Orolighet

Haha, ibland vill jag bara skratta åt mig själv.

Min mamma har ringt mig idag och gett mig olika mailadresser för att kunna kontakta mitt senaste jobb och få lite jobb då jag kommer hem för att få inkomst för att sen hitta lägenhet - en tvåa - så jag får plats med allt och liksom börja om på nytt och kunna betala lägenhet och akassa har jag inte längre, men jag kan fortsätta i ungdomsgarantin på arbetsförmedlingen och jag oroar mig för hur allt ska gå och shit vad ont i magen jag hade då vi la på.

Sen grät jag lite.
Sen skickade jag sms till mamma.
Sen skickade jag ett till där jag skrev att, det kommer ju ordna sig!

Jag rabblade upp fakta i huvudet - då jag kommer hem kommer jag inte bli utslängd, jag kommer inte behöva hosta upp pengar det första jag gör, betala lägenhet det första jag gör. Jag får börja jobba nästa direkt iom att man får lön i efterhand, men jag måste inte känna oroa över att inte kunna betala en lägenhet NU.
Det är bara onödigt.
och jag måste inte känna oro för att komma hem bara för att allt detta väntar på mig.

Så jag insåg faktan och tänkte, varför ska jag oroa mig? Jag kommer hem snart, det kommer bli enklare när jag kommer hem. Jag har bestämmt mobilt bredband så jag kommer ha internet till min laptop då jag kommer hem, och jag kommer träffa vänner och kramas och ha roligt och ha megatråkigt också men så kommer jag säkert få något timjobb någonstans, så värdelös är jag liksom inte, för jag har ju fötter inne på ställen redan!
och jag vet att jag måste börja om från början igen, för jag har varit lägenhet, jobb eller något ekonomiskt skyddsnät, och det var så jag började för 4½ år sedan, då jag flyttade hemifrån, och jag vill inte gå via soc igen, det vägrar jag, därför måst ejag liksom kämpa på.

Och jag har gjort det en gång förut, och jag visste detta då jag åkte till USA; jag visste bara inte att jag skulle komma hem redan samma år.
Haha.

Så, jag är orolig men jag släpper på den nu.

Och jag vet att jag är orolig av naturen, och mina försök att bygga bort det, att växa, att utveckla mig själv, det funkar då och då, men jag kommer nog alltid att vara orolig av mig i alla olika situationer, och det är nog bara något, nej.. det ÄR bara något att acceptera, att jag är sådan, och sen lära sig att hantera det och liksom koppla bort det som en sak som jag faktiskt alltid bara är, för snart kommer det bli bättre.

Ibland blir man smart.

Men så sitter jag i USA utan vänner och familj, de riktiga iaf, men jag kommer hem snart! Så nu ska jag sluta oroa mig.

Haha.. jag undrar när denna blogg kommer genomskinas med harmoni och glädje!