Den där välbekanta känslan

Den där välbekanta känslan är tillbaka.
Den man får då man inte riktigt vet än, då man inte vet hur man ska tolka orden, om man ens SKA tolka orden, och magen blir orolig och gör ont och du blir lite sorgsen i det glada och det känns lite märkligt och du längtar bara dit men är samtidigt rädd för att komma dit för att du är rädd för det som komma skall och vad det för med sig och vad det kommer göra dig och att du faktiskt vet nu att du liksom känner saker som har varit där ett tag egentligen, men jag struntade i dem förut eftersom jag ändå skulle lämna landet.

Men nu kommer jag hem igen.

Och känslan är tillbaka.
Den jag inte haft sen.. ja, sen då jag hoppade runt med N.

Jag ska träffa killen jag mötte cirka 5 veckor innan jag åkte till USA - då jag kommer hem. Vi har haft kontakt sen jag åkte, pratat i telefon, smsade, internet och så.. och pratat om vad som händer när jag kommer hem.
Nu blir dock inte min hemgång i oktober 2009, den blir sen december 2008.
Så saker och ting blir lite tidigarelagt.
Och jag har ont i magen för att jag är rädd för vad som händer nu, eller kanske snarare för vad som inte händer nu.

Jag bad honom att inte ha en flickvän när jag återvänder i oktober 2009.
Han sa då att det är nog ingen risk, för han vill inte ha någon än.
Jag tänkte då, det är ju bara trevligt och efter ett år kanske han tänkt om.

Men nu är det inte efter ett år.
Nu är det nu.
Och jag kommer hem.
Och jag troligtsvis känner något, självklart känner jag något.
Och han vänder mig inte ryggen alls, och han säger inte nej eller avbryter mig.
Jag bara är rädd för att det ska ske.
Och jag har redan sagt att jag kommer komma och hälsa på honom, och det vet han redan säger han, och jag ska krama honom, och det kommer jag göra.
Och allt det vi pratade i telefon om.. det kommer säkerligen ske, jag är bara väldigt orolig INNAN det sker.
Om det kommer ske.
Hur det kommer ske.
När det kommer ske.

Så, den välbekanta känslan är tillbaka..
den där då man har känslor för någon som man inte vet om man borde ha känslor för.

Men kanske man för en gångs skull kan vara vuxna i det, han ska ju föreställa att vara vuxen. Ha kommunikation, vara rak. Och efter ett tag kanske berätta? eller låta det växa fram?
Jag vet inte.

jag ska inte tänka för mycket.
Jag vet bara att min mage känns lite obehaglig.