lördag, juli 29, 2006

Om bara blickar kunde döda..

Det är farligt att kika på folk och få ögonkontakt med dem har jag märkt.
Åtminstone efter att jag har fått en ny stil, där jag inte är lika intetsägande längre.

Jag och en jobbarkompis gick ut på stan igår, efter att jag fått i mig lite alkoholhaltiga drycker. Det var någon slags stadsfestivalsak här, och är fortfarande.
Vi gick runt omkring lite mest för att se ifall vi kände igen någon trevlig människa, men de enda vi mötte var stirrande manliga varelser, det var vad jag uppfattade det iaf.
Alla stirrar på mig!
Jag kollar iofs ofta på dem också, men man måste visst passa sig.

Det satt en snubbe framför mig som iakttog mig en bra stund, så jag kikade tillbaka för att se vad tusan han sysslade med. Det slutade med att han stirrade ännu mer och jag gömde mitt ansikte i min jacka för att slippa. Han hade även bestämt sig för att försöka locka mig till sig då han flera gånger kom förbi bordet och försökte prata med mig. Pratade inte svenska.
Tillslut satte han sig bredvid mig och gjorde sitt bästa för att se mig i ögonen och flirta lite.
Och det var då jag gjorde det jag aldrig förstått att man borde göra förr.
Ignorerade totalt.
För inte fan var jag intresserad.
Jag tittade envist bort mot ett annat håll, och vägrade svara på tilltal.
Det fungerade!

Jag har inte bara blivit ett blickfång, jag har även blivit en jävel på att ignorera.
Visst brukar jag försöka vara trevlig mot folk, men trevligheten tolkas uppenbarligen som något helt annat.
..tänk om jag hade haft den egenskapen i Alingsås då vännen H raggade upp det där slemmot till mig. Hu. Minnet får mig fortfarande att rysa.

Men tja.
Note to myself: Sluta kolla folk i ögonen!

fredag, juli 28, 2006

Alla har väl en ärkefiende?

Den frågan ställde en människa till mig en gång, nyss.
Och jag var påväg att svara "nej, inte jag.", men höll tyst och funderade vidare på det.
Jag hade lyckats glömma av.
Jag har en såkallad ärkefiende.

Det finns bara en sorts människa som egentligen kan bli en ärkefiende, enligt mig.
Den människa som man tidigare ägnat sina hemliga tankar åt, den människa man litat mest på, den människa man har stått närmast. Stå dina vänner nära, men fiende närmare?
På den tiden var vi bara bästa vänner.

Jag, familjen, flyttade från våran hemstad till en helt ny stad där vi blev som främlingar för alla.
Jag var 10 år och skulle börja fyran.
Jag var blyg.
Snart började jag umgås med två tjejer i klassen som var bästisar med varandra.
Jag tydde mig dock mest mot en av dem.
När det hade gått ett tag, något år kanske, blev jag anklagad att ha mobbat den andra tjejen. På en klassfest, med familj närvarande, i skolans matsal kom hennes mamma fram till mig där jag stod och började anklaga mig för att ha mobbat hennes dotter. Jag var då 11 år tror jag. Fortfarande blyg. Det enda jag kunde svara var ett försök att hålla borta tårar.
Min syster noterade att något höll på att hända så hon gick fort fram och konfronterade denna mamma där hon började skälla ut henne. En vuxen kvinna går inte fram till en 11åring och börjar skälla ut henne öppet på en klassfest. Särskilt inte då det är ogrundat.
Jag har alltid varit väldigt känslig, mitt minne av det är att jag placerar mig på toaletten och gråter.
Jag har aldrig menat att göra illa någon annan, att skada någon annan. Det enda jag hade gjort var att ty mig till en tjej som jag såg som en vän, och att hon sen tydde sig även till mig var ingen grund till att påstå att jag mobbade den andra.

Vi gick vidare, vi fortsatte att umgås hon och jag igenom hela mellanstadiet och upp i högstadiet där vi hamnade i samma klass igen. Det blev bara vi två från våran gamla klass.
Vi höll ihop. Bara vi två.
Jag lyckades aldrig skaffa mig några fler vänner, utan det var bara hon. Sen då jag märkte hur saker och ting låg till, att hon var falsk mot mig, att hon ljög om vad hon skulle hitta på - gav mig ändå ingen chans att bryta upp. Jag hade bara henne, och av rädsla att mista och sedan stå helt ensam stannade jag kvar. Jag vågade inte helt enkelt.

Jag har ett så starkt minne av vad som sedan hände att det skulle kunnat ha skett igår.

Det var sommaren efter 8e klass, efter sommaren skulle vi börja 9an.
Jag visste att hon just hade köpt en ny mobil. Jag var påväg hem i bil ifrån min hemstad med min familj då vi började skicka sms med varandra. I ett av dem berättade jag att jag funderade på att skaffa mig en likadan mobil. Det var början av slutet på våran såkallade vänskap.
Jag blev anklagad över att göra ditten och datten, att alltid göra exakt likadant som hon, att vara en idiotisk härmapa. Jag blev paff, och arg, och svarade självklart på anklagelserna. Snart fick jag ett sms, jag minns det som om det vore igår. "Skillnaden mellan oss är vårt IQ och ditt FETA FLÄSK!". Hon har alltid varit extremt smal medan jag var överviktig. Inget annat sårar mer än hårda ord ifrån en vän. Dum som jag var skickade jag tillbaka ett elakt sms om hennes smalhet. Senare påstod hon att det var jag som hade börjat skriva elakheter, för att kunna bortförklara.
Vi pratade inte på hela sommaren.
Dagen innan då skolan skulle börja ringde jag till henne av rädsla för att gå runt ensam i skolan, att allt skulle gå.. åt skogen. Då jag ringde påstod hon att hon också hade tänkt göra detsamma, vilket jag tvivlade på.
Men vi "blev vänner" igen. Men fortfarande fanns allting som hade hänt kvar i bakhuvudet.
Jag började söka mig ifrån henne i klassen, umgås lite mer med de andra tjejerna. Tillslut berättade jag för några hur jag såg på min och hennes vänskap, hur hon alltid har behandlat mig med falskhet, osanning och elaka kommentarer. Att jag alltid har blivit nedtryckt och trampad på. De tog mitt såkallade parti. Hon hade varit sjuk några dagar, och då hon återvände hade tjejerna i klassen vänt sig mot henne och värnade mig.
Vi närmast frös ut henne.
Vilket var idiotiskt och typiskt tjejer att göra, men just då var det min chans att bryta mig loss.
Jag hade varit ärlig med min rädsla och sårade känslor och fått fler bekanta som tack.

En dag då vi hade lektion blev både jag och hon ombedda att gå ner till rektorn, och jag blev rädd inför vad som skulle hända. Hennes mamma hade märkt att något var pågång, och att det var mitt fel. Vi satt där, hon och jag, i rektorns rum och blev ombedda att bli vänner igen. Hon bad oss att ta i hand, jag vägrade göra det. Varför skulle jag bli vän med någon som både har tryckt ner mig, stampat på mig, kalla mig för fula skällsord och varit falsk? Jag vägrade helt enkelt, för första gången vägrade jag. Jag gick ut därifrån med tårar rinnandes och sprang in på tjejtoan, där tjejerna i klassen dök upp och undrade hur det var med mig.
Jag hade varit tvungen att "lova" att hon skulle få sitta med oss och äta i matsalen, att vi skulle släppa in henne igen i gemenskapen.
Så där satt vi, och försökte äta.

Snart var jag borta ifrån skolan i ett par dagar.
..och då jag kom tillbaka var allt tvärtom.
Då hade alla tagit hennes parti istället för mitt.
Alla var vända emot mig.
En tjej sa till mig "Bli vän med henne igen, du förstör stämningen i klassen!", och jag insåg att det visst inte lönar sig att bryta sig loss från en vänskap som egentligen bara har varit dålig.

Tillslut var det jag som var helt ensam, jag som satt i korridoren och försökte krypa ihop till en osynlig boll. Och snart kom hon till mig igen och försökte bli vän med mig igen. Hur svårt är det inte att stå emot då man är helt ensam utan någon att vända sig till? Jag minns att jag nappade på det, och tillslut åkte vi hem till henne, och allt kändes konstigt. Satt och åt den älskade maten hennes mamma brukar laga. Men det höll inte i sig så länge, jag bröt mig loss igen. Men nu utan mina såkallade klasskompisar.

En vän till min storebror och syster började uppenbara sig på skolgården, han gick då i gymnasiet. Jag gick ofta ut på skolgården och satte mig bredvid honom. Jag berättade hur allt låg till och det blev nästan en daglig sak att göra - gå ut och sätta sig på gräsmattan mitt på skolgården med honom. Strax kom det fler folk, såkallade punkare. Han drog mig in i en ny kompiskrets, jag slöts ihop bland punkarna i staden. Han blev min såkallade "räddande ängel". Och samtidigt som detta pågick började tjejerna i klassen reta mig med denna nya vän jag hade skaffat mig. Han som hjälpte mig att härda ut. De skrev ofta "mitt namn hjärta hans smeknamn" på tavlan i klassrummet. De skrek även ibland ut genom fönstret då de satt där nere, han och några andra, något om mig och min såkallade kärhet. De närmast mobbade mig för allting. Minns att han, min nya vän, hade en manlig vän bredvid sig på skolgården som skrek tillbaka till mina klasskompisar.

Ett annat starkt minne jag har är av en manlig klasskompis som hjälpte mig litegrann, den enda som faktiskt försökte. Eftersom jag och hon det hela handlar om alltid suttit bredvid varandra så var vi tvungna att fortsätta göra det. Men denna kille löste probleme med råge, han ropade till sig mig så jag fick sätta mig bredvid honom istället. Senare började vi ringa till varandra och prata.
Jag har kommit underfund med nu senare att jag, på någon återträff, måste gå fram till honom och tacka för att han faktiskt fanns där. Jag är skyldig honom ett stort tack.

Jag började fortsätta att umgås med min nya vän som jag, självklart, blev kär i.
Förmodligen var det en "OJ, du ser mig ju! - kärlek". Självklart blev det olyckligt.
Minns att en annan vän som jag senare fick mig i gymnasiet, som tillhörde punkargänget, påstod att mitt ansikte alltid sken upp såfort jag såg honom.
Än idag har jag kontakt med honom, och han betyder fortfarande något så fruktansvärt. Men just den hjälpen behöver jag inte längre, men minnet av vad han gjorde för mig finns kvar och kommer nog alltid göra det.

Jag var fri.

Sist jag pratade med henne var en liten återträff i ettan eller tvåan, ett år efter nian, vi var inte så många som slöt sig till träffen. Men hon var den ena. Hon klämde ut sig en standardkommentar när det gäller henne, något som inga utomstående ser som något negativt, men som brände mig starkt.
"Jag har hört att du har lärt dig sjunga". Jag gick Estetisk Musik.
Jag visste inte svar på det då, men då jag gick därifrån kom allting flygandes på mig.
"Nej, jag har alltid kunnat sjunga"

Det är alla ordval och tonlägen som är avgörande för innebörden av budskapet i det man säger.

Hon blev min ärkefiende, och är än idag.
Jag har inte sett henne på väldigt länge, men när jag väl gör det har jag alltid vägrat att titta på henne. Det var flera år sedan sist, och jag bävar fortfarande inför att göra det igen.
Men så har jag kommit fram till att jag faktiskt längtar till våran återträff, klassens återträff. Det är nämligen då jag tänker visa vem jag faktiskt är, vem det är jag gömde i alla år.
För hon har dykt upp nu, och har ingen tanke på att försvinna.


Efter allt som hände vet jag att man alltid är två om en sak.
Att vi hade den relationen vi hade, och att allt gick åt skogen var därmed inte enbart hennes fel.
Det vet jag. Jag bidrog till saker även jag.
Men efter det hon gjorde mot mig.. jag är fortfarande rädd för att få nära vänner.
Jag har lyckats med en, min kära Helene, men jag var fruktansvärt rädd för att allting skulle upprepas ännu en gång.

Men man lär sig saker av allting.
Jag vet nu på ett ungefär vad jag behöver göra för att inte allt ska hända igen.
Och det är nog det som är det viktigaste.
Den enda jag kan ändra på är mig själv och ingen annan.

torsdag, juli 27, 2006

Det här är jag - Abc

A - Allsidig
B - Barnslig
C - Charmig
D - Drömmare
E - Estetisk
F - Flirtig
G - Givmild
H - Hetlevrad
I - Ivrig
J - Jämställdshetssökande
K - Kramig
L - Lurig
M - Masochist
N - Naiv
O - Oändlig
P - Psykologisk
Q - Qvalitet[isk]
R - Romantisk
S - Sensuell
T - Tankfull
U - Uttrycksfull
V - Vädur
W - Warm
X - Xalterad
Y - Yrkesutbildad
Z - Zappare
Å - Åtråvärd
Ä - Ärlig
Ö - Ömsint


Det här var svårt. Fick lov att fuska lite med några ord..

Google

Det går bland annat in lite lustiga folk på denna blogg har jag märkt, med lite andra baktankar.
Folk som sökt på google och hamnat här.
Två exempel: "Stora bröst" och "Killar med stånd".
Och det är pågrund av mina vackra rubriker jag brukar köra med.

Vad kan man säga?

Attans liksom.

måndag, juli 24, 2006

Nyfikenhet

Jag blir nyfiken av allt nu..

Vem är du som läser?

Påminnelse till mig själv

801 av 3322

Bloggen är till för oss egotrippade virrhöns

Nu känner jag så där igen..

Jag är en sådan som babblar och babblar och babblar oavbrutet när jag har något i huvudet. Sätter ord på alla mina tankar, oavsett vad det handlar om. Många kan tolka det som att jag är en virrhöna, vilket jag förmodligen även är, medan andra tycker att jag är paranoid och det där ordet som jag hatar - besatt, av saker och ting. Den enda skillnaden mellan mig och många andra människor är att jag tänker högt, medan de låter allt stanna kvar i huvudet osagt.

Nu hade jag en babbelstund igen, och som vanligt får jag dåligt samvete så fort jag snackat färdigt.
Varför?
Det känns som om jag är sjukligt ego, som bara babblar om mig själv.
Inte så att människorna jag pratar med antyder att fallet är så, det är jag själv som känner det så.
Och ibland nämner jag det, vilket ofta resulterar i att de försöker övertyga mig att det inte alls är likadant för dem, de känner inte alls att det är jobbigt eller att jag är sjukligt ego.
Men det är nästan det värsta egentligen. Fast samtidigt inte.
Jag ger inte ut min ärliga rädsla inför att jag ska uppfattas som en jobbig egotrippad babbeltjej som är en virrhöna för att de ska börja övertyga mig om att det inte alls verkar så.
Jag försöker bara klä mina tankar i ord - ännu en gång.

"Usch, vad jobbigt" vore ett mer passande uttryck än att börja ursäkta mig och påpeka att jag inte alls är så dum.


Just vid detta tillfälle pratade vi dock inte om att jag får för mig det hela tiden, ingen övertygan av något slag. Men tanken forsade igenom skallen.

Funderar ibland på att sluta babbla som jag gör, men det är svårt. Det är mitt sätt att uttrycka mig på, och om jag slutar så får folk för sig att jag mår dåligt av något slag. Det kan de dock få tro ibland, men aaaah. Jag är en krånglig manick.

Tur att det finns bloggar.

Vi egotrippade's stund i rampljuset som aldrig tar slut.
Och jävlar vad vi får lov att babbla här.

Hoppsan

Haha okey, ett misstag har begåtts.
Den listan på bloggtoppen.se som jag hittade mitt namn på var visst gammal.
Det märkte jag då jag gick in den riktiga vägen och kikade.

Men en stund i rampljuset stod jag iaf.
Haha.

Jag är en jäkla fascist

Hm.
Nu har jag klickat på "edit"-knappen flera gånger irad efter att ha upptäckt lite stavfel och helt fel använda ord.
Ibland vet jag inte hur jag lyckas.

..
Jag kan helt enkelt inte acceptera felstavade ord.

27 kronor i timlön

Det är en sorts charm med att slita för ingenting.

Jag går en utbildning under 40 veckor där det mest, trots att teori ingår, går ut på praktiskt arbete. Teorin är numera avslutad, vilket innebär att hela sommaren har tillbringats med det ovannämnda.
Vi, jag, får aktivitetsstöd under hela denna resa, vilket förut innebar 223kr om dagen. Sen ett halvår tillbaka steg summan för mig och hamnade på 245kr om dagen.
Till det innebär ett hårt slitande arbete, där vi som elever faktiskt jobbar som om vi vore anställda.
Särskilt nu på sommaren då vi går efter de ordinaries arbetstider till fullo.
Med 9 timmars arbetsdag, 10 timmar med raster.
Jag räknade ut igår vad jag får som timlön.
27kr.
Det kändes plötsligt som om jag åter igen var 10 år och fick veckopeng.

Under veckan som gick jobbade jag över sammanlagt 2½ timme.
Det får jag inga pengar för, utan ta ut i ledighet, vilket de själva väljer då jag ska göra oftast.
I fredags var jag på jobbet under 12 timmar. Det kändes.
Och så jobbade jag hela helgen, vilket inte alls resulterar i fet ob.
Inte ens några extra ledighetstimmar att ta ut.
Nej, aktivitetsstöd, samma summa som varje dag, om man bortser ifrån att inga pengar skickas ut för helger. Istället får vi möjligtsvis ledigt en måndag för att kompensera. Under lördagar hinner inte ens ob-tiden närvara. Den inträffar på kvällen. Men oavsett får vi inte ta del av den. För vi är elever.
Bara elever.

Idag är jag ledig. En enda dag. Jag anser mig behöva minst 2 dagar ledighet i rad för att kunna slappna av helt. Men icke.

Men okey, nu är det dags att vara positiva.
Jag får faktiskt pengar för att gå en utbildning.
Jag får runt 5000kr varje månad för att lära mig saker, och förmodligen senare få ett jobb på företaget. Det är under existensminimum, men hey, jag bor inte i de fattigaste delarna av Afrika.
Den 11 Augusti tar utbildningen slut. Det är väldigt snart!
Sen går vi i anställning förmodar jag.
Och en riktig lön infaller.
Tja, en lön iaf.
Vilket för mig innebär en jävlans massa tusen kronor extra på kontot varje månad.
Himmelriket så sätt.


Men seriöst.
27kr i timmen.
Arbetsmarknadspolitiska program kan ta sig på något censurerat ställe.

Tjofräs

Jag upptäckte just att jag är placerad som nummer 26 på bloggtoppen.se.
Det kändes ungefär som att få en knytnäve i magen, konstigt nog.

Samma känsla som man kan få då man vet att man gör något totalt förbjudet, och börjar plötsligt tro att någon har sett det man gjort. Den obehagliga känslan av att vara bevakad och blir rädd för att allt ska spridas vidare till alla andra runt omkring.

Eller så innebär knytnäven samma sak som en total överraskning om att man ens finns där.
Förmodligen det andra.

För inte är det något negativt inte.
Jag håller bara på att skapa mig ett namn.
aprilsaga.

5 bra respektive dåliga saker..

..med en katt som heter Pyret

1.
Han står alltid och jamar mot en och undrar varför det tog så lång tid att komma hem då jag öppnar dörren.
2. Han har en förmåga att alltid hoppa upp i mitt knä, då jag sitter på toaletten, och börjar gosa med mig.
3. Han är ett frivilligt och gratis sovsällskap.
4. Han älskar att lägga sig mot mitt bröst och axel och gosa in sitt huvud vid min hals/nacke och slumra in...i vaggan så fin.
5. Han är extremt duktig på att täcka över sina toalettbesök.


1.
Han står alltid ivägen då jag kommer hem, och det slutar ofta med att jag snubblar över honom då han springer runt mina fötter.
2. Han har en förmåga att alltid hoppa upp på mig då jag sitter och skiter, och förväntar sig att jag ska vara helt inne på att gosa.
3. Han lägger sig ibland och sover med mig, men hur jävla skönt är det när man får massa hår överallt och det är varmt så inihelvete att man knappast vill ha en varm hårboll i nacken?
4. Han älskar att invadera mitt bröst och nacke vilket även där alltid slutar i en jäklans massa hår. Men till råga på allt är det jäkligt svårt att använda bägge händerna på tangentbordet om man ska orka ha en tung katt på sin arm, som stöd.
5. Han är en jävel på att, för tillfället, skita på golvet precis utanför lådan, och drar över papper, reklamblad och TIDNINGAR..som ligger i närheten. Vem fan vill läsa bajstidningar? Seriöst.






söndag, juli 23, 2006

Segpropp

Hm..
det går segt med bloggandet just nu.
Bara så du vet.

...

Det blev ingen orgel förresten.
Beslutade mig för att tacka nej, så nu går den tillbaka till sopen.
Amen.

onsdag, juli 19, 2006

Lidl

Kommunen har förstört en stor del av en träd-och gräsbevuxen park här i staden vilket har fått mig att pusta och stöna över hur jävliga de ska vara.
Men den största boven av alla är Lidl.
Ja, Lidl har kommit hit, satt sitt stora arsle på en fin gräsmatta.
Nu fick jag reklamblad hem om att det ska invigas om några dagar.

De har satt butiken stategiskt bredvid ett ålderdomshem, och varje gång jag åker in till stan med bussen blir jag tvungen att antingen knipa ihop ögonen så hårt som möjligt, eller sända en hotfull blick ut genom fönstret. För självklart placerar de det sablans skithuset på samma väg som bussen tar.

Jag bestämde redan från början att bojkotta.
Jag vill inte bidra till en dum butik.

..och så fick jag som sagt reklamblad hem.
Med massa erbjudanden, möbler och hela fadderullan.
Jaha.
De såg rätt så trevliga ut.
Första eldprovet med andra ord.

Lidl, Lidl, Lidl, du ska inte få mig på fall.

måndag, juli 17, 2006

Hjälp mig att välja

Jag behöver hjälp!

Pappa har hittat denna elorgel i sopen (ja..) och nu undrar jag om det verkligen är något att ha.
Det funkar tydligen.
Men gah!
Hjälp.

Ser inte direkt ut som om man kan spela für elise på det..

..ser mysko ut också.




100 saker om mig

Jag hittade en sådan här lista hos en annan bloggare och bestämde mig för att göra en likadan.

1. Jag har "en sak" för pojkmagar.
2. Jag tycker mig vara duktig på att skriva.
3. Jag spelade trumpet i två år, min lärare blev besviken när jag slutade - en talang som dog.
4. Jag har ett stort bekantskapsnät över stora delar av sverige.
5. Jag har bara några få nära vänner.
6. Jag var den blyga och tystlåtna tjejen som ofta var ensam då jag gick i skolan, uppåt åren.
7. Jag är inte längre samma person som jag var då.
8. Jag har en nära kontakt med mina känslor - åt båda hållen.
9. Jag har bara badat en gång i år.
10. Jag funderar redan nu på hur jag ska lyckas få ihop en lista på 100 saker.
11. Jag kan sjunga.
12. Jag har en ärkefiende som en gång var min bästa vän.
13. Jag har aldrig blivit så sårad som jag blev av mitt senaste ex.
14. Jag insåg för längesen att det inte bara var hans fel.
15. Jag tror jag har haft, med min familj, 69 katter sammanlagt.
16. Jag är en nagelbitare.
17. Jag har just nu svårt för att sova pågrund av att jag saknar sällskapet jag sov med för två nätter sedan.
18. Jag skulle vilja göra något åt allting som jag påstår mig vilja göra.
19. Jag vill alldeles för mycket och gör alldeles för lite.
20. Jag har tagit ridlektioner.
21. Jag är rädd för stora djur.
22. Jag har haft Michael Jackson som min stora idol.
23. Jag har en minneslåda där jag samlar saker från resor och ex.
24. Jag fick en rosa vibrerande dildo i 20års present av min syster och mitt första ex.
25. Jag blev av med oskulden när jag var 19 år.
26. Jag skulle gärna vilja vara vän med alla min ex.
27. Jag har nämnt ordet "ex" alldeles för många gånger än så länge.
28. Jag hade senast sex för 1½ år sedan.
29. Jag skulle kunnat haft sex i förrgår, vilket jag gärna hade haft, men jag har beslutat att vänta med det.
30. Jag har en fejkgräsmatta på min balkong.
31. Jag har gått ner över 10kg i vikt.
32. Jag älskar amerikanska kriminalserier.
33. Jag är uppväxt, till stor del, i en vänsterfamilj.
34. Jag prenumererar på Proletären.
35. Jag skänker runt 200kr till hjälporganisationer varje månad, men det är också allt.
36. Jag har börjat älska att spegla mig.
37. Jag har kramabstinens.
38. Jag är ibland lite för ärlig och öppen.
39. Jag har haft analsex.
40. Jag sitter och flinar just nu.
41. Jag förstår inte varför många får för sig att fejka en orgasm.
42. Jag tycker att första hälften av denna lista är lite väl sexinriktad.
43. Jag har inget tålamod, men ändå gick jag runt och mätte alla väggar, vrår och möbler med en 26cm trasig linjal och ritade en ritning över min lägenhet i paint genom att lägga linjalen på skärmen och mäta.
44. Jag använder handkräm, hela tiden.
45. Jag älskar att simma under vattnet.
46. Jag heter Maria i andranamn.
47. Jag har en syster som, även hon, sjunger.
48. Jag har, så länge jag kan minnas, känt att jag står i skuggan av min syster.
49. Jag har tre syskon.
50. Jag har inte så bra kontakt med min pappa.
51. Jag skulle vilja bo utomlands, men jag vågar inte släppa taget om allt här.
52. Jag har jättesvårt för att komma på något mer att skriva på denna lista.
53. Jag skulle vilja tillbringa en dag med att bara kyssas.
54. Jag äger en stor dos av självironi.
55. Jag babblar när jag blir nervös, men jag har inte gjort det på allvar IRL (in real life) förrän i förrgår.
56. Jag har aldrig varit så kittlig, men jag har tydligen mina ställen.
57. Jag älskar att läsa böcker.
58. Jag ramlade ner på ett stengolv ifrån en bubbelpool när familjen var på semester i Haninge, Sthlm. Pappa klippte bort håret och satte dit en gammal strumpa och band fast den med mammas bikinisnöre. Ärret finns på bakhuvudet.
59. Jag har en känsla av att det var då allting gick snett i mitt huvud.
60. Jag försökte inte alls vara rolig där.
61. Jag har ofta svårt för att lita på människor.
62. Jag är utseendefixerad, men allting som inkluderar en människa förändrar tillslut även utsidan.
63. Jag tycker om händer.
64. Jag använder alltför många smilegubbar.
65. Jag älskar smörsångare, och då menar jag inte sångare som kryper runt i smör - trots att det hade varit rätt skoj det också.
66. Jag har en högsta önskan som innebär att få älska och bli älskad.
67. Jag rakade mina ben igår, det började blöda.
68. Jag är beroende av internet.
69. Jag funderar på att skriva något snuskigt på detta tal, men låter bli.
70. Jag älskar att laga mat.
71. Jag har inte bara spelat trumpet, utan även blockflöjt, gitarr, bas, trummor, dragspel och piano.
72. Jag gick Estetisk Musik på gymnasiet och utvecklades något enormt mycket.
73. Jag har några mörka dolda skelett i garderoben som har gjort mig till den jag är idag.
74. Jag är väldigt varm av mig och har därför ofta svårt för sommaren.
75. Jag lyckas alltid få min hud att lukta ingrodda gamla grönsaker på jobbet, skitäckligt.
76. Jag älskar att leka med bilbanor, oavsett om det är plastmattor eller elektroniska.
77. Jag har börjat tycka om att visa min hud i form av nya, bättre sittande, kläder.
78. Jag tycker om disneyfilmer.. och skräckfilmer.
79. Jag älskar att leka och busa.
80. Jag filosoferar alltför ofta varför jag är just den jag är och varför jag tänker mina tankar istället för någon annans.
81. Jag är fascinerad av svenska språket och är något av en stavningsfascist.
82. Jag blir inte arg om någon påpekar att jag stavar fel, om det då inte bara är något slarv.
83. Jag älskar kinamat.
84. Jag är född i Sverige men gjord i Legolands hotell i Danmark.
89. Jag är uppväxt på en gata där alla kände alla, sedan flyttade vi till en helt ny stad (håla) där ingen släppte in någon. Där bodde vi i 7 år.
90. Jag har börjat äta yoggi till frukost.
91. Jag älskar att sjunga med till Celine Dion-låtar där man får ta i ända från tårna.
92. Jag har storlek 40 i skor.
93. Jag tror inte på gud, men skulle gärna vilja göra det.
94. Jag tycker det är roligt att klättra i träd och upp för stora stenar, men jag är skiträdd inför att klättra ner igen.
95. Jag är ofta en fegis, men en modig sådan.
96. Jag pratar ofta högt med mig själv när jag är ensam.
97. Jag har varit på Lisebergshallen, Skandinavium och Ullevi. Kikade då på Nightwish, Europe och Iron Maiden. Mycket stolt över.
98. Jag planerar att leka med isbit någon gång i framtiden.
99. Jag har fortfarande en nästan tom gammal kaffeburk stående på fläkten i köket sen 2 år tillbaka, den har bara inte kommit därifrån.
100. Jag ska inte sticka under stolen med att jag älskar att berätta saker om mig själv.

söndag, juli 16, 2006

Kramabstinens

Det värsta med det här är att man får kramabstitens.
Och det elaka är att kramaren försvinner i 2 veckor till utlandet på måndag.
Och det jävligaste är att jag ska dra iväg till jobbet nu.
Jag känner ju fantastiskt grymt mycket för att jobba...
Bah.
Låt mig bara få kramas! Please.

lördag, juli 15, 2006

En såkallad "filmkväll"

Det där om att sovsällskap är så dumt tänker jag låtsas om att jag aldrig skrev.

I söndags eller måndag, minns inte riktigt, började jag prata med en pojke - som jag nämnt här förut. Samma snubbe som jag sett flera gånger på bussen påväg hem. Det där med ödet, jadda jadda.
Inatt pratade vi igen, och han började kalla mig för "feeeegiiiis!" eftersom jag sa emot hans försök om att få över mig till sig. Retades mest. Efter bortförklaringar om att jag var jättetrött och sen erkände att det var skitläskigt lyckades han övertyga mig.
Jag tog min cykel och cyklade iväg mitt i natten runt klockan 1. 10 minuters cykelväg. Runt halv2 satt jag placerad i hans soffa och kikade på CSI.
Strax valde vi ut en film som vi skulle kika på - jag fick välja ut, men det var klurigt.
Kill Bill blev det.
Men den såg jag inte så mycket av.
Jag hade nämligen placerat mig i hans 160-säng efter att han påpekat att jag faktiskt också får plats i den.
..och så började han mysa, lägga armen om mig.
Sen gick det som det gick.

Fy sjutton vad svårt det är att hålla på sig, att inte ge med sig och välkomna honom in i.. ja.. du vet. Men ha, tji fick han. Eller var det jag kanske? Försökte reta upp mig hela tiden medan jag retade honom med ord.
Han var hur mysig som helst, och skojig.
Kan tänka mig hur det vore att...

Jag sov över.
Kom just precis hem.

Och vi sa att vi skulle kalla det för "Filmkväll" eftersom jag påstod att man inte sover över på första dejten! :-P

Herrejösses.
Får höra av mig igen till honom så vi kan upprepa.. ;-)

fredag, juli 14, 2006

Politik

Blir man hatad för all tid framöver av motståndare och diverse pack, samt bli satt i jobbigt fack om man börjar skriva om ens politiska åsikt här på bloggen?

..där lyckades jag t.o.m rimma lite.

Brakare mitt i natten

"Fan vad skönt det är att sova ensam ändå.. när jag sov hos syrran vaknade jag mitt i natten av att jag la av en brakare :P jag blev helt rädd, sen låg jag och knep och hade problem såfort jag somnade eftersom jag slappnade av :P funkar helt enkelt inte att lägga brakare i sällskap"

Jag försöker komma på några negativa saker om att ha sovsällskap.
Borde gå lättare att somna i vetskap om att man kan lägga brakare ifred iaf..

..De tar uppenbarligen även alldeles för stor plats, stjäl täcket ifrån mig och snarkar som en gris.
Men å så söta de är..

Äsch. Jag vill fanimej lägga mina brakare ifred.

onsdag, juli 12, 2006

Stadspojk

Distansförhållande är det enda jag har erfarenhet av.
Och egentligen förstår jag inte varför jag valde dem.
Pojkarna, så sätt, var söta - men distans?

Gick alltid runt med känslan av att veta att jag kommer sova ensam inatt igen, att jag kommer sakna något så fruktansvärt och osäkerheten över när man ska kunna träffas igen.
Varje gång man skiljdes åt rann det tårar ner för mina kinder.
Ledsen över att lämna igen, vetskapen över att vi inte kommer ses på ett bra tag.
En gång hade jag svårigheter för att andas på stationen då jag stod och köpte biljett hem.
Det berodde dock på lite andra saker också, att jag skulle komma hem till mitt tomma liv igen och pojken i fråga blev ett förflutet minne.
Ändå har jag sökt mig till de som bor långt bort.
Jag har alltid velat rymma härifrån, få chansen att åka långt bort och låtsas om att mitt liv jag hade i min hemstad inte behövdes upplevas just då.
Jag la allting i den andres hand.
Mitt liv levdes då jag var med honom.
Då jag senare kom hem var allt jobbigt igen.

Ändå fortsätter jag ha en särskild kontakt med en som bor långt bort. En jag pratat med i många år. Jag fortsätter att rymma härifrån.
Men samtidigt känns det som om jag är redo, på något vis, att hitta någon där jag själv bor.
Någon man kan träffa när man får lust, någon man inte behöver fälla tårar inför då man säger "hejdå", för man vet att vi kan ses snart igen.

Jag älskar att resa iväg, åka bort till städer långt härifrån, umgås med människor, kramas med pojkar. Det är ett av mina intressen, att åka iväg och träffa folk.
Kanske därför distans har varit en stor grej.
Bland annat.

Att man sitter på internet gör dock inte det hela så mycket enklare; man pratar med människor som bor överallt, långt bort, nära.
Ändå har jag alltid föredragit att hålla kontakten med någon som bor långt bort, än någon som bor nära. Förmodligen pågrund av någon sorts rädsla.
Bor personen i fråga nära så har man inte längre någon bra ursäkt till att inte träffas. "Om du hade bott närmre skulle jag kommit och kramas på dig nu" är något man ofta har sagt. Man vågar mer då det är längre avstånd.

Ja, jag är trött på distansförhållanden.
Jag vill kunna hålla i trådarna, vill kunna känna att han är i närheten, vill få uppleva grejen med att bara gå genom stan och träffas - istället för att planera in en lång tågresa.

Jag är redo för ett nära förhållande.
Och tankarna på det beror förmodligen på att det bor en snubbe här som trycker på det lite - om att ses.
Om man bortser från min lilla jobb-romans, Amir, så är det första gången jag har det i tankarna. Att det faktiskt skulle kunna hända något. I samma stad som jag bor i. Särskilt med mindre än 30minuters avstånd.

Men vem vet.
Jag har inte ens träffat snubben.
Men redo är jag, trots att skraj-känslan är jäkligt stor.

Distanspojken kommer nog dock alltid finnas i bakhuvudet.
Men kanske är det dags för en stadspojk nu.

Långt inom stadsgränsen

Han: "Hade nog allt kommit o myst med dig om det inte va så långt o kallt"
Jag: "haha. det brukar jag få höra från diverse linköpingbon och sthlmare "om det inte var så långt", och så säger en vbg'are det. Det börjar gå utför..."


Ja, jag säger då det.

Hatkärlek

Jag har sagt att jag tror på ödet.
Men tror jag verkligen på ödet?

Igår var det en som sa något om att "Det är ödet!".
Och jag flinade och tänkte "ja.. kanske det".

En snubbe jag började prata med igår fick jag direkt någon sorts hatkärlek för.
Vi började bråka direkt, var dryga mot varandra, sa spydiga saker.
Och det var roligt.
Sen blev det mer normalt snack, som sen pendlades med ännu mer drygheter.
Nu har han fått för sig att vi ska ses någon gång.
Och det är väl okey, men jävligt läskigt också.

Nu kommer det till ödet-grejen.

Snubben är, vad jag tror, samma snubbe som ofta går på bussen då jag är påväg hem. Snubben som jag ofta då sitter och glor på vareviga gång. Det vore rätt komiskt om så var fallet.


Ödet?

måndag, juli 10, 2006

Pojkkramar

Pojkar.. Det är en svår nöt att knäcka.

Jag har en hel bunt av sådana i skallen.
Och jag är myssugen som tusan.

En pojk uppenbarar sig starkast i skallen.
En annan vill jag helst glömma.
Medan en tredje bara finns där för att irritera mitt myshumör.

Jag ska krama på "den starkaste" igen.
Så ska det bli.
Bara det att jag inte orkar vänta tills dess.
Nu, tack, kramas?

Möblering

Nu är jag hemma igen.
Har haft det skojigt, och jobbigt. Men mest skojigt.

Idag bestämde jag mig för att förändra lägenheten, så jag ritade av min gamla ritning över lägenheten och klippte lite, så att jag hade lösa modeller som jag kunde möblera med.
Och sen släpade jag runt alla möbler i lägenheten tills de stod på ny rätt plats.
Färdigt är det nu, och det blev jättebra! Dock stökigt, men det ska jag nog hinna fixa upp innan dagen är slut.
Eller kvällen, natten, etc..

Lyckades skapa fram två rum i ett enda!

Denna bild är på lägenheten innan jag möblerade om. Där har jag mätt alla väggar och möbler med en söndrig linjal. Skalenligt. Enormt duktigt helt enkelt.


Och här är lägenheten som den är nu, ommöblerad!
Två rum i ett enda! (Mina byråer och hyllan avgränsar rummet, skapar en vägg vid sängen.)



Visst blev det bra?
En helt ny lägenhet. Min 32" TV står på byrån mittemot soffbordet.
Superb!

onsdag, juli 05, 2006

Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Nu åker jag till Göteborg och stannar där till söndag tror jag.
Vi får se.

Hej hopp!

Manisk stördhet

Jag har närmast gått och blivit manisk.
Det började med att jag bestämde mig för att en gång för alla ta itu med det stora berget med disk som befann sig i köket. Sagt och gjort, jag tog lite i taget - vilket tog två dagar.
Sedan gick jag och torkade av lite allt möjligt då jag hade tråkigt.
Plötsligt stod jag, åter igen, och diskade disk och röjde upp mer, men denna gång mitt i natten.
Sen var jag dyblöt, av svett.
Så jag tog en dusch, mitt i natten.

Igår var det likadant, jag blev manisk och började röja ur kylskåpet då jag blev trött, klockan 00. Midnatt. Tog ur alla glasskivor, diskade dem, torkade ur hela skåpet och in med allt igen. Slängde gamla grönsaker och skit, dumpade ner 4 soppåsar i sopnedkastet. Kutade fort upp för trappan för att slippa bli utskälld av grannar. Klockan var 01. Jag var helt slut igen; jag duschade. Mitt i natten.

Idag har jag inte haft så mycket maniska saker för mig, om man bortser ifrån.. hm.. jag ändrar mig. Min maniska tid fortsatte. Bar ner källsorteringskassar två omgångar, dammsög i köket, svabbade, gav Pyret sitt alldeles egna tallriksunderlägg. En avbild av sig själv.
Sen fortsatte jag i rummet, plockade iordning, dammsög.
Sedan blev det toaletten. Skrubbade, gjorde rent.
Tillsist diskade jag dagens disk.
Och så känner jag något droppa på min arm, och ngn droppe av något lägger sig över ögat.
Herrejösses, tänker jag, vad tusan händer?
Jag var dyblöt i ansiktet.
Jag droppade.

Jag tycker det är skitobehagligt att vara varm, men det var en trevlig känsla. En bra värme, men usch vad svettigt.

Nu har jag åtminstone en ren lägenhet.
Och tur som fasiken är det att jag ska åka härifrån imorgon, för hur skulle annars mitt maniska humör sluta?

Nu sitter jag här, mitt i natten, efter att ha försökt sova ett tag, och äter ifrån ett litet yoggipaket. Jag lägger mig i mer "normal" tid, men kan inte somna.
Måste jag, seriöst, upp och städa för att kunna somna?

Just nu känner jag mig mer störd än manisk. Men det innebär kanske samma sak..

söndag, juli 02, 2006

Matlagning är knepet

Jag har fått tillbaka glädjen!

Stod och diskade och fick en plötslig idé som slog mig.
Jag ville laga mat, testa att göra något nytt!
Ett stort leende började sprida sig i hela mitt ansikte.

Det verkar som om det är det som är mitt bevis på att min glädje kommer tillbaka.
Jag vill laga mat.
Inspireras.
Utforska.

Har haft några veckor med bittra miner, men nu så.


Jag älskar att laga mat.

lördag, juli 01, 2006

En riktig pappa

Ibland önskar jag att jag hade den där far och dotter-relationen. Ofta tillägnar jag det inte ens en tanke, men den flög på mig nu.
Tänk om jag hade en pappa som hörde av sig lite då och då, som jag bara skulle kunna ringa till då jag känner för det.
En relation där jag kastade mig om halsen då vi möttes, och kysste på kinden och kunde tillbringa en eftermiddag med att äta glass och prata om senaste pojkproblem eller diverse politiska frågor, eller vad tusan som helst.
Någon jag kunde förlita mig på, någon som alltid fanns där i vått och torrt.
En riktig pappa.

Men så är det inte.
Och kommer inte att bli.
Tanken att ha en sådan relation känns helt och hållet bortom skyarna.

Men tänk om allt hade varit annorlunda..

Efter regn kommer solsken.

Jag är en obotlig optimist känner det ofta som.
Jag mår dåligt av folk som är negativa, som drar fram alla negativa bitar.
"usch, vad mycket den kostade!" "..men den är snygg!"
"Illa att de tog lån, lån är läskiga" "..men lägenheten de skaffade är bra!"

Det finns så mycket negativitet att jag ibland vill spy galla över allt (såg du det komiska där?).
Varför inte vända på steken och se det från ett annat, klarare, ljus?
Från ett annat håll, en annan sida - istället för att göra sig ännu mer besviken och deppig.

Å andra sidan finns det inget som säger att det är olagligt att vara negativ.
Jag är det också ofta, ibland orkar man inte vara positiv.
Och om inte negativitet existerade skulle heller inte positivitet stråla över jorden.

Men till en viss grad, snälla?
Folk som alltid är negativa, varje gång man pratar med dem, de blir jag så..
trött på.

Efter regn kommer alltid solsken.
Tänker man tvärtom blir allt bara så.. mörkt.. redan i förväg.

Prestationsbloggångest.

Hu..
Jag steg in på bloggportalen.se och kände ett sting av prestationsångest.
Där är alla kändisar och okändisar samlade - samt jag själv, mitt i smeten.
Är det nu man kommer börja tävla med sig själv, med andra?
Vem blir populärast i valfri kategori?
Vad ska man skriva om för att man ska bli så sablans populär?
Hur mycket ska man behöva ljuga för att nå ända fram?

Nej..
Nu är det dags att ta några djupa andetag och köra på likadant som tidigare.
Ingen prestationsångest.
Bara skriva, om vad som helst, då det faller dig in.
Ingen press.
Absolut ingen press.
Nej.

Men åh vad skoj det vore om jag skulle hamna någonstans runt 10itopp.
Ja.
Eller nej.
Äsch, kanske.

...

Tjohooo!

Hej världen!

Nu är jag inte längre lika anonym.
Har minskat på det en bit åt gången.
Och nu kan du skåda mitt ansikte till höger.
Skoj?
Otroligt skoj.