Falska minnen

Det är lördag idag, en vecka sedan ikväll som jag stötte ihop med denna kille som möjligtvis bara är en kopia. (Läs inlägg längre ner så hänger du med, jag är för seg för att länka)

Idag är det också 1 månad kvar tills jag åker härifrån.

Jag fick, för ungefär en timme sedan, ett sms ifrån denna kille, skriver lite grann och frågar till sist hur jag mår idag.
Jag svarar lite på skämt som vanligt och fortsätter med att - jag mår bättre, men inte bra.
Och ber han att dricka lite för mig också, trots att jag inte tycker om öl.
Och så avslutas det med en kram, från båda håll.

Då frågar jag mig.
Hur smart är det att börja träffa en ny, en månad innan jag åker härifrån?
Det beror kanske på vilken nivå vi ses på.
Jag vet det inte riktigt, trots att vi är rätt duktiga på att lägga in riktningen på allt.
Men under ytan?
..finns stora och små, under ytan, finns det skratt och gråt.. det finns mycket där som händer, som vi inte kan förstå.. men vi hittar alltid svaret, där i botten av oss själva, under ytan *nynnar*

Alla behöver närhet och hjärtevärme, på flera olika sätt.

Jag hade väldigt svårt att somna inatt, vi hade smsat fram och tillbaka under några timmar, sedan sa jag godnatt.
och försökte somna.
Men icke.

Jag blev sorgsen, ledsen, började tänka på N. Känslor finns ju där än, där i djupet någonstans. och saknaden. Men mycket också saknaden som jag känner redan innan jag utplånas från Sveriges yta under 12-13 månader.
Det kändes för jobbigt att tänka för mycket på honom, så jag vände tankarna istället mot D.

Det kändes mycket enklare.
Jag är lite sorgsen i hågen där också, särskilt just nu då han beter sig knäppt igen, eller snarare.. tystlåtet.
Men det var enklare att tänka ditåt, och att spela upp minnen framför mig, att ihärdigt hålla sig fast i dem och liksom låta fantasin skapa nya falska minnen. Som då vi kommer ses nästa gång, och sista gången vi ses innan jag åker, hur han står där, tittar på mig med ögonen. De brukar skina så där tokigt, vitan i ögonen syns så kraftigt i och med att han är brun i hyn.
Och så det där spelande leendet, och jag lägger händerna runt hans ansikte och viskar tyst "det var så.. längesen.." och ordet "längesen" hörs knappt, för jag säger det i ett lätt andetag, med läpparna mot hans, och så kysser jag honom, för att känna på det där igen som jag inte har känt på över ett års tid. Fantasin fortsätter att formas där min tunga sakta och trevande fångar in hans och lär honom åter igen, som den gången vi sågs första gången på detta sätt, hur man kysser. Jag ställer mig tätare emot honom och han lägger sina händer mot min rygg och omfamnar mig i hans armar så att jag står så tätt jag bara kan komma. jag lutar huvudet lite bakåt, med ögonen fortfarande slutna, men öppnar dem sakta med ett leende och snuddar med fingertopparna i hans ansikte, följer alla hans linjer och drag med både blicken och fingertopparna, sedan fastnar blicken på hans mun där ett leende i mungipan syns, och jag trycker mig åter igen emot honom och fångas in i denna kyssyra. Vi trevar långsamt med händerna in under varderas tröja medan vi vinglandes tar oss bakåt mot närmaste säng eller soffa.


Jag förbjöd ju honom att pussa på mig då vi började träffas igen, jag vågade inte riskera känslor.

Och dessa fantasiminnen spelade jag upp i huvudet, om och om igen, för att slippa tänka för mycket på N. Jag hade aldrig kunnat bygga upp sådana här fantasier om N, det hade känts alldeles för jobbigt, alldeles för ledsamt och längtandes. Men det gör inte så mycket när det kommer till D.
Varför?
Jag har inte såna känslor kvar längre för D.
Okey att det känns lite sorgset att "lämna" honom också, men jag känner inte samma såkallade smärta gentemot honom som jag gör med N.
Därför framkallade jag saker kring D istället för att lättare kunna somna, för att slippa ligga där i tankar om sorgsenhet.

Intressanta tankebanor.

Och så vaknar jag tidigare idag.
Känner att jag kommer att få försöka använda tankarna annorlunda igen.
Att klara av att vara nära någon ny igen, och att liksom tvinga mig att ta in det nya istället för att springa åt andra hållet - oavsett på vilken nivå det än kommer att hålla sig.

I början med N så var han inte D..
Där var felet.
Han var inte D.
Och samtidigt var han ny, och i och med att jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att det ofta dröjer ett tag innan jag vänjer mig, att jag behöver tid - tvingade jag mig att fortsätta träffa N för att senare inte ha mist all världens chans. För jag visste att jag, om en stund, skulle ha ångrat mig totalt om jag inte hade gett mig fan på det innan.
Konstigt, men sant.

Nu får jag upp samma känsla, samma sorgsenhet.
Denna kille är inte N.
Där är felet.
Han är inte N.

Jag antar och hoppas att jag snart kommer att ha lärt mig att släppa inpå folk utan att behöva tvinga mig till det, att jag inte behöver så mycket tid innan.
Men tills dess får jag göra så.
I det tysta.
Det är bara i mig själv jag kämpar.
inte utåt.

Det är trevliga att få nya bekantskaper, och trevligt att ha någon att smsa med.
Och det är trevligt att ha någon att krama på.
Och att bara få närheten räcker just nu, det vore för eländigt annars.