Jaha, vad hände nu?

I go down to the river.. *sjunger*

Nej, kanske inte till the river, men ner går det.
Jag har hamnat i en neråtperiod har jag förstått, och det är ju mer djävulens påhitt än något som jag har kommit på själv.

Jag vill ha egentid och ensamhet, men när jag får egentid och ensamhet så blir jag helt modställd och jaha-vad-fan-gör-jag-nu-då? och det är en pärs att ens komma utanför dörren. (Vilket jag dock gjort idag!)
Men jag har börjat träna, en dag hittils - igår! Jag och Lotta har satt igång, vi började med att åka till gymmet kl 9 (!!!) på morgonen och styrketränade och konditionerade, och avslutade med 10 minuters vattenmassage.

Och kl 18 på kvällen drog vi dit igen och körde en timmes pass Afro Power Dance!
Och vi har bokat upp fyra dagar nästa vecka. Tisdag - gym på morgon, Bodybalance på kvällen. Onsdag - gym på morgonen. Torsdag - Bodybalance på kvällen. Fredag - gym på morgonen.

Vi går hårt ut, men skoj är det! Resulterar dock i onda kroppsdelar och svårigheter att ta sig framåt ståendes.

Och imorgon drar jag in till Göteborg och träffar 8 stycken klasskompisar från nuvarande klass på högskolan för att partaja och dra ut i Göteborgs nattliv.

Och hur känner jag idag? Urkburk, orkar inte, blähä!
Men ändå försöker jag rycka upp mig genom att faktiskt dra ut på såna där grejen! I need it.
Och träning gör mig glad och det är roligt att träna med en kompis.

Och plugget då? Ojoj vad bra det går.. tappat gnistan helt sen jul.
Och nu ska jag ju balansera mitt fina humör med mitt nyfunna intresse för träning OCH pluggning.
Shit tjena.

I go up from the riiiiver...*sjunga*

En glödlampa innebär inte alltid en Aha-upplevelse

På torsdag har vi den sista Salstentan innan "jullovet" (självstudier) börjar. Och på lördag kör vi över hela stora flyttlasset till nya lägenheten, och veckan som sen följer ska jag befinna mig på föreläsningar i skolan från kl 09.15 till 16.00 varje dag - förutom onsdag.. då lägenheten också ska slutbesiktigas.
Jag ska alltså städa den också..
Ja, allt detta inom en vecka.

Och efter det ska jag hinna med julbak och jobba två dagar innan julafton kommer!

Och vet ni vad jag passade på att göra idag?
En glödlampa krossades i min hand så glasbiten skar in och upp två ställen på handen. En stor bit slets upp, och det vägrade sluta blöda. Mitt handfat bytte färg.
Nu har jag två hårt fasttejpade plåster runt långfingret och nedanför tummen.

Jag upprepar.
På torsdag ska jag sitta och skriva en tenta i flera timmar.. sen ska jag packa och flytta, och sen skriva massa mer på föreläsningar och städa och baka.
Med en söndrig hand.

Åh vad roligt!

Samboskap

Jag ska försöka ta mig tillbaka till skrivandet.
Jag lovar dock ingenting!

Jag läste nyss en tjej som skrev om sina inredningsfunderingar och förvirringar angående och inför sin lägenhet hon gemensamt ska flytta in i med sin pojkvän.
Hon ska bli sambo.
Det där känner jag igen!
Jag ska också bli sambo, om sisådär en vecka plus ett par dagar.

Inredning ja, och möblering och tankar om att jag vill flytta NU och GE-MIG-NYCKEL-NU-tankar och så fort den kommer så ska jag dra dit direkt bara för att känna av atmosfären och andas in mitt nya boende - vårat nya boende. Våran Sambolägenhet!
Jag drömmer om hur vi ska ha det, jag drömmer om att jag går in i lägenheten för första gången.

Jag kan ringa min pojkvän direkt då jag kommer på "..får jag börja packa in lite lådor om inte du hunnit komma dit än?" eller "får jag välja garderob utan att fråga först?" eller "Hade vi ett hel-kylskåp eller hur var det?" "Vilka tapeter var det, minns du det?" "Ska vi ha rött och svart i badrummet?", och detta kan vara närsomhelst på dygnet (eller ja, inte på nätterna, då brukar jag inte vakna).
Och min pojkvän?
Han förstår inte vad jag håller på med..
Han har inte samma entusiasm - det är så jag ser det iaf!

Och samma gällde denna bloggare, hennes kille kände inte heller samma entusiasm.
Och då känns det som om det inte finns något intresse.
Men så är det ju inte! Han eller de är bara inte lika galna som oss.. ursäkta, men.. tjejer!

Ibland blir jag liksom lite ledsen av det, jag är så entusiastisk och jag hoppar upp och ner och bara längtar tills jag kan börja bära in alla ihoppackade lådor jag har här.
Medan han får den känslan då han väl flyttat in.
Så jag får väl hålla mig.

Dock inte stänga in min känsla, men bara acceptera att jag får ha känslan för två nu - och det gör mig ju inget - den är i överflöd!

Och som en parentes - första samboskapet för mig!

Gratis biobiljetter

Jag vill ha Gratis Biobiljetter!
Bli medlem gratis och samla poäng du med!

:D

Klicka här!

Vad är det som gör att jag slutar skriva?

Jag funderar ibland på varför jag helt tappat intresset i att skriva här.
Inte helt iofs, iom att jag faktiskt skriver nu..
Men ja, det försvann samtidigt som då jag åkte till USA och började skriva i resedagboken, sen har jag inte fått igång det igen.
Helt plötsligt blev min privata värld alldeles för privat för att berätta om för folk.

Personerna runt omkring blev plötsligt för känsliga för att skriva detaljerade saker om.
Jag har dock alltid sagt att jag inte skriver för detaljerat på grund av människors integritet, vilket jag hoppas att jag har hållt till åtminstone en viss grad.

Men vad är det som stoppar mig nu?

Allt som hände i USA, mitt mående och allting? Hur jag kraschade då jag anlände till svensk mark igen och stapplade mig fram på marken som om jag inte visste hur jag skulle sätta ena foten framför den andra i en jämn rytm?

Alla kvällar då jag inte kunde somna pga. att jag bara grät och grät och grät, då jag gick ut till köket och satte mig vid köksbordet och frågade min mamma vad det är som är fel med mig? I två veckor pågick detta och B spådde att det skulle ta en tid innan det försvann.
Var det därför jag inte fortsatte skriva då jag kom hem?

Tappade jag mitt stora intresse till att printa ner varje litet ord som formades i mitt huvud, som färdades ut i mina fingertoppar i samma fart som om jag sa dem högt?

Varför var jag inte detaljerad i skrivandet då jag träffade killen som blev min första riktiga pojkvän och som fortfarande finns i mitt liv sen snart 8 månader tillbaka?
Som snart blir min Sambo.
Som gör mig livrädd men ändå förväntansfull.
Var det helt plötsligt alldeles för privat att skriva om?

Jag har skrivit om sexuella möten med killar, jag har skrivit om händelser med vänner som fått andra att tycka att jag är en bra målande skribent.
Jag har höjt folk till skyarna här och skrivit episoder ifrån mig själv och mitt eget liv från förr.
Jag har varit öppen, min syster har ogillat öppenheten för att jag klär mig alldeles för naken framför publiken och att det då är lättare att skada mig.
Medan jag själv anser att det är mer skadligt att visa sig naken rent kroppsligt, än att skriva sig naken.
Men ändå har jag slutat?

Jag drömde ett tag om att jag inte hade sagt vad jag hette i denna blogg, att jag inte hade lagt ut mitt fotografi och att jag inte hade berättat om denna blogg för mina vänner som vet vem jag är i "verkliga livet".
Jag hade isåfall kunnat skriva helt fritt om vad fan jag ville, som många andra gör.
De säger sig vara öppna och vågade, iom att de printar ner varje liten sak av deras liv.
Men väldigt fega samtidigt iom att de inte visar sitt riktiga jag, de står inte för vad de skriver.
Det kanske var därför jag inte fortsatte på att skriva på den hemliga bloggen jag faktiskt startade?
Jag skrev ett inlägg tror jag, sen gav jag upp.
Det kändes inte rätt.

Jag får igång mitt skrivande nu, och mina funderingar, men det kommer nog inte ändra det faktum att detta ännu en gång bara är ett inlägg som senare kommer att leva i det förflutna utan fortsatta ord efter några dagar. Jag brukar vänta i några månader innan det är dags, förr tänkte jag direkt på "hur ska jag formulera detta på bloggen?" då jag gjorde något.
Nu glömmer jag av den.

Så.. vad är det som gör att man slutar skriva?

Ett halvår

Imorgon firar jag och F ett halvår tillsammans - 6 månader. Det är inte illa pinkat!
En fin present från mig, och färska räkor med tillbehör kommer skådas här imorgon.

Lycka

Jag börjar sakta men säkert (för det är väl så man säger..?) smälta in i all förändring och livet som har blivit efter jag återvände hem igen.
Mycket saker har hänt och mycket saker har också inte hänt.
Sjukhusvistelser, pojkvän, vänner och bilköp.
För att korta ner alla historier.

Längst vägen har jag tappat ett par vänner, trots att någon av dem fortfarande finns kvar. Men när förändringar sker, kriser uppenbarar sig - ibland för bägge två på samma gång - så kan det bli så ibland.
Men de som är betydelsefulla kommer alltid att förr eller senare dyka upp igen.
Jag vet åtminstone vad som är viktigt, och folk som gör en besviken är kanske ingen framtid?

Jag blev så lycklig igår. Ja, lycklig.. Jag har kommit underfund med att mina många tårar hela tiden, så fort jag pratar med Fredrik, så fort jag träffar honom, så fort jag ska säga hejdå, så gråter jag som tusan.. Jag har inte kunnat hantera känslorna, för jag har aldrig upplevt dem innan.
Igår överraskade han mig med en röd ros, och jag fällde lyckliga tårar.
Lite mysko att jag skriver det där, för jag har aldrig kallat mig själv för lycklig. Men då var jag det.
Och det är påväg.

Har träffat hans syster nu, och imorgon kommer jag träffa hans pappa.

Sen kommer vi ta en vecka eller så upp till Stockholm i augusti då jag är ledig. Jag föreslog det igår. Semestra lite. Han ska få visa mig där han växt upp. Det ska bli skojigt!

Nu är vädret enormt mulet och jag ska dra till jobbet alldeles strax.
Jag tar bilen dit.