alls emot att låta någon ta tid på sig att betala tillbaka - sålänge personen i fråga inte får för sig att den inte behöver tänka på återbetalningen alls.
Jag kan gärna låna ut stora summor - sålänge personen i fråga klarar av att betala tillbaka det utan att själv gå back totalt i ekonomin då den gör det.

Jag har helt enkelt blivit trött på att hela tiden bli tillfrågad. Särskilt av dem jag helst av allt inte vill hjälpa på det sättet.
Säg att du inte klarar av att överleva månaden, och jag hjälper dig.
Men du går alldeles för långt om det bara är till skitsaker du vill ha hjälp till.

Det var en pojke på internet en gång som berättade att han inte hade några pengar kvar. Jag skickade över en 50-lapp över internet direkt. Vi hade mest pratat lite ytligt. Jag ägde bara ett par hundra på banken.
Jag såg det som en självklarhet.
Vi har fortfarande kontakt.

Jag försöker inte skryta, jag försöker bara få folk att förstå hur jag ser på saker och ting, och varför jag har mina principer.
Och nej, tyvärr, jag kommer förmodligen inte ge er som läser denna blogg en jäklars massa pengar.
Sorry.
Men du kan ju alltid försöka.
Det är ju allmänt känt att jag är gjord av pengar...
jomenvisst.

Bloggportalen

Jag har just registrerat mig på bloggportalen.
Satt under en lång stund och funderade på om jag verkligen skulle göra det.
Ett svårt val, trots att det ändå gäller en sådan.. lätt grej.
Funderade på om det verkligen var bra att göra det.
Men strax tog jag modet och genomförde det.

Så snart finns jag där, på ännu en plats i cybervärlden.

Men det är som en tjej just gjorde - tackade nej till en halv miljon kronor för en chans att kanske istället få 5 miljoner kronor. En engångshändelse, en chans, varför inte ta den?
Satsar man inget, vinner man heller inget.


Ja, du läste rätt.
jag jämförde just bloggportalen med möjligheten av att vinna 5 miljoner kronor.
Jag kanske har jäääävligt mycket med tur?

Vårsol

Idag gav jag efter för en känsla som fyllde mig.
Jag tog på mig kläderna och gick ut i vårsolen, utan jacka!
Kändes uppfriskande, och första gången i år som jag går ute - på riktigt - i vårsol.
Vinden tog tag i mig lite då och då och lät mitt hår fladdra runt mig likt en aura över huvudet. Hårslingorna smekte mitt ansikte medan jag log med blicken framåt.
Vandrade vidare och kom fram till en kant utav Vänern där jag mindes de gånger då jag cyklat i stekhetta och djupt önskat att jag bara kunde slänga mig i vattnet. Men det har alltid verkat vara fyllt med strömmar.
Fann snart en grusväg som ledde in mot lite skog precis vid kanten av vattnet. Helt underbart vackert då man äntligen tar sig tid att njuta av allting.
Hoppade ner till stenar precis intill där jag kunde sticka ner handen för att känna på temperaturen. Iskallt. Förstås. Men så skönt!

Under tiden jag gick där på halvskogsvägen intill Vänern började jag nynna på en sång. Strax brast jag ut i starka toner, tog luft och sjöng ut trots andningsbesvär som ofta kommer då man samtidigt går i full fart, blir lite extra klurigt att sjunga samtidigt då. Men med rätt teknik lyckades jag.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Varför jag började sjunga på den är jag inte riktigt säker på, men den trängde sig in i mitt huvud då jag med ett närmast saligt, eller kanske fridfullt, leende vandrade längst allt det vackra och sköna.
Tänk att kunna gå utan jacka, med fläktande hår och bara njuta.
Det vill jag uppleva igen.

ännu mer minus, tack

Jag ska ta tag i saker nu igen.
Imorgon ska jag börja få tankarna på det viktiga igen som jag tidigare lyckades med.
-10, blev det då. Men nu har jag haft en lång paus, men nu känns det dags igen. :)

Det blir bra.
Sålänge jag bestämmer mig så går det!

Alldeles för hård för att jag ska sova med honom.

"Stor-Ove är alldeles för hård för att jag ska sova med honom."

Vi, närmare bestämt jag och en till tjej, har varit barnsliga (läs; roliga) nog och döpt en stor maskin på jobbet till "Stor-Ove" och en liten till "Mini-Ove" - efter en som heter Ove då förstås.
Idag var vi båda trötta, och jag förvarnade dem alla att jag en halvtimme tidigare var påväg att få ett skrattanfall taget ur luften. Ingen aning om varför med andra ord.

A-K stod upp på en liten stege-pall för att skrapa lite i "Stor-Ove", då jag häver ur mig den där kommentaren efter att jag fått frågan ifall jag inte ska ta med maskinen hem. ("Stor-Ove är alldeles för hård för att jag ska sova med honom.")
Strax började jag skratta, och hör ett kippande ljud över mig. Jag tittar dit och ser A-K stå på pallen med en slickepott i ena handen och med ihopknipta ögon. Hon bara står där och blir allt rödare i ansiktet och gapskrattar.
Jag sätter snart igång mitt gapflabb som aldrig tar slut, är tvungen att lägga överkroppen över ett bord och gömma mitt ansikte. A-K står upp och skrattar och vinglar nästan av pallen medan jag dunkar huvudet och handen i bordet.
Han som ansåg att jag skulle ta med "Stor-Ove" hem börjar skratta han med.
Det är inte första gången vi gapflabbar medan alla andra tittar på oss.
Vi kan helt plötsligt ställa oss upp, mitt bland alla, och gapflabba.
Halvligga över en vagn, eller lutandes mot en vägg, böjda som om vi hade ont i magen - vilket vi säkerligen har också..
Jag trivs så bra i hennes sällskap pågrund av att hon får fram mitt nonstop-skratt.
Vet dock inte hur bra alla andra trivs i vårat sällskap..



Vad är det för likhet mellan ett flygplan och Jonas Gardell?
..var också en fråga jag ställde.. till den såkallade onsdagsdejten.
Det fick fram hans stora snus-leende.
Ja, åter en pojk som snusar. Vik hädan!

Så.. Vad är det för likhet mellan ett flygplan och Jonas Gardell?
- Båda tar Mark.

En hjälpande hand

Idag har jag levt i överflöd av bekräftan och duktighet.

Har tidigare suttit och suckat och pustat över att jag används som en frågemaskin, vilket alltid har resulterat i att jag själv inte hunnit med ett endaste skit.
Nu handlar det åter igen om denna rara yrkesekonomi, matematik.
Idag bestämde jag mig för att inte räkna någonting överhuvudtaget.
Jag använde mig själv som enbart ett hjälpredskap.

Det resulterade i att hälften av alla börjar ställa frågor till mig, och enbart mig.
Jag har blivit ett jävla mattegeni. Det är ytterst sällan jag får den stämpeln..
Men det var roligt. Jag varken suckade eller pustade. Och jag tyckte inte att de jag hjälpte var tröga på något vis, de har bara lite svårt att förstå - så som jag alltid har haft det.
Jag tog mig helt enkelt tid att förklara på flera olika sätt för att ge många exempel på hur man gör, för att personen i fråga ska hitta det bästa sättet för just den.
"NU FATTAR JAG! Du förklarar bättre än läraren!". Var en kommentar.
Jag vet hur man ska prata så folk förstår, hur man ska förklara så folk förstår, och hur man ska behandla andra så att de inte känner sig osäkra.
Det är bara väldigt sällan som jag faktiskt låter mig vara den hjälpande personen, istället för att sucka åt dem. Jag hinner ju själv aldrig räkna några tal då alla vill ha min hjälp.
Men idag lärde jag mig mer, pågrund av att jag hjälpte dem med tal utifrån mitt huvud, utan att fuska genom att kontrollera formler och skit.
Jag kunde själv, och övade mig själv genom att hjälpa.
Är man bäst eller är man bäst?

Nu kom jag just upp ifrån tvättstugan.
Ännu en gång kommer inte en tant in i grovtvätten, och jag kommer till hjälp. Efter en stund kommer hon in, då jag strax efteråt slinker in till det andra rummet. Då jag senare kommer ut står hon där igen som ett frågetecken och påstår att tvättmaskinen inte fungerar.
Jag går in, låter ögonen vandra ett par sekunder, går raskt fram till baksidan av tvättmaskinen, kontrollerar, drar i en spak och vips, så fungerar maskinen.

Vad tusan är det som pågår?
Har jag blivit allmänt smart, eller är alla andra runt omkring mig dumma i huvudet?

...klart som fan jag har blivit smart[are]...

Nu är det slut.

Nu har jag hoppat av det rullande tåget.
Passade på då tåget saktade ner.
Det känns konstigt, men som om det var det rätta.
Men vemodigt.
Ögonen svämmade närmast över då jag lämnade det förflutna bakom mig. (ja, det är nu det förflutna, avslutet.)
Jag har lyckats med mycket.
Mer än vad jag anade från början.
Men ändå har jag så djävulskt mycket kvar.
Trots det så får det fanimej vänta.
Nu är det tid för att slappna av.
Det sista jag vill ha in i mitt huvud just nu är skräckkänslorna.

Nu är det slut.. *blåser i trumpet som i fem myror är fler än fyra elefanter*

irritationsobjekt

Dagens konstiga saker:

En lärare som beter sig som en elev. Kan varken förklara rätt eller räkna rätt. Skriver en fråga, men svarar helt fel. En äkta elev (närmare bestämt ägaren till denna blogg) ifrågasätter och förklarar hur det egentligen ska vara. Läraren förvirrar genom att lyfta upp fler främmande saker som inte ens ska vara med på provet, fler räknar fel - de som redan har svårt för ämnet.
Det är inte första gången jag irriterar mig på denna lärare, och idag var jag tvungen att gömma mig bakom ett papper för att inte brista ut i skratt.

En busschaufför som nekar att hjälpa en passagerare.
Passageraren var en jag tidigare har känt. Bad om att fixa ihop pengar från flera busskort till enbart ett då busschauffören påstod att han inte hann pågrund av 10minuters försening, så passageraren fick snällt kliva av och bussen körde iväg. Hur vänligt är det på en skala? Nästan så man skulle vilje ge honom en kyss.
Förövrigt var det inte alls någon försening överhuvudtaget.

En busschaufför igen, samma busschaufför, kör fort utav bara helvete förbi den busshållsplats jag ska gå av vid, så för femtioelfte gången blir jag tvungen att högt ropa "Kan du stanna här?". Självklart halvstod jag upp, och smällde i en stolpe då han bromsade in som fan. Jävla busschaufförsbajs.
Hade det varit förr i tiden skulle jag inte vågat säga ett skit. Jag var för blyg, vågade inte påpeka att jag faktiskt tryckt och skulle gå av.
Å andra sidan har jag funderat lite på hur det är att vara busschaufför, och kommit underfund med att det inte är så konstigt att de ibland missar att stanna.
Se bara på mig själv.
Jag kan missa att gå av där jag ska gå av pågrund av trötthet eller tankeverksamhet (ja, otroligt va? det sker i mitt huvud också!)
Att busschaufförerna missar att bromsa är därför ingen klurig sak att förstå sig på.
Men visst fan blir man förbannad.

You're so cuute!

Två år av förändring

Mycket kan hända på två år.

år 2004 inleddes väldigt skakande, mina känslor var avtrubbade och förvirrade, men ändå försökte jag se ljuset.
Vilket jag även lyckades fånga i mina händer och ögon.
Jag flyttade hemifrån efter många om och men samt tjat från en nära vän på den tiden. Vännen näst intill tvingade mig att ta tag i det för att jag någon gång skulle ta mig i kragen och må bra.
Jag har en inflyttningsfest, träffar en söt pojke och inleder ett förhållande.
Sommaren 2004 är jag odelat glad med stjärnor i ögonen.
Vilket strax brast.
En hel höst med krasade drömmar och ledsna ögon.
Ett år har nu gått, det är början på 2005 och jag har stupat helt.
Nattliga mardrömmar börjar träda in i mitt förtvivlade huvud samtidigt som mina ben nyss sparkats undan.
Det jag så länge hade fruktat infann sig.
Jag erkände mig slagen. Fullständigt.
Mina dagar bestod av ångest inför att kvällen skulle komma. Kvällen förvandlades till krampaktig gråt och hyperventilering.
Sömnen som jag alltid har älskat var nu en ren och skär skräckhistoria.
Jag hade mött avgrunden.
Men den enda väg därifrån är den som går uppåt.
Och jag fann den.
Började sakta men säkert klättra upp igen, tog steg för steg.
Gick på ett möte där jag avslöjade att jag har svårigheter med att ta första steget med att bemöta andra människor, öppna mig för dem. Umgås.
Fem minuter efteråt tar jag emot ett sms
En tjej undrar ifall vi inte ska ses.
Jag tar tillfället i akt och tackar ja.

Våren inleds med en början av en djup och nära vänskap.
En sådan som jag alltid har sökt efter, men aldrig funnit.
Saker och ting börjar förändras.
Positiva saker kastas på mig en efter en.
Jag får en katt. Min älskade Pyret.
Sommaren tillbringas med vännen. Saker jag alltid har velat göra görs.
Jag lyckas släppa alla gamla slitande känslor och minnen.
Mitt liv förändrades av ett enda sms.
Och med lite hjälp av mig själv.

Nu står jag här, i en värld med snö som ska kallas för vår.
Nu är året 2006 och det är 2 år sedan jag började min verkliga färd mot bättre tider.
Jag har fler folk runt mig än vad jag tidigare vågat drömma om.
Jag har vågat öppna mig, visa mig för andra och erkänna vem jag är.
Alla har tagit emot mig.
Jag har tagit emot mig.

Mission accomplished.

Nu är mitt mål att ta mig ännu längre.
Och det ser jag inte som något problem.