Ett stort jävla orosmoln

Jag behöver prata med någon!
Jag har det outhärdligt jobbigt just nu, och jag vet varken ut eller in.

Att prata med mamma känns otänkbar, så fort jag nämner det allra minsta om detta kommer hon med någon kommentar om att "det är det här du har väntat på, det här du vill". Jo, jag vet det mycket väl. Och då jag säger "det är ju inte så konstigt att man känner oro.." så tittar hon konstigt, lyfter lite på axlarna och får ur sig något snäsande ljud.
Tack för den förståelsen!


Och jag har försökt få något ur N när det gäller förståelse och prat, men jag lyckas tydligen inte beskriva exakt vad det är som gör mig orolig, för även där kommer svar som "men det är väl roligt?! det är bara en familj, behöver inte oroa dig förrän du kommer dit!!"
Och visst, det är också sant, men inte det jag sitter och funderar över!

Det är svårt att få fram exakt vad det är jag behöver ha förståelse för, men jag har kanske inte hittat den rätta personen som kan förstå? Eller åtminstone försöka att förstå.

Det är inte så att jag inte vill åka till USA!
Absolut inte.
Men det är ett väldigt stort steg, ett sätt att rycka undan mattan under mig och få mig ur balans för att sedan bli tvungen att finna den någon annanstans långtbortistan.

Jag sitter här med kramp i magen, jag är otroligt orolig och jag försöker finna exakt vad det är som framkallar detta!
Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut, beslutsångest som jag kallar det, men nu har jag tackat ja till en familj som också har tackat ja till mig, och det enda jag känner är ångest! Eller något som påminner om ångest.
En jävla klump i magen som gör mig gråtfärdig.
Och jag vet inte varför!

Jag vill detta, jag tänker inte ångra mig eller hoppa av, jag kommer att åka, det finns inget snack om saken.
Absolut inget snack om saken!
6 oktober flyger jag härifrån och håller mig borta i 12-13 månader.
Så är det.
Det handlar inte om att jag är påväg att få kalla fötter och ställa in allt.
Jag vet att jag kommer åka.
Och det är mer där problemet ligger tror jag.
Jag vet.
Det är oundvikligt, och att jag nu har en familj gör att det är på riktigt, det finns ingen återvändo, trots att det aldrig har funnits någon.

Jag funderar fram och tillbaka över vad det är jag oroa mig mest över.
är jag orolig över att jag har valt fel familj?
Alla snackar om att man ska lyssna på sin magkänsla.
Ska jag göra det nu?
Innebär denna jävla klump i magen att jag totalt har valt fel och jag ska ta tillbaka mitt ja?
Är det så?
Jag har en sak som etsat sig fast i skallen, och det är detta med bilproblemet. Jag har inte fri tillgång till bil, jag kan få låna den ibland då de lärt känna mig, efter 3 månader ungefär, men den fria tillgången finns inte. Jag har bett om råd, många säger att jag MÅSTE ha, andra säger att det behövs ibland, tredje säger att jag kan klara mig utan också.
Mamma säger att jag inte ens ska tänka på bilproblemet.
Jag säger att mamma ska hålla tyst, hon vet ingenting.
Och nu har jag sagt ja till familjen som inte ger mig fri tillgång till bil.
Är det därför min mage är i uppror?

Eller är min mage enbart i uppror för att jag faktiskt kommer åka iväg snart? Att jag är skitnervös och megaorolig och får avskedsångest för att lämna allting?
Var i helvete sitter ångesten?
Fel familj eller nervositet över rubbet?

Och hur fan ska jag ta reda på vilket?

Jag behöver tid! tid till att smälta saker, men i detta har jag ingen tid, för man behöver svara ja eller nej till en familj rätt snabbt. Och nu har jag sagt ja.
Med ett jävla styng av oro, men vad för sorts oro?

Jag kan sitta och skriva samma sak hela kvällen, känner jag.

Är det någon som har en gnutta av förståelse av mina tankar, där ute i rymden?
Känn dig fri att kommentera.