torsdag, augusti 28, 2008

78-åring åkte vilse på bagageband

Uppsala
En 78-årig kvinna som skulle resa från Arlanda till Tyskland på tisdagen hamnade riktigt fel på flygplatsen. Kvinnan missuppfattade nämligen instruktionerna efter incheckningen och lade - istället för sin väska - sig själv på det obemannade bagagebandet, skriver Upsala Nya tidning på nätet.
med hast färdades hon in i bagagehanteringen där flygplatsens personal tog emot.
Den vilsna kvinnan klarade sig utan allvarliga skador och hann dessutom med sitt flygplan, enligt Arlanda polisen



Mamma kom in nyss med tidningen TTELA och läste upp detta. Det står väl i alla andra tidningar också kan jag gissa.
Jag kände mig tvungen att snabbt skriva av allt.
Haha.
Så förvirrad hoppas jag inte att jag är då jag ska flyga iväg.

snart, så snart

Jag ska rycka upp mig lite alldeles strax, jag lovar!
Jag är redan påväg.
Min magvärk har släppt en del, jag har lite nervositet och oro kvar, men den lär komma och gå!

Men kan du fatta?
Om 2 månader har jag varit bosatt i USA (nära New York) i några veckor!
Inte riktigt klokt.

onsdag, augusti 27, 2008

USA

Maplewood, New Jersey, 20 miles ifrån New York.
6 oktober 2008 - 4 November 2009 (ifall jag väljer att resa runt den sista månaden)

Sanna deras ord

Jag har fått två personer som sagt saker till mig, som varit bra.

Ena är J, den där tjejiga Linköpingbon.

Hon: Klart som fan du är orolig och nervös, du ska flyga över halva jordklotet till en familj du inte känner för tillfället och där ska du bo i ett år! Jag är övertygad om att det kommer bli superbra där, men om du inte skulle vara nervös nu tror jag det skulle vara fel på dig ;) Jag skulle vara skitnervös, det är ju långt bort! Men ändå glad, det är ju världens erfarenhet och upplevelse. Och skulle det verkligen mot förmodan absolut inte funka med familjen finns det väl någon där borta att höra av sig till från dom som anordnar allt? Och angående bilproblemet tror jag inte du ska tänka på så mycket faktiskt.. jag tror inte det kommer ta tre månader att låna ut bilen, när dom väl lär känna dig kommer det inte vara några problem!!

herregud, jag var dönervös när jag skulle flytta till linköping.. och det ligger liksom i sverige :P
så din nervositet borde vara 1000 gånger större!

Jag: mm.. och tänk att det är jag som är vrålnervös såfort jag ska åka iväg i tåg, trots att jag är en tågmänniska sen förr :P

Hon: Precis, då är det väl inte ett dugg konstigt att du är skitnervös nu!


Och den andar personen som sa bra och träffande saker var min egen bror, den äldre av dem.
Från att först retas lite med "sluta larva dig och kör så det ryker!" slutade han med att säga detta. efter att jag sagt "jag hoppas på att min oro enbart handlar om att jag ska åka";

klart det gör, det är ju ett stort steg liksom.. och första veckorna blir nog lite ångest där när du vaknar "borta" liksom.. tror det har mkt att göra med känslan av att vara så otroligt långt bort.. inte i mil, för när du varit i spanien eller som på wacken och så är det ju ändå nära hem, där kan du liksom inte bara dra direkt osv. Men efter ett tag blir det som hemma och bara du får upp en dator osv så du får msn och mail och sånt så kontakten kommer, så blire ingen skillnad och ångesten försvinner, skulle jag tro.
känslan av att klippa banden är otäck, men banden klipps ju inte, de förlängs bara.


Efter att vara van att ha mamma att rådfråga så känns det med ens mycket klarare i mitt lilla huvud. Dock fortfarande oro i magen, men det luckras upp lite i taget.

Ett stort jävla orosmoln

Jag behöver prata med någon!
Jag har det outhärdligt jobbigt just nu, och jag vet varken ut eller in.

Att prata med mamma känns otänkbar, så fort jag nämner det allra minsta om detta kommer hon med någon kommentar om att "det är det här du har väntat på, det här du vill". Jo, jag vet det mycket väl. Och då jag säger "det är ju inte så konstigt att man känner oro.." så tittar hon konstigt, lyfter lite på axlarna och får ur sig något snäsande ljud.
Tack för den förståelsen!


Och jag har försökt få något ur N när det gäller förståelse och prat, men jag lyckas tydligen inte beskriva exakt vad det är som gör mig orolig, för även där kommer svar som "men det är väl roligt?! det är bara en familj, behöver inte oroa dig förrän du kommer dit!!"
Och visst, det är också sant, men inte det jag sitter och funderar över!

Det är svårt att få fram exakt vad det är jag behöver ha förståelse för, men jag har kanske inte hittat den rätta personen som kan förstå? Eller åtminstone försöka att förstå.

Det är inte så att jag inte vill åka till USA!
Absolut inte.
Men det är ett väldigt stort steg, ett sätt att rycka undan mattan under mig och få mig ur balans för att sedan bli tvungen att finna den någon annanstans långtbortistan.

Jag sitter här med kramp i magen, jag är otroligt orolig och jag försöker finna exakt vad det är som framkallar detta!
Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut, beslutsångest som jag kallar det, men nu har jag tackat ja till en familj som också har tackat ja till mig, och det enda jag känner är ångest! Eller något som påminner om ångest.
En jävla klump i magen som gör mig gråtfärdig.
Och jag vet inte varför!

Jag vill detta, jag tänker inte ångra mig eller hoppa av, jag kommer att åka, det finns inget snack om saken.
Absolut inget snack om saken!
6 oktober flyger jag härifrån och håller mig borta i 12-13 månader.
Så är det.
Det handlar inte om att jag är påväg att få kalla fötter och ställa in allt.
Jag vet att jag kommer åka.
Och det är mer där problemet ligger tror jag.
Jag vet.
Det är oundvikligt, och att jag nu har en familj gör att det är på riktigt, det finns ingen återvändo, trots att det aldrig har funnits någon.

Jag funderar fram och tillbaka över vad det är jag oroa mig mest över.
är jag orolig över att jag har valt fel familj?
Alla snackar om att man ska lyssna på sin magkänsla.
Ska jag göra det nu?
Innebär denna jävla klump i magen att jag totalt har valt fel och jag ska ta tillbaka mitt ja?
Är det så?
Jag har en sak som etsat sig fast i skallen, och det är detta med bilproblemet. Jag har inte fri tillgång till bil, jag kan få låna den ibland då de lärt känna mig, efter 3 månader ungefär, men den fria tillgången finns inte. Jag har bett om råd, många säger att jag MÅSTE ha, andra säger att det behövs ibland, tredje säger att jag kan klara mig utan också.
Mamma säger att jag inte ens ska tänka på bilproblemet.
Jag säger att mamma ska hålla tyst, hon vet ingenting.
Och nu har jag sagt ja till familjen som inte ger mig fri tillgång till bil.
Är det därför min mage är i uppror?

Eller är min mage enbart i uppror för att jag faktiskt kommer åka iväg snart? Att jag är skitnervös och megaorolig och får avskedsångest för att lämna allting?
Var i helvete sitter ångesten?
Fel familj eller nervositet över rubbet?

Och hur fan ska jag ta reda på vilket?

Jag behöver tid! tid till att smälta saker, men i detta har jag ingen tid, för man behöver svara ja eller nej till en familj rätt snabbt. Och nu har jag sagt ja.
Med ett jävla styng av oro, men vad för sorts oro?

Jag kan sitta och skriva samma sak hela kvällen, känner jag.

Är det någon som har en gnutta av förståelse av mina tankar, där ute i rymden?
Känn dig fri att kommentera.

söndag, augusti 24, 2008

Du kan hela ditt liv

Jag berättade för mamma igår att jag häromdagen hade snytit mig på jobbet och det började forsa massor av näsblod. Jag blöder aldrig näsblod annars.
Det går knappt att få stopp på, men tillslut lyckades jag.

Jag berättade detta för att jag igårkväll lyckades visst få fram lite till, som dock var megalite, men ändock näsblod - något som jag sagt aldrig får annars.

Hon gick in i rummet jag är bosatt i för tillfället och letade efter en bok hon äger.
Den heter "Du kan hela ditt liv", och slog fram "näsblod."

Där står det..

Önskan att bli uppmärksammad. Man känner sig värdelös och bortglömd. Ropar efter kärlek.

Och efter att hon läst upp det höll hon ut bägge armarna och sa "..bara för det ska du få en kram!" och gick fram till mig. Jag backade och drog upp händerna och försökte skydda mig ifrån det och sa "nej, nej". Så det blev ingen kram, och sen då hon gick ut från rummet, sa hon "Du är älskad, du har kärlek runt dig!".. och jag svarade "..men vafan...".
Och stängde dörren.

Ja, jag är ju allmänt känd att inte kunna ta emot sånt där inom familjen. Det funkar inte.

Men till saken.

Önskan att bli uppmärksammad. Man känner sig värdelös och bortglömd. Ropar efter kärlek.

Och jag blödde massor, och två dagar irad. Jag som aldrig blöder.

Vad ska man tro?


Imorse vaknade jag med huvudvärk, som fortfarande håller i sig. Nu ska jag läsa vad det står om det..

Att ogiltigförklara sig själv. Självkritisk. Rädsla.

jaha.

Ingen bra dag

Nu är jag igång igen, tänker dumt, snackar dumt, och blir ledsen över det.
Och så fort jag nämner det för någon så känner jag mig som en stor idiot.
Och det är knappt att jag vågar/vill skriva något om det här för det låter så jävla dramatiskt och tragiskt alltihopa, men har man den där känslan så kan man ju inte bara sopa den under mattan.

Men fortfarande känner jag inte att jag vill nämna exakt vad det gäller här, för det känns så jävla fjompigt och jag tycker inte om när folk ser den sidan av mig eller får den synen av mig som jag får för mig att de får, för de är vana vid Suss, hur hon är. Och hon verkar ju inte bry sig så mycket eller ta så illa upp av saker.
Eller så är det bara jag som får för mig att de tror att jag är sådan.

Det börjar likna ett jävla bekräftelsebehov, men det är inte alls det jag är ute efter heller.

Jag vill bara vara med, tillhöra, bli tillfrågad.
Men det blir jag inte.
Fast jag är samtidigt med och tillhör, men det särskilda jag är ute efter kommer liksom inte, och jag blir bara ledsen när jag får höra om att en annan har fått vara med och tillfrågad.
Det känns ofta som om jag bara har en roll att spela.
Vems fel är det att jag känner så?
Mitt eget?
Är det jag som sätter mig i den sitsen alldeles självmant?
Ger jag de signalerna så de inte tolkar något mer?

Jag vet inte.

Det är en dålig dag vet jag bara, och jag känner mig som en fullständigt gnällande och bekräftelsebehovssökande idiot då jag nämner detta.
Och rädd för att folk ska börja göra det jag vill för att jag just ber om det, och inte att de vill.

Hallå eller?
Nu får jag fan ge mig.
Om det bara vore så enkelt.

lördag, augusti 23, 2008

Oroligheter

Nu börjar jag bli megaorolig över allting.
Tänk om det inte alls blir bra i USA, tänk om det blir ett skitår och jag är megaless och längtar hem som fan?
Tänk om den nuvarande familjen som jag har kontakt med, är helt puckade egentligen? De verkar bra hittills, vissa saker är lite sisådär, men inga stora direkt.
Som att jag inte direkt har någon bil, men de bor ändå i New Jersey, och nära till New York och allt vad det är så det behövs kanske inte ändå.
Men tänk om jag väljer fel?
Tänk om jag väljer bort och de hade varit perfekt?
Fast jag är mest rädd för att välja dem och det blir fel senare.

Tänk om detta med au pair inte alls är min grej? Tänk om jag borde stanna hemma och plugga istället, jag kom ju in!
Men jag kommer ju ångra mig om jag inte åkte.
Och det är meningen att jag ska lämna min trygga hamn för att stiga ut på okända marker och växa som människa, sju meter ungefär.

Men jag oroar mig ändå över hur allting kommer bli och vara.

Mamma säger att det inte är någon mening med att oroa sig över saker man ändå inte kan styra.
Då jag säger att det inte spelar någon roll - jag oroar mig ändå, mer eller mindre, så håller hon bara tyst.
Som vanligt.
Svårt att prata med och känna förståelsen flöda!

Men aaah! Jag måste ösa ur mig allt.

torsdag, augusti 21, 2008

närhet

Jag säger bara: Shit vad jag saknar närhet något så enormt nu!

Det är ljuvligt att få den, men när den är borta känns det ännu värre.
Segt att man blir så beroende av den!

Högskolan

Jag kom in på Psykiatrisk OmvårdnadHögskolan Väst, nu i höst.
Jag har fått hem ett stort kuvert, med schema och allting.
Start 1 September.
För ett par dagar sedan skickade jag mail och tackade nej.
Det kändes sådär kan jag ju berätta..

Men å andra sidan ska jag ju till USA och det kommer jag aldrig mer kunna göra - som Au Pair - i och med att jag inte har långt kvar tills jag är 26 år.

Imorse, eller vid lunch, då jag halvsov tätt intill N, ringde det någon ifrån Högskolan Väst.
Det var från Socialpedagogiska Programmet, dit jag hade kommit in som reserv.
Hon erbjöd mig en plats.
Idag.
Vafaen, tänkte jag. Och så tackade jag nej och sa att jag ska till USA i höst.
Vilket hon förstod, och jag sa att jag skulle tagit platsen annars.

Fyfan säger jag!
Det var den utbildningen jag ville gå på!

Jag får hoppas jag kommer in igen då jag kommer hem - om jag då fortfarande vill gå den.

Men jag är tillräckligt smart och duktig för att ta mig in till två utbildningar på Högskolan!

sex gånger 3

Jag sitter här och är skittrött, och har lite ont i benen. Någon sorts värk i ljumskarna och det blir lite svårare att kliva upp för trappor samt sätta sig i bilsätet.

Inatt, imorse och tidig eftermiddag.
Då var det rajtantajtan.

Fattas bara ikväll också.

tisdag, augusti 19, 2008

Hösten är snart här

Jag kände en sån stark känsla då jag klev ut till bilen igårkväll då jag jobbade.
Jag åker runt i en liten röd citroén på arbetstid, och då kvällsskiftet är igång slutar vi kl 22.00.
Jag tror klockan inte var mer än 20.30 då jag kände den första känslan.
Det var synen som var huvudsaken i detta.
Mörker!
Redan mörkt, vart tog solen vägen?

Den andra tanken ajg fick var då jag satt på cykeln påväg hem.
Fortfarande mörkt - ännu mörkare, och kallt!
Jag frös påväg hem då jag cyklade i bara en topp.
Det var jag nästan för varm i för ett par veckor sedan, eller en vecka sedan!
Stora bevis på att sommaren snart är borta och hösten är här.

Igårkväll kände jag ett stort behov av att ha en pojkvän.
Någon att krama på i höstmörkret.
Och sen tackade jag de högre makterna som jag inte riktigt tror på egentligen, över att jag flyr Sverige i höst. Vi får hoppas att jag hamnar i varmare bäddgrader!
California eller något liknande.
Hinner jag inte dit innan jag blir tokig här hemma så får jag försöka snappa åt mig ett par kramar av gamla godingar.

[Förövrigt så ska N ringa mig imorgon (jag ringde idag), för att boka in någon dag då vi ska laga mat ihop - innan jag drar iväg.]

Det tredje tecknet på höst kom imorse.
Jag vaknade.
Jag tittade ut.
Jag ville krypa ner igen.
Jag klev ut och in i värsta dimman.

Höst.
Ljuvliga höst?
Nja.
Mörker.
Kyla.

Dock fina färger på träden.
En stund.
Sen kallt.
Kyla.
Och så vit vacker glimmande snö.
Och oj vad jag vill ha kvar snön.
Sen varmt.
Och slask.
Och halt.
Och regn.
Tills maj kommer och solen värmer.

Trevligt. (och här dryper det av ironi)

Hösten är snart här.

måndag, augusti 18, 2008

Ledighetsjävlighet

Det är megabra det här, första gången jag är ledig flera dagar irad så får jag en dov värk i magen som vägrar ge med sig, och som blir värre så fort jag har ätit mat!
Men äter jag inte mat så går jag runt och känner mig vrålhungrig / värk i magen.
Jag är även hungrig efter jag ätit, känns det som. "ett svart hål i magen".
Ingenting hjälper med andra ord.

Mamma har t.o.m frågat om jag är gravid. Och igårkväll frågade hon om mina bröst värker. Då mitt svar var nej konstaterade hon att jag inte var gravid.
Nehe.. jaha. nej. inte.
Det vore ju just snyggt.

sen har hon sagt något om magkatarr, att det kommer när man inte förstår varför det kommer.
Trevligt, trevligt.
Och sen något om att det kanske beror på att jag börjat dricka mjölk här hemma igen!
Jag avvänjer mig åter igen, men vem vet..
Jag har t.o.m kikat upp alla möjliga sorters åkommor, allt från graviditet som nyss nämndes till diverse könssjukdomar.
Bah. Bara för att vara på den säkra sidan!
Men nehe, ingenting.

Förjävla jobbigt är det åtminstone.
Och nu sitter jag här och har just ätit frukost och lider helvetes kval.
Fast där tog jag i lite.
Mensvärk är värre.
Men här sitter den dova smärtan längre upp.
Omöjlig att få bort.

Jätteroligt.

lördag, augusti 16, 2008

Piano

Det var någon som filmade då jag spelade piano på en fest igårkväll.
Jag var småfull.

tisdag, augusti 12, 2008

Sussilago - den där aprilsagan

Jag läser ett inlägg skrivet av Abbes pappa (Heja Abbe), som i sin tur hänvisar till depeed, där dessa frågor dyker upp;

1. Hur skapade du din bloggtitel/namn? Eller om du använder en handle/pseudonym när du kommenterar – hur fick du den?
2. Vad är historien bakom namnet/titeln/din handle?

Jag bestämde mig strax för att vara en av dem som svarar på dem!

Det känns som om man kan svara på båda frågorna i samma svar! Kanske.
Men min historia börjar så här.

Det var en gång...
äh.
Vi tar om.

Då jag bestämde mig för att starta bloggen så funderade jag länge först på vad sjutton jag skulle använda för nickname! Namn för att skriva i kommentarer och logga in med och namn som syns lite varsomhelst. Jag hade redan, sedan innan, fått mig en mailadress med nicket "Sussilago", därmed tyckte jag att jag lika väl kan fortätta med det. Jag använder även det nicket på irc där jag håller till sedan 9 år tillbaka, samt några olika communitys som jag till och från loggar in på. Någon mer än den andra.
Och historien bakom det nicket är en skitig historia!
Jag satt på toaletten en dag (ja, se vilken humor, skitsnack) och funderade lite över mitt namn.
Detta var för några år sedan.
Många kallar mig förr Suss, färre kallar mig för mitt riktiga namn.
Då jag började vistas på internet och skulle gå med i den där communityn som alla andra gick med i, börjar på L och slutar på storm, med ett unar mellan.
Då fick jag förslaget att döpa mig till Susselisuss.
I dagsläget kändes det alldeles för sött och smått och gammalt.

Men för att återgå..
toaletten. Där satt jag och tänkte på mitt smeknamn Suss, och sen kom jag in på blomman Tussilago. Plötsligt kom denna stora insikt... Byter jag ut bokstaven T mot S, blir det ju mitt namn! Sussilago! Shiet, vilket upptäckt!
Och sedan den dagen, på toaletten, har jag hetat Sussilago.

Men jag ville inte använda mitt nick som namn i bloggadressen.
Där började jag fundera på något som kunde stå för vem faktiskt jag är. Och inte bara vad jag heter.
Jag är född i april.
Jag är ett Aprilbarn.
Jag försökte registrera adressen med det namnet i.
Redan tagit.
Jävlar i helskotta fanskap, tänkte jag.
Vad ska det nu bli då?

Så jag fick gnugga knölarna lite till för att fundera ut..
och det var då jag kom på.
En saga!
Allt det jag skriver, det blir en saga i sig, jag, världen, folk, allt.
En Aprilsaga.

Senare fick jag vetskapen om att det fanns något annat som kallades för aprilsaga, men i de banorna hade jag inte tänkt för fem öre.
Nej, aprilsaga var kort och gott jag.
En saga - född i april.

NY -> CA

Inget New York för min del än så länge.
Nu är det ännu en familj i California som har min ansökan.
Undrar vart det här bär egentligen.

Och idag fick jag hem brev ifrån Högskolan med schema och mängder av andra saker angånde utbildningen Psykiatrisk omvårdnad.
För ja, jag kom ju in där..
Och jag är även reserv på Socialpedagogiska utbildningen.
Det känns lite så där detta!

Jag vet nu åtminstone vad jag är kapabel till att komma in på, och vet även vad jag kommer att missa nu då jag åker!
Men så får jag tänkte på att jag även vet att jag kommer ångra mig hela livet om jag INTE åker nu.
Så okey..
det är väl bra som det är.

Och nu har jag bott hemma i över en vecka, och det går rätt så bra.
Och så har jag sovit över hos N en natt till, i fredags närmare bestämt. Kramgo som få.
Vart det där bär?
Ingen aning. Ingenstans förmodligen.
Men vi har bestämt oss för att laga mat ihop i september någon gång innan jag åker.
En afrikansk gryta, som jag lärde mig på matlagningskurs jag och mamma var på i våras.
Vi, jag och N, skulle laga den ihop, men det blev aldrig av.
Nu blir iaf EN av sakerna som jag har velat göra, av!
Woho.

Och idag är jag ledig.
Första dagen jag kan skita i allt och faktiskt vara ledig på riktigt, sen 3 veckor tillbaka!

fredag, augusti 08, 2008

Fotoblogg

Min favoritbloggare har skaffat sig en fotoblogg, och i och med att han inte bara är en jäkel på det skrivna ordet så tycker jag att man ska besöka bloggen för att spana in fotografierna också!

Klicka här så kommer du dit i ett nafs! Brisbane, Wedding Photographer

onsdag, augusti 06, 2008

Internet

Förresten, jag har kvar mitt internet och telefon som innan!
Jag flyttade bara med modemet och hela faderullan hit, och allt fungerade galant.
Jag tar säga-upp-tjafset om en månad ungefär.. Skjuta fram saker är bra ibland!

tisdag, augusti 05, 2008

Tjejer, håll er kvar!

Just nu känns det som om jag håller på eller har tappat kontakten med mina tjejkompisar. Nummer 1, nummer 2 och nummer 3!
Och när jag väl kommer på att det kanske vore bra att kontakta lite, så får jag annat i huvudet strax efter, saker att göra - måsten, att liksom alla andra tankar faller undan, och plötsligt har det gått en månad!
Vafaen!

Jag skyller på att jag har förjävla fullt upp.
Å andra sidan tar inte de heller tag i kontakterna, men nu är det ju jaaaaag som känner att jag glider undan!
sommartider samtidigt, jag jobbar heltid och flyttar och donar och gör det och det och det och herrejösses!

I september, då jag inte har lika mycket jobb och grejs, så ska jag försöka ta mig iväg till Linköping och leka med J. Sen ska jag ta mig till någon skog vid Vedum/Vara någonstans och leka med H.
Och samtidigt leka med E på hemmaplan.
Vafan, jag åker ju snart!

Usch och fy.

Men tjejer, försvinn inte för allsin dar!

söndag, augusti 03, 2008

Här är jag

Jag har flyttat färdigt.
Jag bor numera hemma hos mamma, lillebror och B.
Jag har därmed också flyttstädat färdigt, med mammas hjälp. (Tack!)
Jag har just, för några timmar sedan, kommit hem ifrån Wacken, Tyskland, hårdrocksfestival med 65.000 hårdrockare som betalande gäster. Dit åkte jag tidigt på morgonen i onsdags, kl 4 närmare bestämt, och kom hem idag kl 12 - efter att ha kört hela natten. Jag körde kanske i 2 timmar iofs, men mer eller mindre vaken alldeles för många timmar.
Jag ska upp och jobba kl 7 imorgonbitti.
Och jag är jävligt trött.

Och imorgon ska jag plocka ner och packa upp saker ifrån Festivalandet.
Sakerna att göra tar aldrig slut!
När ska jag slappna av och bara vara?

Inte än, inte än, för jag måste koncentrera mig på att hela tiden vara tillgänglig för samtal ifrån lämplig värdfamilj i USA.
Och sen ordna med andra saker runt där.
Och så jobba ja.
Och ja shit.

Godnatt.