En lista av rätsidhet

Mycket har hänt, och mycket händer.
Det är svårt att sätta ord på allt, därför är det väldigt svårt att skriva inlägg om allting som hänt och händer.
Men jag kan stapla upp lite för att få en liten rätsida på saker och ting.

Jag har blivit av med stor del av stressen jag kände.
Jag har varit på fest tre kvällar irad under påsken.
Jag har sovit med sällskap två av nätterna, med stor betoning på sova - med ena.
Jag har funderat ut och beslutat mig för att inte inta sängläge med någon mer just nu och framöver, oavsett om det bara är sömn.
Jag beslutade mig för det där jag just skrev pågrund av mina egna känslor inom mig, på min egen reaktion.
Jag har saknat näst intill varje dag, flera gånger om dagen.
Jag är uppenbarligen extra förtjust i någon särskild.
Jag har slutat tänka så mycket på den person som jag alltid tänkte på förr.
Tidigare idag fick jag se en bild på en människa, som jag tidigare nära på dreglade åt och kände en stor maning att krama om - men idag var reaktionen som bortblåst - istället tänkte jag på någon helt annan.
Jag längtar tills min födelsedagsfest drar igång.
Imorgon fyller min lillebror år, men jag har ingen present.
Jag smsade med han jag tycker om att krama på, tidigare idag - det gjorde min dag.
Jag hoppas på att snart få krama på honom igen.
Min katt kissade nyligen på mitt överkast som legat på golvet ett jävla tag.
(Det var elakt.)
Det hände nåt med mig en natt nu under påsken som inte riktigt försvinner, dock inget jag tänker skriva mer om.
Jag är lite rädd för att tänka för mycket på hösten pga jag kommer åka iväg. Inte kanske, jag ska. Det är läskigt.
Men ändå är jag beredd på att bli någons flickvän innan dess. Det anser jag inte vara riktigt klokt.

Jag är rätt trött och ska strax sova.
Imorgon ska jag förmodligen träna.
Det är bra.
Jag säger ofta "förmodligen", för att understryka att jag inte helt har bestämt mig och därmed ge mig ett kryphål ut ur det - kanske.
Jag är rätt dum.
Jag ska träna imorgon.

Godnatt.

Det här var dagens roliga

Ofrivilliga uppvakningar

Jag vet inte om det beror på katten att jag vaknar hela jävla tiden under natten/morgonen, varje minsta ljud han så snällt ordnar gör att jag ligger och pustar och varierar det ibland med att skrika på honom.
..eller om brist på sömnen, eller den väldigt lättväckta jag, beror på att jag sover ensam.
Jag har aldrig det här problemet då jag ligger tätt intill honom som jag tycker om att krama på.
Eller då jag har vetskapen att det bara är att sträcka ut armen lite så rör jag vid en kropp.

Jag brukade inte vakna så här förr. Jag kanske har vant mig vid att ha sovsällskap?

Förjävla störande i alla fall, för jag är fruktansvärt trött när jag väl ska dra mig upp, eftersom jag vaknat varje eller varannan timme.
Vore åtminstone skönt ifall problemet var brist på sovsällskap, för botemedlet känns ju väldigt trevligt.

Nike - Just do it, Chris Bryant

Jag såg The Ellen DeGeneres Show tidigare idag, och där berättades det om en kille som hoppar över bilar. Bara för nöjes skull, hoppar över bilar, och Ellen ordnade ett möte med Nike och hoppades på att fixa kontrakt mellan dem och den hoppande killen.

Så här blev resultatet!
Jag tyckte det var en härlig reklamfilm.

Många avstressande kramar

Jag har fått bort en stor del av stressen jag kände så starkt av under hela förra veckan.
Den dämpades i söndags, äntligen.

Jag fick ett telefonsamtal ifrån tjejen som är min såkallade handledare inför Au Pair.
Jag ställde alla nödvändiga frågor jag haft i huvudet en längre tid, och fick rätt bra svar på dem.
Det bästa svaret var att jag kan skicka iväg ansökan och allting, men inte behöva bestämma mig ifall jag ska åka eller inte - förrän senare. Därmed försvann en stressbit.
Sen att jag inte heller behöver ordna med betalning när det gäller depositionen ifall jag skickar in före valborg, då blir just den delen gratis. Men det bästa av allt, eller näst bästa, var att jag inte behöver ordna med visum (polisregisterutdrag, hälsoundersökning samt resa upp till stockholm) förrän då jag har bestämt mig för att åka, fått mig en familj samt just detta med att faktiskt åka iväg. Behöver inte fixa det nu under våren.

När nu plötsligt en stor del av stressen släppte så fick jag ett sms ifrån honom jag tycker om att krama på, vilket innebar att jag åkte dit och spenderade kvällen (och natten och morgonen och förmiddagen och eftermiddagen) med att hjälpa till vid matlagning, reta honom kroppsnära då han stod och diskade, hjälpte honom att färga sitt hår (första gången jag gör det på någon, och blondiner har tydligen roligare!) och sitta ihopsatta i soffan framför tv.
Fler nya saker avverkades och utforskades.
Och jag verkar inte få nog av närheten.


Och idag är första dagen då man kan börja söka in till högskolan! Let the beslutsångesttiden börja! Jag har hittat två utbildningar jag ska söka, beslutsångesten kommer senare då jag förhoppningsvis kommer in på någon av dem och ska bestämma mig över ifall jag ska plugga till hösten eller åka till USA.
Men det är långt kvar tills det beslutet måste fattas, så inte stressa upp sig nu nej!

Det hinner bli många kramar tills dess!
..Nu fick jag dock lite ont i magen, men jag gissar på att det bara är vanlig hunger, så nu blir det pannkakor!

Snö är ett fantastiskt ting

Ibland är det mycket, mycket bra att det vräker ner så mycket snö under natten och morgonen att bilar fastnar lite överallt och många har svårt för att ta sig till jobbet.

Särskilt när man sovit över hos någon och man, klockan 7 på morgonen, håller på att ta på sig skorna för att ta sig ut till bilen och denna någon ringer ett telefonsamtal där det beslutas om att stanna hemma några timmar till - som sen går över till att stanna hemma hela dagen. Då är det bara att ta av sig skorna igen, samt alla kläder, krypa åter igen ner i sängen och sova vidare med sällskapet.

Och att sen spendera massa fler timmar i vaket tillstånd med.

Det är mycket, mycket bra med snö ibland.

15 mars

Jag kom just på att det är 3 månader sedan idag, eller ikväll, eller inatt snarare. Vad tiden går.

Lite fler saker..

Ja just det ja..
Jag glömde en sak angående förra inlägget jag skrev..
Mamma har anmält henne och mig på en matlagningskurs som sätter igång i början på april, varje onsdag under 2½ timme på kvällen, flera veckor framåt.

Jag sa "Jihooooo, vad rooooligt och inte alls stressande mitt i allt annat!!" till henne i telefonen.
Men jag gissar på att det kommer vara roligt också.

Kom bara på att jag glömde skriva i det där i listan..
Och just ja, skulle jag springa vårruset med en kompis också? Det har jag inte ens anmält mig till..

Ta en dag i taget, eller hur var det man sa?

Målmedveten

Det har inte blivit så mycket skrivande den sista tiden, och jag kan bara skylla på att jag har haft för mycket att tänka på.

Allt började för lite mer än en månad sedan, då jag sa till mamma att jag skulle kunna börja med intensivkörkort direkt nu, närsomhelst, ifall jag hade haft pengar till det. Delvis är det alltid bra att ha körkort, och delvis var anledning att skaffa det detta med tankar om att åka till USA till hösten som Au Pair i ett år.
Utan körkort blir det lite svårare, och jag skulle inte ha något som hindrar mig.
Sagt och gjort, mamma ordnade biffen med hjälp av mormor och jag kastade in mig själv på en körskola där allting påbörjades.
En månad efter att jag skrivit in mig gjorde jag teoriprovet, som var i måndags. Jag fick 61 poäng. Det fanns inget annat alternativ i min värld att inte klara provet direkt. Sen ville jag heller inte få under 60 poäng.
Samtidigt har jag övningskört både hemma och på körskolan, och denna senaste vecka har det blivit 2 till 3 lektioner per dag.

Det som har gett mig en sån stor tankeverksamhet och gjort mig enormt stressad är denna vetskap om vad mer jag måste ha ordnat innan april är slut. Jag har såkallade deadlines några datum framåt.

Jag skrev upp en lista över allt jag måste göra, för att försöka få ner alla stressade känslor inom mig. Jag fyllde i alla rader på en A4a-sida. Innan jag skrev ner allt berättade jag för mamma över telefon vad det är jag har i huvudet varje dag, hela tiden. Jag var tvungen att ta mig en promenad efteråt pågrund av att jag blev alldeles för uppstressad och mådde dåligt av det. Jag blev utmattad i huvudet och alldeles gråtfärdig.
Så här ser min lista ut.

Det jag redan hunnit med på en månad --> Plugga till teori, haft cirka 20 körlektioner samt försökt träna så mycket jag kunnat.

*Körkortsteoriprovet, 10 Mars <--- färdigt.
* Körlektion 40 min, 19 Mars
* Körlektion 40 min, 27 Mars
* Halkbanan, 1 April
* Högskoleprovet, 5 April
* Körlektion 40 min *2, 8 April
* Uppkörning, 10 April
* Söka utbildningar in till högskolan - senast 15 April (För att ha något att göra om jag nu inte åker till USA)
* Klipptid, 16 April
* Födelsedagsfest, 19 April

Det här som kommer nu ska göras före sista april, före valborg.
* Skriva färdigt ansökan till Au Pair
* Ringa ****** om merit inför au pair
* Ringa ***** om merit inför au pair
* Fixa ett glatt kort på mig själv
* Fixa ett fotokollage på mig tillsammans med barn - som jag inte ens har.

Och samtidigt som jag gör allt detta, från februari till sista april, så har jag en stressande tanke i huvudet över jobb, därmed måste jag samtidigt skriva ansökningar och söka jobb, både heltidsjobb och sommarjobb. I juni går min akassa ner till 70% vilket innebär att jag kommer mer än 1000kr under existensminimum, och jag vägrar gå till soc.
Så, det är förjävla stressigt att samtidigt ha detta i huvudet.

Sedan när allt detta är färdigt och jag har bestämt mig ifall jag ska åka till USA som au pair, vilket jag måste bestämma mig för nu under våren, så ska jag göra detta.

* Fixa med hälsoundersökning
* Skaffa polisregisterutdrag
* Åka till Stockholm för att ordna med visum
* Säga upp min lägenhet (eftersom jag förmodligen bestämmer mig för det istället för att hyra ut)
* Ordna med elen, säga upp abonnemang
* Prata med Comhem om betalning vid flytt utomlands och uppsägning och hela faderullan.
* Skaffa en lagerlokal, logistik? för alla mina möbler.
* Ordna med mobilen
* Avsluta telefonabonnemang
* Prata med akassan
* Ordna med Pyret.

Sen ska allt betalas också..

Samtidigt när jag har allt detta i huvudet dagarna igenom så har jag just kommit underfund med att jag kanske har utvecklat lite mer känslor för någon än vad jag hade tänkt mig från början, vilket gör saker lite jobbigt i o m att jag har fått fram rätt starka sakna-känslor, vilket förändrar humöret rätt så mycket. Sen att jag förmodligen åker iväg till hösten gör inte saken bättre.

Jag kan åtminstone säga att det känns väldigt skönt att hela teorin är färdig, att jag slipper tänka på det mer, och att jag nu kan koncentrera mig på körningen - vilket har gett mig mycket beröm varje gång jag har körlektion. Min körledare påpekar att jag, gång på gång, visar framsteg, att hon ser stora skillnader redan från dagen innan och att jag då och då är ett undantag när det gäller hur majoriteten kör och överblickar och hela alltet.
Jag får bekräftelse, vilket tar mig ännu längre framåt.

Det känns bara lite jobbigt när jag får in tanken i huvudet att jag närsomhelst nu måste börja skriva långa ansökningar in till högskolan, måste fixa med betyg, skicka in allt som krävs och samtidigt söka alla jobb jag hittar, med nya ansökningar där också - med pressen att min ekonomi kommer gå käpprätt åt helvete om jag inte löser det.

Jag lade in klipptid och födelsedagsfest i listan för att ge mig lite positiva och roliga saker som jag ska göra och stryka när det är gjort, små pauser så att säga, och ge mig lite egentid mitt i all hets.

Ibland känns allting för mycket och jag blir våt på kinderna av stress och frustration och alla måsten.
Sen att jag sätter press på mig hela tiden gör inte saken så mycket bättre.
Satte en jävla press på teoriprovet, jag fokuserade - som jag alltid gör - och intalade mig att det inte fanns något annat alternativ än att klara det.
Sen när det var färdigt släppte stressen senare på kvällen samma dag, och nästa dag ersattes den av stress inför uppkörningen, vilket jag också sätter press på mig inför. Det finns inget annat alternativ än att jag ska klara det vid första gången.
Genom att göra så här så är risken enormt stor att jag kommer falla ner totalt i gyttjan ifall jag inte skulle klara det, men eftersom det inte finns något annat alternativ för mig så kommer jag ju inte falla ner totalt i gyttjan.
Man måste, eller snarare jag måste, tänka så. Måste fokusera, ge mig ett mål och sikta mot stjärnorna för att sen kunna grabba tag i trädtopparna.
Så länge man fokuserar med hela sig själv så klarar man det oftast.
Så jag sätter pressen på mig.

Jag har också hela tiden haft ett mål om att ta körkortet lagom tills jag fyller år. Min uppkörning är en vecka innan min födelsedag.

Men ni får ursäkta att jag kanske inte levererar så väldans många inlägg här tiden framöver.
Allting är bara för mycket, och jag känner bara för att gömma mig i en famn.
Det dryga är att jag inte riktigt vet när jag får den där famnen, så allt blir uppsvällt inom mig och jag sprängs väl förmodligen snart.

Mitt i allt detta har jag i alla fall kommit på att jag borde använda ordet "målmedveten" i mitt CV.

Halvvägs till körkortet

Suddig bild, men det viktigaste syns.
Kika främst den nedersta siffran. 61!

Inget sammanträffande här inte

Jag är en av de som tror på högre makter, dock inte i form av gud. Men att saker och ting sker av en orsak, det var meningen. Ödet är en del i det, då vi föds är vi redan ett skrivet sistablad i många, många böcker. Allting är redan utstakat, dock har vi all möjlighet i världen att förändra dess gång. Väljer vi att gå till vänster på stigen hamnar vi tillslut på en annan plats än vart vi skulle gjort om vi gick åt höger. Det är logiskt om något.
Säger vi hej, med ett leende, till farbrorn som går förbi - då har vi skapat något nytt åter igen.
Varje handling innebär något, betyder något.
Varje handling förändrar vårt liv.

Positivt eller negativt.

Sen kommer jag in på det här med möten. Olika möten vi får har olika delar i livet. Vissa människor möter man och blir vän med under en viss tid, den tiden man behövde det som mest. Sedan när inte samma behov existerar längre så glider vänskapen sakta iväg och vidare och kanske försvinner. Vissa möten varar bara för en stund. Jag tycker inte riktigt om den grejen eftersom jag har svårt för avsked, men vissa människor har betytt något mer en viss tid, och mindre en annan. Tillslut pratar man kanske inte ens med den personen man aldrig fick nog av för tre år sedan. Saker förändras, och det är meningen.

Ibland förstår man inte riktigt att ett särskilt möte har en särskild mening i ens liv. Därför behöver livet, ödet, whatever, påminna en om det om och om igen.
Jag får för mig att det håller på att ske just nu.
Men det är bara vad jag anar, inget jag kan veta.
Allting kanske bara innebär att det enbart råkar bli, ett sammanträffande och inget annat.
Men eftersom jag vill tro på något högre, eftersom det låter mer roligare - livet får en större positiv inriktning, ett hopp skapas, så tror jag inte på sammanträffanden.

Lördagen efter lucia i december förra året, närmare bestämt 15e, kliver jag in på ett uteställe här i staden jag bor i. Jag hinner inte mer än att sätta mig ner och blicka runt litegrann i 5 minuter innan jag fattar tycke för någon som sitter i ett hörn - vilket jag också påpekar för min vän som sitter bredvid mig. Några sekunder senare sitter jag själv i det där hörnet, bredvid den någon som jag fattade tycke för.
Det var steg 1, början på mötet.
Steg 2 är då jag morgonen efter, runt kl 12 på för eller eftermiddagen, lunchtid heter det kanske. Jag ligger där i sängen med mobilen i handen och tänker på gårdagen, natten. Nytt möte, munkontakt i flera timmar sittandes på ett köksgolv. Nummerbyte.
Jag funderar på ifall jag ska våga skicka ett sms eller inte, och just då tanken rullar runt i huvudet tutar min mobil till.
Det var han från igår.
Frågar om jag vill ses på eftermiddagen.
Vilket sammanträffande! (?)

Steg 3 är då jag kommer dit och finner flera saker som vi har gemensamt när det gäller husdjur, tankar, matta, matlagning. Små saker som jag får för mig är små tecken på saker och ting.

Steg 4 är då vi avbryter allting. Då jag, för en gångs skull, faktiskt inser och bestämmer mig för att säga allt jag tänker på, och vara ärlig med att jag faktiskt inte har hunnit utveckla några känslor och därmed är det ingen idé att fortsätta när saker och ting var som de var.
Jag lärde mig något nytt, lärde mig att lyssna på mig själv. Lärde mig att, huvudsaken är inte att vara två, att finnas intill någon annan, att få närhet, huvudsaken är om du verkligen vill det eller inte. Om det är rätt person att vara nära. Om det är någon idé.
Detta möte utgjorde en lärdom hos mig själv.
Det var inget sammanträffande, det var ett möte som skulle få mig att inse att jag är jag utan att ha någon annan bredvid mig.

Steg 5 är då vi åter igen tar kontakt och börjar prata. Då kontakten åter igen tas upp då jag just funderat på ifall jag kanske ska höra av mig? Och mobilen tutar till. Det är han som frågar om att ses. Sammanträffande?
Och det fortsätter, då och då får jag ett sms ifrån honom med samma fråga som jag just tänkte på att själv skicka iväg.

Steg 6 är då vi sitter ner bredvid varandra och talar om våra djupaste tankar och hemligheter. Vi pratar, och pratar, och pratar. Berättar om oss själva, vilka vi är, vad vi gjort, vårt bästa barndomsminne. Och jag inser åter igen att jag har börjat utveckla mig själv ännu mer.
Vi har en relation där vi faktiskt pratar också.
Oj.
Mina tidigare erfarenheter är inte så våldsamt pratiga.
Här blir jag dock osäker på allting. Ska jag börja utveckla mer känslor nu? Tanken går igenom mitt huvud. Det är inget jag kan bestämma - beslutar jag mig för.

Steg 7, och det senaste steget. Jag är förbannat trött, det är söndagkväll, jag lägger mig ner i sängen och blundar en stund och funderar på ifall jag ska skicka en förfrågan i sms om att ses. Jag håller mobilen i handen samtidigt.
Mobilen tutar till. "Tja! Påväg hem från Västerås nu, hemma halv nio. Känner du för o komma o hälsa på då?".
Sammanträffande igen?

Jag vill inte tro det.
Jag har ingen aning om vad det betyder eller innebär eller vad som kommer ske härnäst.
Men det kanske inte har någon egentlig betydelse.
Det kanske får bli som det blir, komma som det kommer.
Jag är åtminstone övertygad om att det är meningen att jag ska dra lärdom av detta möte.
På eller eller annat sätt, på två eller flera sätt.

Igår var det jag som skickade iväg en förfrågan.
I helgen kanske det blir en pausunderhållning i skogen, uppe på berget, på utsiktsplats. En paus innan jag har mitt teoriprov för körkort. Det är inte omöjligt att det blir av.
Men det blir åtminstone inget sammanträffade ifall det sker.

När små ord räcker

Sms 00.38 inatt
"Rallyprinsessan, slalom baby! Den e slingrig den vägen. Godnatt!"

Det fick mig att le, och att sen 3 timmar senare somna lugnt efter att ha läst det igen.

Päron

Jag köpte min första parfym för några månader sedan, en som luktar vanilj. Gå runt och dofta bageri, det är trevligt det.
Jag har aldrig tidigare varit något fan av parfym, inte ansett att det har varit någon stor vits, men med tiden då jag utvecklat mig själv och blivit mer kvinnlig och allt som hänt så har jag känt ett litet behov av att prova på saker som jag tidigare inte tagit del av.
Därmed parfym. Vanilj.

Häromdagen fick jag ett erbjudande om en gratis armbandsklocka som var söt, vilket jag direkt nappade på, och gick in på sidan för att beställa någon mer parfym - från samma företag - om jag nu hittade någon. Sökte efter samma märke som Vanilj, och visst fann jag!
Päron!
Det lät roligt.
Beställde även en med blandning av kakao, vanilj och patchouli. Den funkade, men den kändes inte riktigt som jag.
Men så sprayade jag på Päron på min handled, och oj!
Jag har inte kunnat sluta sniffa på armen.
Jag får för mig att det är så det borde vara, att man har funnit rätt doft då man inte kan få nog utav den!

Den påminner väldigt starkt av drickan MER, smak av Päron. Samma lukt som den smakar, ungefär!

Och dess förklaring är ju en exakt beskrivning av mig själv!

Fresta och locka med den gröna, fruktiga men milda doften av päron. Visst finns det en antydan av sötma men fräschören gör den sensuell och raffinerad.