måndag, februari 26, 2007

Tystnad

Undrar varför jag inte vill berätta för folk hur saker och ting står still med vissa saker och ting ja..

Jag får frågor hela tiden, som vanligt, och jag svarar lite svävade, eller likadant som alltid - som om ingenting är förändrat.
Och jag får frågor om tidpunkt, och senaste jag skulle svara på det blev det bara "senare, om ett tag".
Jag vet inte längre.
Jag vet ingenting just nu.
Och jag förstår ännu mindre.

Jag undrar vad det är som jag är så rädd för.
Att folk ska tycka illa om?
Ja, en av sakerna.
För jag har inte lärt mig göra det än, då kan eller får ingen annan göra det.
Men sen?
Allt går ju bra, gick bra, ska gå bra.
Säger jag som det är så blir jag klappad på huvudet och får blickar som har "stackars dig" som budskap.
Nej, det vill jag inte ha.

Jag är väldigt dålig på att erkänna saker.
Men först och främst vill jag veta.
Jag hatar att inget veta.
Det är det värsta av allt.
Förutom att jag inte har det jag trodde jag hade innan just nu.

Nu ska jag sluta var kryptiskt.
Nu ska jag sova.

Frisyr

Skulle jag passa i den här frisyren, ni som sett mig?
Ärligt.
Tänk dig dock ett stort leende och glada ögon.

Jaajaa..

Men, men.. jag har en städad lägenhet iaf..
Det om något kan jag ju tacka gubben för, eller möglet?
Orka städa om ingen ska in i lägenheten. :-P

Fy fan vilken besvikelse!

Jag blev riktigt besviken nu alltså, blev det inte mer än så här?
Jag hade förväntat mig värsta stora krasch-bom-bang-effekten och splitter nya skåp och nya tapeter och helt nytt kök överhuvudtaget.
Jag tänkte att, oj, det här kommer ta ett tag. Jag kommer få plocka bort allting ur alla skåp och prydnader och blommor och gardin, och det kommer vara många gubbar här som hamrar och slänger bort saker och åtgärdar varje minsta lilla fläck och kanske till och med dammkorn i ena hörnet av högra skåpet längst upp?

Sen skulle jag inte heller kunna bo kvar här ett tag, eftersom det är farligt att andas in luften under tiden de håller på. Sen att jag självklart skulle bli bjuden på en resa utomlands under tiden, och kanske en övernattningslägenhet där jag och min katt kan bo.

Sen tänkte jag att jag skulle få helt nya fönster, och de skulle riva ena väggen ja.
Och självklart en ny spis när vi ändå håller på.

Jag hade ju värsta planerna!

Fy tusan vad besviken jag blev när han bara kom hit med något sorts medel och lite målarfärg.
Han tvättade bort möglet (är det det som kallas för sanering?), och sen måla över allt det svarta med vit målarfärg. Sen går han, för att komma tillbaka igen och måla över ännu en gång så det inte syns igenom. Ja, de svarta prickarna alltså.

Istället för att få ett helt nytt splitter kök och få ha massa gubbar här och få en ny lägenhet sålänge + en resa utomlands, så sitter jag här vid min dator och andas in en stor bris utav brieost-lukt som strömmar emot mig. Det är väl mögel som luktar antar jag, av.. saneringen?

Fy fan vilken besvikelse!

Synsk?

Vad konstigt, jag sitter och tittar på ett avsnitt av en serie och tänker "jag kanske ska pausa lite och ringa jobbet och fråga om jag ska jobba imorgon.." Jag vet att det behövs nämligen, även på onsdag.
Och så ringer mobilen, jag svarar, och det är jobbet som frågar om jag kan jobba imorgon!

Är jag synsk eller?
Inte första gången sånt sker.

söndag, februari 25, 2007

Kvinnlig porrproducent

Jag hörde reklam på tv om det där nya tjejsexprogrammet Lustgården, "..och vi har pratat med (något liknande) en kvinnlig porrfilmsproducent!", med betoning på kvinnlig.
Man hör dem säga det med en helt positiv attityd och med ett leende på läpparna.

Jag är varken för eller emot porr.
Men sen när blev det bra med porrfilm sålänge det är en kvinnlig producent? Samma sak åt andra hållet, sen när blev det dåligt med porrfilm sålänge det är en kvinnlig producent?
Jag är för jämställdhet och att alla ska behandlas lika och jadda jadda.
Varför då skilja kvinnlig mot manlig när det kommer till porrfilmer?

Bara något jag reagerade på.
Som jag alltid gör.

Jag är så trött på sånt.

lördag, februari 24, 2007

Linas kvällsbok

Linas kvällsbok, som jag var och såg på igår på bio är inspelad här i Vänersborg.
Kände igen en hel del, mitt i stan, där hon håller i en sko och gråter är nästan mitt emot vårat apotek..
Sen liknar en bro den där dalbobron här, dock inte helt säker.
Och aulan de är i liknar min gamla högstadieskola.
Det är rätt skoj sånt.
Men inte första gången.

Det har spelats in en jäklans massa filmer här de senaste åren. Film i väst och Trollywood som det så fint kallas. Jalla, jalla, Tillsammans, livvakterna, Tjenare kungen, fröken sverige - är några av dem.

Men åter till Linas kvällsbok.
Tycker man om uppväxt och ungdomsfilmer så är den sevärd.
Tyckte den var skoj, och man skrattade en del vid några scener.

En väldigt öppen film.
De döljer inte direkt mycket.

fredag, februari 23, 2007

Min dag

Idag har jag varit duktig som fan och haft det rätt så bra och skoj.

Börjar med att jag kliver upp och går i 40 minuter till jobbet, börjar 07.15.
Sen möter jag Amir, den där snubben på jobbet jag var intresserad av i början i massa månader, och som jag hamnade hos efter den första företagsfesten och jag låg i hans säng? Ja, utan honom då.
Ja, han ja. Han mötte jag i lunchrummet, och han frågade hur det var med mig och jag motfrågade och han skrattade och tjohej.
Dagen började rätt bra med andra ord, roligt att få kontakt igen.
Och sen skulle jag vara i renseriet, perfekt. Min avdelning!

Sen när klockan slår 16.15 så ska jag gå hem, fast då kommer Maria fram och pratar och det slutar med att jag är kvar i typ 25 minuter extra och hänger med henne och några till och pratar om att ha tre killar samtidigt, och oj vad bra för då fyller man alla sina hål - kläcker jag ur mig.
Jippi ja.
Skratt och ståhej.

Sen går jag hem i 40 minuter.
Och så märker jag en sak som inte är längre, vilket är bra, så jag blir lite glad.
Sen går jag till stan i 33 minuter för att se på bio.
Linas Kvällsbok, den var skojig.
Sen i slutet fick man se såna där.. tagningar som blivit lite fel, då de börjat skratta och så.
Se den!
Den var värd det, hehe.

Sen gick jag hem i 31 minuter, för då gick jag fort eftersom jag frös så förjävligt.
Sen när jag kom hem så var jag fortfarande inte det jag var förut, så då blev jag ännu gladare.

Och nu fryser jag massor fortfarande och har just tappat upp ett varmt bad jag ska lägga mig i.

Hej hopp!

torsdag, februari 22, 2007

Klädoman

Jag har blivit lite av en klädoman det senaste året. Från att alltid ha hatat att köpa kläder och aldrig någonsin haft en tanke på att beställa kläder ifrån internet - överhuvudtaget innan de ens var provade - och bara använde mig av ett sorts klädesplagg så har jag blivit helt omvänd.
Det här är sjätte gången på ett år jag beställer kläder ifrån internet, tror jag.
Och 90% har passat perfekt.

Och det är hur skoj som helst!

Idag har jag funnit mer, lagom till löning.

Och nej, trots att alla modellerna är extremt lika mig så är det tyvärr inte jag på bilderna.
Och ja, det är topparna jag ska ha.

Bilderna är tagna ifrån ellos/josefssons




Leva i nuet?

Folk säger att man ska leva i nuet, och det låter ju bra tycker jag.
Men jag har alltid levt i det förflutna.
Dumma saker man har fått uppleva eller omfamningar som man aldrig vill ska ta slut.
Sen har jag vänt mig åt framtiden, och fantiserat om det jag vill ha istället, föreställt mig dessa mysiga omfamningar och kyssarna på de rätta ställena som får mig att pirra iväg i ett lyckoskutt.

Det är ju inte direkt så att man ligger och onanerar med en fantasi som man aldrig har upplevt.
Åtminstone inte jag. Man måste ha något verkligt att spinna vidare på, eller spinna på alls. Och då kan man ju inte leva i nuet överhuvudtaget. För hur tändande vore det att tänka på "åh, jag smeker mig själv, åh vad skönt, och så går jag lite uppåt och smeker fortare, och åh vad jag vill ha min hand där.."?
Eller, tänker folk så?

Så, nuet.
Det är roligt att leva i nuet när man har den mysiga omfamningen precis bredvid sig, eller när man faktiskt just precis nu går igenom den, och får kyssarna på rätt ställe, och någon annan smeker och sköter onaneringen.
För visst sjutton fantiserar man om sex jämt och ständigt. Och inte fan har nuet något med det att göra. För när nuet träder in så träder fantasin ut.

Så, ska jag nu leva med nuet för att göra positiva folk glada? Jag ser mig själv som positiv iofs.
Och jag var påväg att få mig att försöka leva i nuet ibland åtminstone, och just nu lyckas jag ju rätt bra eftersom jag sitter här och är lite down, men samtidigt skriver jag om detta jag skriver om - vilket för mig osökt till dåtiden.

Jag ville lära mig leva i nuet, men som alltid får man sig en snedvriden högerkrok rätt i magen som förändrar det mesta, och då önskar man mest av allt att man var tillbaka i dåtiden, alternativt att allt vore annorlunda i framtiden.

Leva i nuet?
Bara när man är helt lycklig och har allting man någonsin har önskat sig väljer man att leva där.
Och har man det någonsin?
Ja, i framtiden.

onsdag, februari 21, 2007

Ready or not, here I come, you can't hide

Idag har jag gått igenom en rad olika känslor som jag har gett namn på genom att välja ut några titlar på filmer och musiklåtar, som har känts presentabla och som överenstämmer med mina tankar.

Första filmtiteln blev Gone in 60 seconds.
Kändes som om jag tappat bort något helt, försvunnit utan förvarning. Jag hade det bredvid mig nyss, men i nästa sekund då jag vänder bort huvudet ett ögonblick är det plötsligt borta då jag åter igen försöker få ögonkontakt.

Nästa blev en musiktitel.
Ready or not, here I come, you can't hide.
Man känner saker, och oavsett om inte personen man känner saker för är redo så är åtminstone jag redo, och försöker du gömma dig så hittar jag dig. Jag vet vad jag vill ha, våga låt mig berätta det också. Men samtidigt går det inte att tvinga fram något.

Night of passion
Jag kommer ihåg den första kvällen du var här.. jag hade aldrig upplevt något liknande innan. Dina läppar som smekte mina, din tunga som slukade min med en så djup kyss och på sättet den gjordes på var som i mina drömmar. Jag vill uppleva det igen.

Hold me now
Jag saknar dig, kom hit och håll om mig igen. Vad säger man när inte ens ord räcker till?

Something strange
Något händer men jag vet inte vad. Jag går igenom alla möjliga sorters känslor utan att riktigt veta om jag behöver.


Det är såna här saker som man inte ska prata högt om, duvet, alla regler om vad man ska och inte ska göra. En av dem är att man inte ska avslöja allting som försiggår i sitt huvud, i ens tankar.
Dock är jag en av dem som oftast berättar om det.
Men allt det här dök upp under några timmar.
Och jag tänker inte säga något mer än så nu.

måndag, februari 19, 2007

Vill-synas-kåt.

Jag är verkligen en sån där.. sakta-men-säkert-människa.

Som folk som har följt mig och som jag även pratar regelbundet med så satte jag igång mig själv med att gå ner i vikt sommaren 2005, genom att först ändra mat och röra mig minilite till och få igång inställningen i huvudet.
Jag tog till mina egna små knep, och efter ett halvår tog jag hjälp av en dietist för att få mig en extra knuff framåt. Men det var ett år sedan jag slutade hos henne, jag har gått ner 10 kg av mig själv sen dess.
på 1½ år lyckades jag gå ner ~20kg.

Och nu har jag fortsatt.
Jag har börjat väga mig på måndag morgon just innan frukost, för att hålla lite mer koll.
Och idag stod vågen på -22,9kg.
Det är ju rätt coolt när man tänker efter.
Nu på morgonen har jag ett enda hekto kvar till den där vikten jag aldrig någonsin skulle gå över för ett par år sen. Ja, jag vägrade att väga mer än det.
Jag dök över den gränsen med 23 kg.

Snyggt jobbat. :P
Men nu är jag där nere igen.. och fajtas, och ska ner, ner, ner.

Men det går sakta, men jag tror på det där med att.. skyndar man sig så slutar det tillslut illa. Långsiktigt.
Och man kan skynda långsamt om man ska skynda alls.
Det viktiga är inte att lyckas direkt, det är att lyckas överhuvudtaget.
Och jag ska lyckas.


Det coolaste är att jag klär mig i kläder jag hade senast i början av gymnasiet.
Färgglada skjortor som jag sist jag provade dem, inte kunde stänga utan hade några centimeter kvar.
Och igår klädde jag mig i ett par 44or som jag inte haft sen flera år tillbaka.

Men det allra roligaste är att jag känner mig snyggare nu än vad jag gjorde då.
Jag trivs bättre i mig själv överhuvudtaget.
Och kroppen har förändrats ju äldre jag har blivit, så det är bara positivt.
Jag har vägt detta jag gör nu förut, och då tyckte jag det var bedrövligt.
Nu älskar jag det.

För ett år sedan förändrade jag min klädstil, från att ha klätt mig i svarta tshirtar och munkjackor och svarta byxor, och haft svart hår, så ändrade jag allt fullständigt. Det svarta håret hade jag tröttnat på att sköta om något år innan, men de svarta kläderna..
Jag ville inte synas, och jag mådde dåligt, och jag lyste verkligen upp ett rum med må-dåligt-tankar.
Osäkerhet.
Nu vill jag synas, nu väljer jag de kläder som har de starkaste färgerna, nu visar jag halva kroppsdelar för att jag tycker det är skoj att jag äntligen insett att jag är en tjej, att jag har vissa kroppsdelar som är roliga att skymta med.

Jag har ju faktiskt ett par bröst som har gömt sig i säckiga kläder, jag använde aldrig kläder som inte täckte allting förutom halva armarna.
Men nu är det iofs inte brösten jag skulle koncentrera mig på.
Trots att de är ett par väldigt läckra tillbehör..

Jag fick en kavajliknande sak med luvtröja inuti av Helene, den har jag nu som måttstock. Jag kan inte stänga den, det är en bra bit kvar, men den ska jag fanimej lyckas stänga tillslut.

Det är så roligt att förändra sig själv!

onsdag, februari 14, 2007

Överskattad tveksamhet

Jag var tveksam en stund idag över hur saker och ting låg till i mitt huvud, i min kropp, i mina sinnen, men så kom jag att tänka på handen på mitt ben i soffan och pussen mot pannan och leendet mellan kyssarna.
Och att du faktiskt var den förste som kysste på det där sättet jag alltid har drömt om att bli kysst på.
Då blev jag med ens mindre tveksam.

300 hjärtan

Idag är det alla hjärtans dag, det är även årsdagen för då jag startade denna blogg, och sist men inte minst.. det här är text nummer 300.

Grattis till mig!

tisdag, februari 13, 2007

Ge mig

Min högsta önskan just nu är att få en lång kyss.
Det är det enda jag vill ha.

Nu bortser jag alltså ifrån allting som säkerligen sker efter den där kyssen.
Men det hör ju inte till saken.

Det där stora beslutet om att ta tag i sitt liv.

Jag kommer ihåg dagen då jag ringde det där samtalet och berättade allt som har hänt i små ord.
Jag var ensam hemma, det var jag tvungen till att vara, annars skulle jag aldrig kunna ringa.

Jag hade mått dåligt en lång tid, i flera år, men nu var bägaren påväg att rinna över totalt. Så fort jag kom innanför dörren hemma stötte jag emot en stor mur och plötsligt var luften tung att andas, och mitt humör sjönk som en stor sten. Det var som om jag kom in i en värld av negativitet, enbart genom att kliva in i mitt hem.
Enbart en dörr mellan världarna.
Allt hade gått för långt, jag klarade inte av mer.

En vän, en som jag har att tacka för en hel del, tvingade mig att ta tag i saker.
Tvingade mig att ringa det där samtalet.
Först ville jag inte, så han föreslog att han skulle hjälpa mig med det. Han bodde då ungefär 7 timmars tågresa bort. Men han kunde ringa till ett nummer i min stad och presentera mig med hans ord istället för mina egna. Men jag vägrade, jag stretade emot, men jag vägrade få hjälpen.
Jag måste ringa samtalet själv.

Det var det bästa jag någonsin har gjort.
Men även det svåraste, och det märkligaste.

"Psykiatriska Ungdomsteamet" sa en röst i telefonen..
Och jag svarade med att berätta att jag trodde jag behövde hjälp.
Nej, jag vet att jag behövde hjälp, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga, så jag ringer er nu. Rösten bad mig beskriva mina problem i stora drag, eftersom man måste ha särskilda skäl och må särskilt dåligt för att få en tid till Psykiatriska ungdomsteamet.
Jag var på gränsen att räknas som ungdom, men vuxenpsyket var för vuxet.

Jag drog igenom vad jag har fått uppleva, många olika saker. Jag hör att hon sitter och skriver ner allt eftersom. Och när samtalet har avslutats, eller snarare, när jag har slutat dra upp alla mina undangömda hemligheter ur garderoben som om det vore en världslig sak, ger hon mig en tid till öga mot öga-kontakt.
April, eller så var det Maj.
2004.

Jag gick dit, och de satte någon sorts poäng på mig, efter att ha låtit mig svara på diverse frågor på ett papper.
Depression, ångest och lite annat smått och gott.
Och ett behov av att komma på ett till möte, som sedan utvecklades till en jävla massa.
Men inte förrän i September.
Efter sommaren.

Den sommaren träffade jag min senaste pojkvän (fast han ville aldrig sätta ett namn på vad vi var, så jag gick runt där och var megaglad samtidigt som jag hade en viss oro och ledsamhet pågrund av att han inte ville erkänna att vi var något särskilt..så jag vet inte om han någonsin var min pojkvän egentligen.) och var helt övertygad om att jag senare skulle komma på det där mötet i September helt glad och inte alls ha något negativt att tala om.
Tji fick jag.
Pojken slutade att vara min icke-pojkvän.

måndag, februari 12, 2007

Besök

Jag håller just nu på att storstäda min lägenhet, och det pågrund av att jag ska få besök på onsdag.
haha..
Inte vilket besök som helst, två grabbgubbar!
Som jag inte ens känner.
De ska komma hit och prata lite med mig, och kika runt lite.

Möjligheten finns att de ska få komma in när jag inte ens är hemma.
Kanske ska jag be dem mata katten också?

Kattbajshungrig

Jag satt just och rensade kattlådan, och plötsligt tänker jag i huvudet "åh vad jag är hungrig..".
Det kändes lite smått bisarrt.

Slowdance i bara mässingen.

Idag var dagen då jag skulle ringa till hyresvärden och informera henne om mitt ljuvliga mögliga kök.
Jag anade att de möjligtsvis kunde få för sig att dyka upp på direkten, så jag beslöt mig för att - innan samtalet - städa undan i hallen samt lite till i köket.

Sen var stunden inne, jag lyfte upp luren och ringde.
Hyresvärden meddelade mig om att hon inte riktigt visste om någon kunde tänkas komma eftersom de "kommer och går som de vill", så i min lugna vrå tänkte jag att de kanske dyker upp imorgon då.. Jag gav dem rätten att ta sig in i lägenheten då jag inte var hemma.
Så där satt jag, nyvaken, i trosor och sov-tshirten, och så plingar det två gånger på dörren. Då gällde det att springa fort som fan och dra på sig ett par byxor.
Jag var ju övertygad om att de säkert hade en nyckel med sig i värsta fall, och inte vill jag bli upptäckt i bara.. ja.. mässingen?

De klev in, ja, det var två grabbar, eller gubbar? 30-40åringar kanske.. De fann ännu mer mögel, i ena takhörnet, som jag inte hade sett ifall de inte pekade på det.
Och innan de kom hade jag funnit ännu mer bakom min brödrost.. ja, den står där hela tiden, och nej, jag är värdelös på att torka av saker i rätt tid ja..

De konstaterade läget och klättrade sen upp på mitt tak för att kontrollera min fläkt, och efter en massa klampande där uppe kom de åter igen ner och meddelade mig om att fläkten självklart var avstängd vid stillastående läge. Nice. Det förklarar varför mina köksfönster alltid blir helt igenimmade såfort jag lagar mat.
De satte igång fläkten igen och frågade mig om jag är hemma på dagarna i veckan. Jag talade då om för dem att jag har ett jobb där jag hoppar in extra vilket gör mig helt handikappad för saker i framtiden. Ja, jag har svårt att tala om hur jag är hemma eller inte är hemma. Men de bad mig att jag skulle ringa senast på onsdag, då det förhoppningsvis har avfuktats, och har det inte det så måste de ta in någon sorts avfuktare..

Seeeedan kan de börja åtgärda!
Hur det ska gå till har jag faktiskt ingen aning om, de sa ingenting om det.
Skrubba, skrubba, skrubba? Riva hela skiten?
Ge mig ett splitter nytt kök?
Ge mig en biljett till Bahamas (läs; England) och önska mig en trevlig flygtur?
Det vore ju väldans nice faktiskt, när jag tänker efter.

Jag har en jävla massa mögel i mitt kök!!
Och det känns inte som en dans på röda rosor.
Snarare som om jag dansar slowdance på dess taggar.

söndag, februari 11, 2007

Handkräm - Mumsfillibabba!

Jag har just ägnat några minuter åt att vila liggandes, i min säng, bredvid min lillstora katt medan han roat sig med att slicka upp all min handkräm ifrån mina händer.
Jag var för trött för att orka röra på mig.

Vad är det för gott med handkräm?
Han har gjort det förr, och lär väl göra igen..

fredag, februari 09, 2007

Jag är attackerad!

Vad tror du att det är?
100 poäng om du gissar rätt.

Fann det idag, och det finns även mer åt vänster, samt uppåt mot bänk, och över bänken - upp i skåp..
Riktigt nice.
Det måste ha kommit dit under December-januari, eftersom då jag senast befann mig där var då jag ställde dit en kasse med Kokböcker som jag hade med mig hem efter mitt besök hos min mormor då hon skulle flytta in på ett boende.
Ett levande bevis med andra ord.

Har även haft ståendes en kartong där, därför har jag inte sett det förrän nu.

Lukten påminner lite om brieost..

En gammelhet

Okey, anna nicole smith är död.
Det läste jag om direkt det kom upp på dendär tidningen.
Och oj, tänkte jag, vad hemskt, så synd. Värst vad uppskruvad man blev, men mest tänkte jag på hur hemskt hon hade haft det då hennes son dog.
Jaha. En kändis dör, och det blir något stort på något sätt.
Men i nästa vända kände jag mig lite trött, och usch vad stökigt jag har.
Och hoppsan, jihooo, snart får jag pussas igen!

Sen var nyheten en gammelhet, och det var ingen stor grej längre.
Varför skulle det vara det egentligen?
Jag har aldrig haft någon personlig relation med kändisen.
Hade iofs varit annat om jag avgudat henne.
Men det.. har jag långt ifrån gjort.

Idag läste jag om att Anja åkt skidor bra. Och sen hur uppskruvad hela USA blev av den där gammelheten. Sen kom jag att tänka på ännu en gång att jag snart ska få pussas.
Och då blev jag glad.

Enormt glad faktiskt.

Diska

Ibland behöver man faktiskt ta sig i kragen och ställa sig och diska lite.
Så är det faktiskt.
Det kom jag på idag.
Bättre sent än förbannad jävla försent.

Eller hur var det det hette?

torsdag, februari 08, 2007

Karta

Jag klev in på Aftonbladet som jag brukar göra varje dag, och fann det här..
Fråga mig inte varför jag blev irriterad.. Men, någon nyupptäckt är det ju inte direkt.
Jag fick tips om denna bloggkarta, som kallas för lemonad, då jag började blogga, och den har funnits tillgänglig länge.

Men men, bloggportalen är bra, och klart sånt ska vara där också, men kunde inte låta bli att reagera.

söndag, februari 04, 2007

tittut

Kärlek

Nu har jag kommit till den där perioden då jag är rädd, rädd och rädd.
Men det slinker bara in lite då och då, när jag tänker på vad det är jag vill ha.
Och tänker tillbaka på vad jag har haft, och särskilt vad jag aldrig har haft.
Jag vill så gärna ha det där..
Men samtidigt låta det ta den tid det tar.
Men please, ge mig!

lördag, februari 03, 2007

Söndagsjobb

Som det tidigare har kunnat läsas som så blev jag ju uppsagd i början av januari, och jag hann vara arbetslös i ungefär 4 dagar innan de ville ha in mig som extraarbetare.
Sen dess, sen 7 januari, har jag jobbat varje jäkla söndag som går att räkna ihop.
Men inför denna helg har ingen ringt mig. Det beror på två saker.
1. I min avdelning där jag mest hoppar in som extra jobbar på söndag nu de två som är ordinarie - varje annan söndag befinner sig annars bara en av dem där. Därav min inhoppning.
2. Min arbetsledare har väl åter igen fått för sig att ringa in de som kommer efter mig i den jävla turlistan som han måste följa - före han ringer in mig. Pågrund av att det är i den största avdelningen de behöver hjälp i. Jag var anställd på heltid innan jag blev uppsagd, och alla som arbetade som extra får inte bli tillfrågade innan vi alla fd. anställda blir det. Det är så det är.
Det finns en turlista.
Men ändå får han ofta för sig att ringa in några före mig. Och det har jag irriterat mig på som tusan, dock har det än så länge - vad jag vet - bara hänt två gånger.
Och det beror kanske på att han fått för sig att jag bara vill vara i "min" avdelning.
Han är med andra ord lite trög eftersom jag flera gånger har sagt att det inte alls behöver vara så plus att jag har hoppat in flera gånger under två veckor nu i den avdelningen.

Men så till nummer 3, som jag inte ens påpekade fanns.
Jag struntar i det nu, vilket inte alls syntes några rader upp..
Det här är första söndagen på evigheter som jag inte jobbar - vad jag vet nu.
Det blir med andra ord första lördagen på evigheter som jag kan göra exakt vad jag vill utan att ha i bakhuvudet att jag måste kliva upp kl 5 nästa morgon.
Därmed har jag tänkt att göra något alldeles särskilt, istället för att sitta hemma och mögla.
Jag har iofs gjort lite saker några helger i rad, umgåtts med nygamla människor.
Och det blir samma sak idag ser det ut som!

Så. öh. Ja, det här blev ju långt, jag hade tänkt skriva något kort.. som vanligt.

På söndag jobbar inte jag, trots att jag kanske skulle behöva det. Men åååh så skönt det känns!

Du

Det är märkligt hur rädd man kan bli av ett enda ord; "Du".
Alternativt "Du..".
Det kan innebära så mycket.
Jag blev helt varm inombords av rädsla, var påväg att få en rodnad, och vågade knappt läsa vad som snart visade sig på skärmen, fler ord, en hel mening, en fråga.

Jag är så skraj för att allt ska slå bakut, som det har gjort så många gånger förr.
Jag har ännu en gång öppnat mig, så nu är jag enormt sårbar.

Men hur kan man bli rädd för ett enda ord; "Du", som senare följs av "ska man leta efter högt seed eller högt leach?"