Kärlek kan ha många olika former

Och lussekatter likaså!

Nu är dörren stängd

Jag upplevde den värsta dagen på länge igår.
Fick alla mina farhågor bekräftade, hårda ord på svart och vitt.
Mitt hopp om att någon gång få lite förståelse och tacksamhet, jag trodde lite för mycket på det.
Nu vet jag bättre.
Finns ingen plats i mitt liv för någon som honom.
Jag har för länge sedan raderat honm ur mitt liv, men nu tog jag det sista steget.

Min filosofi är numera att jag får må dåligt om jag vill må dåligt.
Igår ville jag må dåligt, jag ville må åt helvete, jag var tvungen att må åt helvete.
En hel dag ägnade jag åt det, jag tillät mig.
Allt var gyttja och mörker och krampaktigt gråt.
Jag kunde inte ens äta utan att gråta.
Och morgondagen, alltså idag, skulle allt vara förbi och dörren skulle stängas.

Om jag lyckades?
Ja.
Jag mår bra idag.
För jag fick må dåligt igår.

Och jag vet att jag är en bättre människa än vad han någonsin kommer att bli.
Och nu är det ett avslutat kapitel.
Idag vände jag blad, och 2012 är mitt år.
Äntligen!

När man ser kort på gammalt ex

Hur tusan kunde jag vara jättekär i honom?

Omplanerad kaffedejt

Det här kommer att bli en historia för sig senare i framtiden då jag tänker tillbaka på hur det började från första början.

Hur allt startades är en annan historia som jag kanske tar upp senare, men hur just denna grej startade som jag ska presentera här.. ja, DET är en historia i sig.

Jag och H bestämde att vi skulle lära känna varandra som vänner, och H skulle alltså komma hit och dricka kaffe förra fredagen. Klockan 10 på förmiddagen.
När klockan är halv11 ringer han (efter att jag smsat för en stund sedan) helt yrvaken och säger att han hade helt försovit sig. Sen dess har jag retat honom för det. Vi sågs alltså inte på kaffe. Dock senare på kvällen under andra sammanhang.
Så vi bokade om detta kaffetillfälle till idag, fredag.
Vi bestämde att han skulle komma hit klockan 12.
Det är ju mindre risk att försova sig!

Sen får jag ett sms ifall vi kanske kan ändra tiden ändå? Jobbet hade ringt och bett om en annan tur, så kan vi ses halv5 istället?
Javisst, det går bara bra, sa jag! Och skrattade lite över att detta är ju komiskt.
Sen en stund senare får jag sms igen där det står "Det var visst halv4.." och där bröt jag ut i ett flabb.
Okey, halv4. Fint.
Då ses vi!

Idag, för en liten stund sedan, ringer han upp mig från jobbet.
Frågar vad jag gör?
Jo, jag sitter och sopar upp en hög med massa glas, svarar jag. (bild kommer nedanför)
Ingen aning om hur det gick till, men det bara brakade sönder.
Han säger sen att detta kommer att låta väldigt komiskt.. men.. Kan du stå utanför mig vid 10 i 4 istället?
Och jag börjar skratta rätt ut i telefonen.
Han ska tydligen åka bort över helgen, och hinner bättre om jag kommer dit istället.
Det blev mycket skratt från båda två i det samtalet.
Men ses, det ska vi!

Klockan 10 i 4 står jag utanför hans lägenhet.
Han fick också lova att han måste komma hit och se hur städat jag har!

Så ja, detta är en historia i sig.
Nu väntar jag bara på ännu ett samtal där H säger en ny tid ;)

Kaffedejt

Imorgon ska jag ha kaffedejt med en bra kille!
Ja, det finns ju många bra killar också, bara att det har tagit tid att hitta dem för mig.
Vänner är bra att samla ihop och njuta av :)

Min kamp

Jag kom till den punkt i våras där jag inte orkade leva i tillvaron längre.
Jag levde, men jag orkade ingenting.
Jag hade ångest.
Jag tog mig i kragen och ringde vården, jag bad om hjälp.

Efter att ha levt med en sambo som gjort mig olycklig till både kropp och själ skapades det tillslut en sån vanmakt hos mig.
Det blev som en post-traumatisk stress.

Min sista kontakt med honom var i Mars.
Sen var det som om stora tyngder släppte från mina axlar.
Men samtidigt var det också då, efter en tid, som allt jagade mig, allt som jag har fått trycka inne för att en annan människa försökte ta min energi och lyckades.

Jag tillbringade därefter fram till november att gå hos en kurator för att klura ut alla otäcka känslor. Få bukt på mig själv. Få bukt på honom. Få bukt på hela mitt liv.
Få bukt på idiotsakerna som hände under sommaren i min kompiskrets. Den krets som jag nu bara har valt ut godbitar ifrån och kastat undan resten.
Det är skönt när människor visar sitt fula tryne, det är då man inser vilka som är värd mödan.

I november bestämde jag mig för att vara färdig med kuratorn.
Jag mådde inte odelat bra, men jag kände mig färdig med just det som samtalen gick ut på.
Jag var också redo att möta Honom.

Komiskt nog körde han förbi mig i sin röda bil, som jag var chaufför i under ett halvår, då jag gick från kuratorn och hem.
Samma dag som jag avslutade, samma dag som jag sa att jag var redo att möta.
Han såg mig inte, men jag såg honom. Jag flinade.
Symboliskt.

Jag är lycklig i mig själv.
Och det är dit jag har kommit.
Lycklig.
Lycka.
Alrig sagt eller skrivit de orden när det gäller mig själv.

Och det är tydligen vanligt att få svackor då och då när man börjar må bra.
Men det jag är gladast över att jag har funnit lyckan själv.
Inte genom att ha träffat en ny kille.

Det är möjligt att jag kommer skriva sporadiskt här igen. Och jag vet inte ens vilka som läser detta.
Skriv gärna ett ord eller fler i kommentarsfältet du som läser, så kan jag få ett litet hum iaf.
Egentligen spelar det ingen roll, men är intressant att se.

Jag är en sådan som skriver utlämnande.. Men å andra sidan skriver jag utlämnande på Facebook också, vad är skillnaden? Hela världen kan läsa detta,.. Haha, det kanske är skillnaden.
Och fler ord används.

Lycklig

Nu har jag hållt på att hoppa fram och tillbaka med blogginlägg, inga blogginlägg, blogginlägg, inga blogginlägg i 3 års tid!
Och jag är fortfarande på den nivån där jag inte riktigt vet vad jag ska skriva.
Jag är så förtjust i att skriva om ALLT och INGET, men gör jag det så skriver jag om alldeles för privata bitar. Och hur censurerar jag mig om jag inte ska skriva så privat?
En balansgång.
Kan jag lyckas?

Jag vet bara nu att jag mår mycket bättre i dagens läge än vad jag gjort i hela mitt liv.
Jag har till och med tagit mig till den punkt där jag suttit och sagt till min mamma "Jag kan numera kalla mig lycklig" och de orden har aldrig, ALDRIG lämnat mina läppar!

Och i skrivandets stund är jag deppig. Jag har en svacka.
Ändå kan jag skriva att jag mår bra?
Oj, jag har utvecklats!