I do not care, or do I?

Jag har mått ganska bra senaste dagarna.
Jag har varit en sval version av den jag faktiskt är.
Men hellre sval än tvärtemot!

Jag vet att jag kommer hamna krypandes igen, men just nu njuter jag av tiden som är bra.

Jag bryr mig inte ens över att min förra sambo numera har en ny flickvän.
Men de träffades väl på rätt plats..
Komiskt nog hade jag ett finger med i spelet när det gäller deras mötesplats.
Och äldre är hon, självklart.
Kunde inte bli så mycket annat.
Jo, jag bryr mig väl, men jag _bryr_ mig inte.
Ser du skillnaden?

Mormor och 180

Jag drömde om min mormor inatt.
Den började lite märkligt.. Vi, jag och någon mer jag inte minns, gick i snö tror jag, och de tjatades som tusan.
Nästan så mycket att jag inte hörde min telefon ringa.
Men jag hann svara innan signalerna tystnade, och sen började jag springa fort som fan framåt och efter mig sprang någon också.
Det var mormor som skulle åka iväg, hon mådde inte bra, hon var på väg att dö.
Så jag bara sprang och kom fram och hon halvlåg på en bår och jag skulle krama om henne och la handen bak på hennes huvud och kände nästan bara hårbottnen, som om det satt skorpor där med tofsar lite här och var med hår.
Hon sa att hon var beredd på att dö nu, hon skulle lämna oss..
Jag svarade "Ja, du får dö mormor, du får.."
Och jag hör mamma bakom mig som säger "Nej!! Inte än!!"
Hon vill hinna säga farväl, och att hon älskar henne.
Jag vänder mig då till mormor igen och säger "Nej, vänta lite, du får vänta lite till.."
och så försöker jag säga något, jag tror jag försöker säga att jag älskar henne och att hon ska ha det bra och hejdå.
De orden jag inte sa till henne då hon fortfarande var i livet. För mig gjorde det inget att inte de orden sas, det räckte att jag satt där och höll henne i handen.
Men min dröm säger något annat.
Jag vet inte om jag fick fram orden, jag tänkte nog mest, sen vaknade jag och jag hade blöta ögon och en tår rann ner längst min högra kind.

Det var första drömmen mormor fanns med i sen hon dog.

Efter några timmar igen vaknar jag ännu en gång, och då ligger jag tvärsöver sängen, på "kortsidan". Fast det går ju bra när man har en 180säng.. Lite lustigt bara, att jag åter igen håller på att vända och vrida mig i sängen. Det var längesen sist.
Sist var när jag var sambo.
Och min sambo fick lyfta på min underkropp och lägga mig rätt igen för att jag tog upp både min och hans sida.

Konstig natt.

Nu räcker det!

Nej, nu får det baskemej vara nog!

Ja, jag har levt i ett destruktivt förhållande under en längre tid.
Ja, mitt psyke skadades enormt.
Ja, det tog hårt på mig.
Ja, det påverkar mig än idag.
Nej, jag kan inte släppa de svikna känslorna inom mig.
Ja, jag inser att jag aldrig kommer få upprättelse, ett förlåt eller ens ett tack.
Nej, jag finner inte riktigt vägen ut ur gyttjan själv.
Ja, jag ha bett om hjälp för att klara mig ur härvan.

Det är den rena faktan.
Det är så det ligger till.
Punkt.

Så vad gör jag?
Jag ramlar ner på knäna då och då, men tar mig tillslut upp igen.
Jag ramlar igen, och tar mig upp.
Men så inser jag att jag inte kan hålla på att ramla hela tiden, därför har jag ordnat så hjälpen kommer inom snar framtid.

Jag kan inte fortsätta gå runt och vara arg, jag kan inte gå runt och slicka mina sår vareviga dag.
Jag kan inte fortsätta mitt liv med att vara ledsen.
Och jag kan heller inte bara "släppa och gå vidare" för det handlar inte längre om kärlek och känslor i just det avseendet. Det handlar inte om saknad efter shithead.
Det handlar inte om det.
Det handlar om att jag är skadad inuti av någon som inte borde ha skadat mig.
Det är åter igen den rena faktan.
Och det är lika bra att gå ut med den, för det märks väldigt tydligt på mig att något inte står rätt till.
Jag behöver bli hel igen, och den enda människa som kan hela mig är jag själv.
Men verktygen till det saknar jag just nu.

Men imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att må bra idag.
Jag bestämde mig för att vara glad.
Jag bestämde mig för att det är bra att vakna kl 8 på morgonen trots att jag får sova, istället för att bli sur på att jag inte kan sova längre.
Jag betämde mig för att ta tag i skolarbetet och börja skriva på hemtentan, den måste ändå göras.
Jag bestämde mig för att ta vara på dagen.
Jag bestämde mig för att vara den jag egentligen är.
Det går!
Och jag kan.
Och jag gjorde det.

Jag kommer falla på knä igen, det vet jag.
Men istället för att vänta på att tillfället ska komma, vänder jag åter igen tankarna mot ljuset istället för mörkret.
Det är det enda jag kan göra.

Jag må vara förbannad över att hamna här, igen.
Jag må vara förbannad över att jag kämpade för länge i förhållandet.
Jag må vara förbannad över att jag bara gav, gav och gav.
Och jag må vara förbannad över att det är jag som är skadad efteråt, när det var jag som var stark innan.

Men det är ju ingen idé att vara förbannad idag!
Så nu får det baskemej vara nog.

Inga Hagberg

Imorgon har min kära älskade mormor varit död i 10 veckor.
Hon är, sen söndagen den 6 mars klockan 22.45, hos min morfar.
Hon blev nästan 93 år gammal. Den 2 Maj var hennes födelsedag.

Jag saknar henne och än kan jag inte förstå att hon inte finns här längre. Än kommer jag på mig själv med att tänka "undrar när vi ska hälsa på mormor?"..
Och jag ser henne framför mig hur vi kommer sitta och skratta och ta kort på varandra och hon ska börja säga "jag är full!" efter att bara ha luktat på baileysen.
Jag har många fotografier på henne, på henne och mig tillsammans. Även flera filmer.

Fortfarande grumlas saknaden efter henne med tankarna om personen som gjorde mig illa.
Samtidigt som mormors sista kamp pågick fick jag höra otäckheter ifrån personen som jag numera håller mig borta ifrån.
Jag önskar att jag snart ska finna ut vägen till att få bort dessa tankar. Ilskan jag har inom mig. Besvikelsen som hägrar.

Jag körde som en galning ner till Alingsås och mormor för att hinna fram.
Jag kastade mig ner på stolen bredvid hennes säng och tog tag i hennes hand.
Jag såg in i hennes ögon och tyckte jag såg en igenkännande blick, trots att den var grumlig.
Jag följde med i hennes rörelser när hennes kamp blev för svår, jag masserade lätt hennes sida när hon tycktes få ont av att ligga i samma ställning en längre tid.
Jag känner fortfarande hennes arm runt min nacke när hon började vifta med armarna och fick tag i mig.
Och jag höll i hennes hand när hon drog sin sista suck.
Jag hann med allt detta på den timme jag fick med henne.

Kära älskade mormor, jag saknar dig!
Och jag älskar dig.

Han den där som var min första pojkvän och sambo.

Mycket känslor gömmer sig i min kropp, mycket känslor sipprar ut.
Jag har mött personen som jag har varit rädd för att möta.
Personen som jag inte haft kontakt med på 10 veckor nu.
Personen som sist vi pratade bad mig göra något oförlåtligt.
Personen som inte fanns till när jag behövde, utan istället skrek ut om sina egna galenskaper.
Jag svarade inte på tilltal, jag bara fortsatte att gå.
Det var det enda jag kunde göra där och då.
Trots att vi delade 17 månader av våra liv ihop.
Så märkligt det kan bli.