torsdag, augusti 31, 2006

*blink blink*

idag hade jag ingen lunch med mig, så det blev att köpa i våran restaurang.
Jag går dit och ställer mig och får hälsningsfrasen "Här kommer min snygging!" från killen som jobbar där.
Han och jag har skojflirtat ända sen han började i början av sommaren.
Jag flinar åt honom, och en annan kille från kontoret som står bredvid mig börjar fråga om jag också är hans snygging.

..Sen går jag och hämtar lite från salladsbuffén, och då jag åter igen går förbi serveringen, för att ta mig in till personalrummet, ser jag killen, som jobbar där, stå kvar och jag ser in i hans ögon och säger med ett busigt leende "hejdå snygging..". Och tillbaka får jag ett stort flin, och några ord jag inte riktigt uppfattade, men jag bara log tillbaka, och gick därifrån.

Han är rolig.
Har hållt på att bolla flirtiga ord fram och tillbaka ett jäkla tag, och skojar alltid med varandra.
En annan gång stod jag och höll en bautastor korv. En sån där.. skink-korv, som är på ungefär ½-1 meter lång och bred som tusan, och säger "..äsch, jag har sett större", då han står bredvid.
Och en annan gång börjar jag berätta att jag drömt en tokig dröm, och så kommer han förbifarande och frågar om det var om honom jag drömde.
Nästa dag fick jag lova, på hedersord, att jag skulle drömma om honom nästa natt.

Ja.
:-P
Det är såna människor som gör det värt att gå till jobbet.
Och flirta är jag duktig på!

onsdag, augusti 30, 2006

Jag lever

Jag funderar just nu lite över vad det är jag har gett mig in på.
Vad jag sysslar med.

Jag är en känslomänniska, därmed kan jag såras väldigt lätt.
Om jag släpper in.

Men jag struntar i det just nu.
Beslutet är att experimentera, att testa mig själv, att se hur saker och ting kan sluta.
Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut om 6 månader.
Det är det jag är enormt nyfiken på.

Oavsett vad som händer så är jag helt enkelt bara redo att leva mitt liv.
Att leva överhuvudtaget.
Jag har bara överlevt innan, den senaste tiden har jag börjat leva.
Och jag gör det just nu med bravur.

Jag försöker ha den iställningen att jag inte kommer se tillbaka på mitt liv och gråta gallan ur mig då jag är 80 år. Det som sker idag, eller imorgon, eller om en månad; det gör inget om ~60 år.

Jag är inte ens rädd längre.
Jag har alltid varit det förr.
Men det är jag inte nu.

Jag bara vill göra så himlans massa saker.
Och jag hoppas jag får genomföra dem snart.

tisdag, augusti 29, 2006

Nattliga aktiviteter

Varning! Läsning sker på egen risk.
Jag tänker vara öppen - på mitt eget lilla vis - i denna text.


Igår kväll runt 22 ändrade jag min status på msn till "inte vid datorn" och sa godnatt till alla.
Tänkte alldeles strax gå och lägga mig och sova.
Efter en stund, innan jag hunnit gå ifrån datorn, skriver snubben till mig; han jag cyklade till mitt i natten; han jag har försökt fånga sen dess.

Jag började åter igen reta honom med att han var feg, att han inte vågar låta mig komma över till honom, att han åter igen kommer banga.
Han skyllde på att jag skulle upp och jobba, 06.15, att jag skulle vara jättetrött om jag kommer över. Jag svarar med att "det är mitt eget problem".
Han säger tillslut, något liknande, "tja, film kan ju alltid vara skoj att se".
Mitt leende far upp och ner vid detta tillfälle.
Jag berättar för en annan att jag äntligen hade lyckats!
..men undersöker om så verkligen är fallet, och då jag inser att det verkligen blev bestämt på riktigt blir jag helt virrig och vet inte hur jag ska bete mig.
Jag vet då vad som kommer att ske.
Jag skrattar och hoppar runt lite och stoppar ner två kondomer i byxfickan för att vara på den säkra sidan.
La även ner plånboken i jackfickan så att jag kunde köpa lunch imorgon på jobbet eftersom jag uppenbarligen inte kommer att få med min lunchlådan som stod, och står fortfarande, i kylskåpet.
Frågar honom om han kommer öppna dörren åt mig, och som svar får jag "det beror på när du kommer, så jag vet" och jag svarar "om en kvart.. okey, haha, jag tar på mig kläder nu och cyklar iväg."

Jag går raskt ner för trapporna och in i förrådet för att ta ut min cykel samtidigt som jag har ett stort flin på läpparna. Får en flashback från sist jag gjorde exakt samma sak.
Fast denna gång hade kvällen ännu inte hunnit bli natt.
Men kolsvart var det på ett ställe, samma plats jag senast jag gick där påpekade för H att det borde finnas gatlyktor. Jag såg absolut ingenting då jag cyklade, och på båda sidorna av cykelvägen finns det buskage, vilket ger en kuslig stämning. Cyklar så fort jag kan för att undvika diverse våldsamma människor samt slippa känna mig instängd i mörker. Börjar bli andfådd. Jag har lyckats pressat på cykeln som tusan, som om jag är osäker på ifall jag ens kommer komma in till honom om jag är lite försent ute.

Svänger in på hans gård, cyklar förbi en gammal klasskompis från högstadiet, ser strax att porten till trappuppgången är öppen en liten bit - vilket innebär att jag bara kan gå upp för trapporna och sen ringa på hans dörr.
Är påväg att ringa på helt fel dörr, hade fått för mig att han bodde i lägenheten bredvid. Men såfort jag vänder huvudet ser jag namnet T och jag plingar på samtidigt som jag håller för titthålet med handen.
Hör att han reser sig upp från datorn och går till dörren; låser upp men låser strax igen då han märker att jag håller för titthålet. Jag plingar på och knackar några gånger, antar att han retas med mig. Strax hör jag honom säga att jag ska ta bort handen från tillhålet, vilket jag snart gör, och så öppnas dörren.
Och där står han.
"Hejsan" säger jag och ler, och han svarar med "Vet du inte vad titthålet är till för?" och jag bara flinar mot honom.

Han går in i lägenheten och sätter sig vid datorn där han tydligen är i full gång med att leta efter en känd dansk smyckesmakare som han är intresserad av att köpa saker ifrån. Jag tar tillfället i akt att gå på rundvandring i lägenheten. Jag har varit där en gång förut, men då kikade jag aldrig riktigt in i köket; vilket jag nu då bestämde mig för att göra. Strax går jag fram och tillbaka i rummet han sitter i och han frågar om jag är nervös, vilket jag inte är svarar jag, "Jag är aldrig nervös". Sen går jag på toaletten. Jag ler in i spegeln och godkänner det jag ser.
Då jag kommer ut därifrån har han fortfarande inte hittat rätt, och jag väljer att sätta mig i soffan en bit ifrån där jag har en chans att sitta och titta på honom. Jag ger förslag på vad han kan använda för sökord, och han svarar med att säga dumma retsamma saker.
Tillslut hittar han det han söker och kliver upp från datorn och informerar mig om att han nyss köpt en ring.
Jag ber om att få se på den, så han går fram till mig och håller fram handen. Och jag börjar fingra på ringen och ler.
Ett normalt samtal, helt avslappnat, med fingrarna på hans hand. Känns främmande, inte van att det kan vara så, vilket kändes alldeles utmärkt bra.

Vi satte oss i soffan och satte på Kill Bill 2 på DVD. Sist jag sov över hos honom kikade vi på första Kill Bill. Trots att vi knappt såg något utav den så var det rätt skoj att nu sätta på den andra delen av samma film. Efter en stund la han sig i sin säng istället, som står precis intill soffan. Jag försökte hitta en bra ställning i soffan, men gav tillslut upp och sa "Kan du hoppa in lite? soffan är obekväm" och som svar får jag "du kan lägga dig ner i soffan, det är härligt!", jag får ur mig ett "Njaaaeee" och han skrattar och lägger sig lite längre in så jag får plats framför och bredvid honom.

Jag ligger där och kikar på film och hoppas han snart ska lägga sin hand på min mage igen och vara lika mysig som sist, men inget händer.
Istället tar jag tillfället i akt och säger "vad långt bort du ligger" och flyttar mig tätt intill honom. Inget händer.
Efter en stund säger han "Du var ju inte farlig att kika på film med" och jag svarar med att krypa in i hans famn, och får automatiskt hans hand på min mage åter igen.
Strax börjar hans händer vandra över mig och jag lägger mig ännu närmare.
Vi ligger så en stund men jag kan inte låta bli att röra mig lite hit och dit, så jag säger att jag har lite svårt för att ligga still pågrund av honom, och han frågar "varför det?" då jag snabbt svarar "för att du ligger bakom mig".
Han tar tag i mitt ben och lyfter upp det lite och rör med handen på ett känsligt område, och jag frågar vad det är han gör; "Känner på tyget bara".
Jag gör detsamma på honom och märker att hans jeans är uppknäppta, vilket jag givetsvis också påpekar. Som om han inte redan visste om det..

..för att inte vara alltför detaljerat snuskig så kan jag hoppa över några bitar..

Snart halvligger han över mig och frågar med ett flin "Ska jag hämta en kondom eller ska vi sova?". Jag flinar tillbaka och svarar "Tja, en kondom låter skojigt".
Han ligger bakom mig och flyttar lite på mina ben, leker med mig och låter mig snart få uppleva något som jag inte har känt på väldigt länge.
Det känns åter igen som om jag blir av med oskulden, dock inte med samma smärta i början. Men med en ovana som inte fanns där förut.
Tiden jag har hållt mig undan själva akten har satt sina spår.
Han försöker sig på det jag enbart har upplevt en gång innan, faktiskt senast jag hade sex - vilket var längesen. Men det är något som uppenbarligen får tas om några gånger innan det ska fungera helt. Så det fick han vänta med lite.
Jag inser snart att jag visst kan ha mina ben lite hur som helst, och jag ler åt hela situationen.
Äntligen.

Men så kommer retstickan fram igen.
Han som älskar att reta gallfeber, som drygar sig.
Han avbryter! Mitt i.
Innan varken han eller jag har hunnit till den punkt man så gärna vill till.
Rättvist för båda med andra ord.
Men det var så djävulskt att jag svor åt och skrattade på samma gång.
Och sa till honom att det är väldigt bra att jag äger humor.

Men trots det har jag gått runt med ett stort leende hela dagen på jobbet.
Jag har skrattat som tusan och fått en stor rodnad såfort jag har nämnt något om natten.

Vaknade flera gånger, pågrund av att jag visste vilken tid jag skulle bli tvungen att ta mig upp och iväg.
Och då väl tiden var inne, 05.15, placerade jag mig på sängen igen efter att ha tagit på mig kläderna och tittade på honom där han låg och sov.
Såg hans ryggtavla, och jag kände bara för att krypa ner i sängen igen och somna om.
Men istället gick jag ut genom dörren, ner för trappan och cyklade iväg utan att säga hejdå.
Ville inte väcka honom.

Jag känner fortfarande hans doft.
Den ligger runt mig likt en aura. Luktade gott.

Det är rätt coolt det här.
Jag lyckades. Men samtidigt lyckades han få mig att vilja ha ännu mer - igen.
Vi har inte ens kysst varandra än.
Och jag har kommit fram till att det är ett effektivt sätt att förhindra mig ifrån att bli kär.
Vilket jag har lätt för att bli.
Risken finns dock att det blir något djupare istället.

Vi får väl se.

måndag, augusti 28, 2006

Sexuell ömhet?

Läste just en sak som fick min skrivlust att åter igen komma tillbaka.
Detta med sex och kärlek.

Ja, jag är frustrerad just nu. Ja, jag vill bli tagen och ta någon, jag vill göra en jävla massa saker.
Sex i mängder, kom hit och ta mig här och nu. Ungefär..

Men det jag ändå fortsätter att sätta före allt det där är kärleken, ömheten, närheten.
Hade jag fått välja mellan två killar just nu, då jag är.. ursäkta ordvalet.. vrålkåt.. och mitt val var mellan en som vill ta mig hårt mot ett staket och nafsa på min hals och få mig att skrika ut lusten, eller en kille som vill dra in mig i sin famn och hålla om mig hårt och mjukt och viska ord innehållandes allt annat än sex.
Jag skulle lätt välja det sista.
För det är det jag vill ha.
Det jag alltid har sökt efter.

Det finns en orsak till varför jag inte har haft sex på 1½ år.
Senaste gången det skedde var med mitt ex, december 2004.
Det var ljuvligt. Och jag kan komma på mig själv med att sakna det.
Sakna honom, eller snarare, sakna det jag fick av honom.
Men jag vill inte ha tillbaka personen i fråga.

Jag har valt närheten framför sex.
Fått uppleva en så mysig natt någonsin för ett halvår sedan, med en jag träffade för första gången, efter att ha pratat i 4 år. Inget sex, vi höll bara om varandra och utforskade händer, magar och mun.
Sen så kommer man till mitt nuvarande experiment.
Drygot, egot, den självgode, den heta snubben jag hade spanat in på bussen flera månader innan vi började bara på internet, utan vetskap om att det var en och samma kille. Det slutade med att jag cyklade över mitt i natten till honom och sov över.
Något jag aldrig gjort tidigare.
Han visade sig vara fantastiskt mysig - något han just nu flinar åt då jag påpekar, men vet nog att det är trevligt att få höra. Jag valde bort sex även där.
Kunde lika väl ha blivit påsatt där och då.
Men jag stoppade det.
Istället somnade jag tätt omsluten i hans famn, och vaknade upp likaså.

Nu har jag kommit underfund med att jag vill ha mer utav honom, jag vill känna av hur han är utöver myset. Och hoppas på att allt det andra innehåller det jag fick den natten.

Jag försöker få mig att tänka annorlunda, att utforska saker och ting, att göra saker jag aldrig tidigare har gjort. Och sen vill jag inte gå miste om snubben.
Fast å andra sidan har jag redan upplevt honom på sättet jag sökte främst. Hmhm.

Men för att komma dit jag hade tänkt från början..
Jag har alltid och kommer alltid sätta närhet och ömhet före sex.
Och jag har så länge jag kan minnas försökt förstå mig på andra som sätter sex före.
Hur man klarar av det, och varför man väljer det.

Jag väljer de som ska få tillträde till mig, på båda planen. Det gör förmodligen alla andra också.
Men.. det är inte mängden som har betydelse.
Att du har haft 20 stycken innebär inte att du har vunnit bara för att jag har haft.. 2.
De är de som har blivit värda att få ta del av mig på ett särskilt vis.

Man skaffar sig dock en livserfarenhet som man förmodligen inte vill kasta direkt i havet.
det är nog också en av anledningarna till varför jag funderar på att experimentera lite.
Men jag kommer antagligen aldrig ifrån detta med att vilja ha närhet mer än sex.
Vilja ha kyssar mer än pumpning, vilja ha en människa mer än flera.
Jag har försökt förändra min syn i huvudet, att kunna tänka på och ha flera samtidigt, men det fungerar inte.
Min hjärna fokuserar bara på en enda, och då går ju allt åt intet. Åtminstone mitt experiment.

Jag kan väl bara säga nu att.. nästa person som fångar mig.. kommer att få ett helsike med att hänga med. Så har det iofs ofta varit, med de andra. En outsläcklig törst. För jag är sån. Jag vill ha sex nu och då och sen och förut. Helst hela tiden.
Därför är det lite konstigt att jag har lyckats hålla mig ifrån.
Men så svårt har det ändå inte varit.
Jag vill inte och kan inte ha sex med främlingar.
Jag antar att det bara är sådan som jag är.
Men ändå vill jag prova på.
Fast.. lite sent nu dock.
Snubben jag cyklade till är inte längre någon främling..

söndag, augusti 27, 2006

Tystnad råder

"Det tragiska är när man har fått sex på hjärnan, istället för där nere där det hör hemma."
- D.H. Lawrence.

Ja.. vad ska man säga?

lördag, augusti 26, 2006

Ta spelreglerna och kör upp dem någonstans.

Varför finns det så många regler på hur man ska uppföra sig för att ta sig dit man vill, eller få den man vill ha?
Jag har aldrig förstått mig på det.
Varför ska allting vara ett spel?
Följer man inte spelets regler till punkt och pricka slutar det med att man förlorar.
Uppenbarligen funkar det så, eller?

För att vi tjejer ska lyckas få killen vi vill ha ska vi spela coola och avvisande, sen när det börjar funka ska vi fortsätta på samma stil ett tag till. Man ska vara anti hela vägen fram och aldrig visa minsta lilla svaghet. Han ska få kämpa, och vi ska låtsas att vi inte alls vill.
Så fort vi viker oss och låter han få som han vill ska han tydligen bli mindre och mindre intresserad, och själv spela den som är avvisande och ovillig.
Sviker man spelets regler går allt om intet.

Jag har som sagt aldrig förstått det där.
Varför finns det regler?
Varför ska allting vara ett enda stort spel?
Jag avskyr dem.

Jag är ingen simpel tjej som gör precis som det sägs att man ska göra.
Jag har tröttnat på alla regler och att gå som katten kring het gröt.
Jag frågar oftare frågor än att gå runt och undra och bli osäker.
Jag raggar hellre än att vänta på att bli raggad på.
..men så hamnar jag i detta jävla spel.
Tydligen måste jag vara avvisande för att vinna.
Men varför?

GAaah!

Snälla rara pojkar, sluta gå som katten kring het gröt och ta mig hårt mot en vägg istället.
Eller hångla upp mig i en gungstol.
Gör vad tusan ni vill.
Bara ni slutar att spela det sablans spelet.

fredag, augusti 25, 2006

Dricks

Mitt samvete är rejält stort, kom jag att tänka på idag.

För mängder av år sedan, kanske 8-10år, något ditåt i alla fall, tillbringade jag sommarlov och/eller helg hos en vän till mamma i Göteborg. Hon hjälpte mamma och pappa genom att passa mig och min lillebror under några tillfällen. På lördagar brukade det komma ett tidningsbud som säljer Aftonbladet eller GT eller vad tusan det nu kunde ha varit, och oftast var det ett pojkbarn som ringde på dörren.

En dag, då det städades och de därför inte hade tid att öppna dörren, skickade de mig till att öppna, och informerade mig om att "Det ligger 15 kronor på byrån". Så när jag gick till dörren, och såg pengarna ligga där, så plockade jag upp dem och öppnade dörren. Där stod en liten pojke som frågade ifall jag ville köpa en tidning, och jag frågade hur mycket den kostade. Jag var samtidigt väldigt nervös pågrund av att jag alltid har avskytt att sätta mig i situationer när jag inte är säker på vad det är jag gör eller kan svara på kommande frågor.
"10 kronor" svarar han och jag räcker fram en tia och får tidningen av honom. ..och så ger han mig den där blicken, ett par ögon som innehåller en fråga.
..Så tackar jag och stänger dörren, och han går ner för yttertrappan och lunkar iväg.

Jag hade fått för mig, i all tankeverksamhet, att min "passare" hade tänkt fel och lämnat för mycket pengar, så jag lämnade ju kvar 5kronan på byrån.. Strax inser jag mitt misstag och kommer underfund med att det måste ha varit drickspengar!
Känner en klump i magen av nervositet åter igen samt dumhet. Funderar några sekunder på att springa ut till pojken och ropa "Jag glömde ge dig dricks!" efter honom, men jag vågade inte.
Kände mig fullständigt dum och snål, och ville inget hellre än att sjunka genom golvet. Men istället valde jag att gömma undan femkronan under ngr papper och hoppas på att de inget skulle märka.

Än idag har jag det misstaget på samvetet.
Känner mig fullständigt idiotiskt dum och skulle förmodligen titta ner i golvet och skrapa med foten av ren utskämdhet ifall någon kom och påpekade det hela för mig nu.

Vore väldigt roligt ifall jag en dag träffade honom igen och gav honom en femma..
Bättre sent än aldrig?


Jag glömmer förövrigt aldrig att ge dricks nu för tiden..

onsdag, augusti 23, 2006

Hoppla, hoppla

Jag har haft det rätt så rörigt den senaste tiden.
Jobbet har tyngt ner mig och snubben jag försöker lirka med (han jag cyklade till mitt i natten, han jag spanat in på bussen för många månader sedan) har jag inte ens orka engagera mig i. Har haft en neråtperiod då jag inte ens orkat ägna mig åt ett av mina stora intressen - att skriva.

Jag är bara trött.

Men känns lite som att det är lite onödigt att bara skriva om trötthet.

Förut idag hade jag tänkt sätta mig på balkongen då jag kommer hem och bara vara samtidigt som jag har en penna i handen och block i andra där jag skriver ner allt jag kommer att tänka på. Osammanhängande meningar.
Men.. det regnar, och jag är trött.

Någon annan gång.

torsdag, augusti 17, 2006

Min ljuvliga arbetsdag

Andra dagen har kommit och jag träder åter igen in i lokalen jag ska tillbringa 9 timmar av min tid i med en arbetskraft man oftast har lust att dränka ner i gyttja under tiden man står och hånskrattar, med en tår i ögonvrån.
Den ordinarie personal som varit på semester i fyra veckor kom åter tillbaka under gårdagen.

"Hejsan!" säger jag, för jag har hört att det är meningen att man ska hälsa på alla man möter på jobbet, samt ge med sig av positivitet. Jag får knappt ens en blick tillbaka.
"Vad är färdigt? Vad ska jag göra?" frågar jag vänd till ordinarie personal. Svaret jag får är ett irriterande "Färdigt? inget är färdigt. Gör vad du vill".
Jaha, tänker jag. Okey. Jag trodde att hjälpsamhet är en första tanke då arbetskamrater, som börjar en timme senare, sluter upp. Man vill ju gärna ha en koll på läget, istället blir man tvungen att springa runt och leta själv; vilket tar ännu längre tid.

Jag beslutar mig med att favorisera arbetsuppgifterna och ta det första jag kommer att tänka på; skärmaskinen! Jippi! Med van hand skär jag de grönsaker som skall skäras, självklart med en snabb takt. Utan att fråga fortsätter jag igenom hela listan och gör allting på det viset jag själv föredrar. Dags att visa sig på styva linan nu när ordinarie är tillbaka, och man inte räknas som elev längre.
Jag får en fråga efter en stund, då skärmaskinen tas över, ifall det och det är färdigt?
Jodå, det har jag fixat, allt är i sin ordning.
Tiden går, jag är en hjälpsam arbetskamrat som tar över en annan arbetsuppgift då ordinarie tyckt att det ska göras.
Okey, jag är inte elev längre, därmed ska det inte styra och ställas lika mycket, men okey, vi är ju faktiskt arbetskamrater, då gör det ingenting att man ger varandra uppgifter - det är bara hjälpsamt.
Jag utför även detta, och efteråt plockar jag iordning i kylen, plockar av en pall och ställer den utomhus för att nya varor ska få plats - exakt så som man ska göra.
Allt i sin ordning, åter igen.
Jag känner mig nöjd, nu har jag visat att jag kan.
Efter 3 månader har jag lärt mig en avdelning tillräckligt bra för att kunna hantera det alldeles själv. Allting från grunden. Enormt mycket information på en gång, och jag är enormt stolt över min insikt om att kunskapen faktiskt har fastnat.

Så kommer det, allt det negativa.
Jag hade glömt att ställa två backar på ett särskilt ställe.
Då var allt förgäves. Alla mina kunskaper rann ut i sanden, pågrund av två backar.
Jag står fortfarande på mig , jag anser själv att jag fortfarande är duktig. Jag svarar "Jo.." då jag hör ett irriterande "Skulle inte de här stå ute?"

Kylen gås igenom, ordinarie hittar dåliga bär, jag får skäll för att jag inte lagt upp det på ett särskilt sätt. Jag svarar med att de faktiskt såg ut så då vi fick dem; vilket ingen annan reagerat på. Snart hittas det dill som vattenbyte har glömts bort på. Jag får skäll. Jag svarar med att "hoppsan, det visste jag inte att man skulle byta så ofta. Sen så har faktiskt en annan ordinarie varit här, och även den personen har glömt av det". Nepp, det spelade visst ingen roll. Jag var närvarande, så jag fick ta skiten.
Nu andas jag tungt och försöker få pli på känslan i bröstet.
Allt är lugnt.
Jag är duktig.
Jag vet vad jag kan.
Le.

Dags att skriva i svinnpärmen. Ordinarie vägrar skriva pågrund av att sakerna som hittades faktiskt hade kommit dit då semesterperioden pågick, därmed var det inte personens del att skriva i svinnpärmen. Nehej, då fick jag väl göra det då. Skriva med mitt namn.
Jag hade ingen del i det heller. Jag har dock fått lära mig att den som hittar det dåliga - skriver på. Spelar ingen som helst roll vems fel det är. Svinn är svinn, och svinn ska skrivas upp.

Vi gör festfat med kött och frukt på. Jag lägger fram några stycken och börjar, vilket jag direkt får små reglar på hur jag ska göra. Jag vet, jag kan. Jag har mina egna sätt att göra saker och ting på. Ordinarie tittar i ögonvrån hela tiden och påpekar.
Jag kan. Jag vet. Jag har kunskapen. Jag är duktig.
Orden upprepas i huvudet gång på gång.

Ännu en ordinarie träder in i lokalen med en bunke med sallad. Den var inte riktigt avsköljd. Jag blir anklagad. Jag försvarar mig med att jag stod i evigheter igår och sköljde väldigt väl.
Kritiska blickar riktas mot mig med mothugg. "Om du har sköljt dem, varför är de då så här?" frågar en av dem. "..jag vet inte" svarar jag med less röst. "Det borde du veta isåfall".
Jag fortsätter att försvara mig, jag får flinande blickar.
Strax går jag fram till salladen och spionerar på den, så smutsig är den inte, inte alls faktiskt. Den är lite brun på vissa delar, som om någon vikt den. Jag har inte gjort något fel. Men de är perfektionister.
Jag blir ensam i lokalen en stund.
Då tar jag tillfället i akt att svälja några gånger för att försöka få bort klumpen i halsen.
Mina ögon tåras och jag inser att jag är besegrad.
Min positiva och stolta attityd rasar och jag vill bara därifrån.
Det enda jag försöker göra hela tiden är att visa vad jag går för.
Visa vad jag har lärt mig.
Visa vad jag kan.
Visa mig.
Och jag gör det hela tiden - med bravur.
Men det enda jag får höra är det negativa.
Aldrig att jag är duktig.

Jag knäcks.
Men det vägrar jag visa.
Lagom tills jag åter igen får sällskap har jag sträckt på ryggen och fortsatt mitt arbete.
Ordinarie är ett trevligt sällskap, men perfektionism och negativitet går inte bredvid mig under vandringen av mitt liv.

Ordinarie torkar av bänken, men lämnar en liten kant och säger pekandes "Du har glömt något". "..ojsan. Men då måste jag byta handskar igen" svarar jag, "inte mitt problem..", med en svagt skämtsam ton, hör jag snart. Jag torkar av ena kanten av bänken. Och byter handskar.
Två minuter innan hade personen i fråga svurit åt att alla vill ha mer saker hela tiden, och tyckt att jag inte ska hjälpa dem med att skära paprikaringarna de behövde; pågrund av att jag då är tvungen att byta handskar.
Okey. Skillnad på handskar och handskar alltså.

Jag har lärt mig ända sen jag var liten att man ska vara hjälpsam med sina medmänniskor. Har någon glömt av att torka av 10 kvadratcentimeter utav en bänk och du ändå står och torkar av hela andra delen av bänken, då kan du väl lika väl ta resten också, utan att ens påpeka något?

"Jag har hunnit 5 fat på en timme!" berättas det skrytsamt om. "ja, vad bra!" säger jag entusiastiskt för att verka på. Efter en stund hör jag något liknande igen.
Ja, jag vet, du är duktig.
Jag svarar "Övning ger färdighet. Jag ska nog klå den där tiden någon gång!". Men till svar får jag ett nekande. Nej, det kan du inte. Nehe, inte?
"Jag tror det går på ett sätt, på det sättet jag gör på."
"Jo, men det är en träningssak, bara man övar sig på rätt sätt så går det".
"Nej, det tror jag inte."

Nehej.
"Jo, det kan jag fanimej!" tänker jag högt i huvudet.


"Skynda dig nu så vi hinner med allt!" Jamenvisst, jag gör ju redan så fort jag kan.
"Jag känner mig plötsligt jättestressad" häver jag ur mig efter några minuter.
"Varför är du det? Jag stressar aldrig - tror jag, inte vad jag tänker på."
Nej, det är ju bra..

Jag har varit här i 3 månader, du har varit här i 5 år.
Tror du att jag ska kunna arbeta i samma takt som dig?
Tror du inte att jag blir apstressad av att höra dig skynda på?
Tror du inte jag blir less på att höra hur duktig du är hela tiden?
Höra dig skryta om varje sak du gör, som om du vore 10 år.
Påpeka alla negativa saker, som egentligen inte har ngn betydelse, istället för att ge mig en klapp på axeln och säger "vad snabbt du lär dig allt! Och härligt att du lyckats ta till dig allting på en sådan här kort tid!".
Vad trevligt att du alltid ska skylla ifrån dig, att du aldrig erkänner att du gjort fel.
Det kallar jag positiv anda.

Jag gick hem då min arbetstid var slut, 10 timmar på jobbet, 9 timmar arbete.
Med trötta ögon och kroppshållning lunkade jag till bussen och kurade ihop mig i ett hörn och önskade att jag befann mig i en famn som bara kunde ta hand om mig.


Jag fick heltidsprovanställning idag, 6 månader.
I den avdelning jag varit i hela sommaren.
Jag trivs.
Men jag orkade knappt le.
"Jag ska göra ett glädjehopp då jag kommer ut härifrån" informerade jag de två som satt med alla papper. De log åt mig och tyckte jag kunde göra det redan där inne i rummet.
Jättebra och skoj!
Min lön ökar något enormt nu.

Men kommer alla dagar vara som denna kommer jag vara förtidspensionerad lagom till min 23årsdag.
Utåt sett är allt fina fisken.
Men inom mig..
Jag är van vid positivitet och hjälpsamhet helt enkelt.
Det är svårt att lyckas stå upp under hela dagarna trots att man är van.

Jag är tacksam över att det finns ännu en ordinarie där inne som har en neutral inverkan på mig. Som jag kan använda som bollplank. De tillsammans är bra. Men inte dagens ordinarie ensam.

Slött bussåkande

Jag har inte orkat cykla de senaste dagarna; till jobbet.
Jag skyller på att det har regnat på mornarna samt att det börjar bli kallt.
Jadu.
När man väl har börjat låta bli så är det enkelt att fortsätta.
På helgerna kan jag dock inte undkomma.
Attans.

Det är så sablans segt att jobba långa dagar vareviga dag.
Då man kommer hem är det redan kväll, och sen ska man sova - för att gå upp och jobba igen.
Iofs gjorde jag något roligt igår, och helt oplanerat.
Men det får jag berätta om vid något annat tillfälle.
da-da-da-dum. *trumslag*

Kanske dags att stänga av takfläkten förövrigt.
Kan ju bero på den att det är svinkallt på morgonen..
Who knows.
...

måndag, augusti 14, 2006

Riktigt knäpp.

Det är när man drömmer konstiga drömmer som man borde inse hur knäpp man är eller har blivit.

Jag har haft en sak i huvudet de senaste dagarna (eller åren?) . Och det är det tre-staviga ordet, som börjar på s och slutar på ex, som jag också har i skallen. Eller framtida sådana. Ex alltså. Typ.

Jag har haft en pågång i samma stad, som jag cyklade till mitt i natten. Har du inte läst om det så finns det i tidigare inlägg i mitten av Juli. Det har gått sisådär med honom, inte träffat någon mer gång, vilket säkert lär bli av förr eller senare. Just nu drygar han mest dock.

Men så till drömmen.
Han var här, fast så säker är jag inte på det.
Någon var här.
Och självklart ville vi göra diverse saker, och försökte göra dem också.
Men i drömmen förbannade jag mig själv och situationen pågrund av att vissa saker faktiskt inte kunde genomföras. I just den stunden avskydde jag det vi är tvungna att ha för att lyckas bli gravida. Inte för att jag vill ta bort förmågan att lyckas, men ibland kan den gärna få försvinna för en stund.
I drömmen var jag närmast fly förbannad på det, att vi inte lyckades genomföra en sablans akt.

Det lär säkert sluta med att snubben, från samma stad, plötsligt vill ses imorgon.
Jag hade ju bestämt mig för att hålla mig ifrån saker.
Öhm.
Nej, jag har ändrat mig nu.
Det räckte med ett tillfälle.

Bah!

torsdag, augusti 10, 2006

Jag och pizzasnubben

Jag tror att jag och pizzasnubben har något sorts förhållande.

De senaste 5 gångerna jag har gått dit för att hämta en pizza har han stått där och väntat på att jag ska komma. Han räcker fram pizzan leendes och frågar försiktigt "var det bra så?" och jag svarar ett enkelt "ja".
Samtidigt som han, med van hand, knappar in summan jag ska betala för att ta med mig denna läckra platta, vita förpackning, räcker jag fram honom några sedlar som överensstämmer med summan på de digitala siffrorna framför mig. Han lägger ner pengarna i kassan och ska precis börja säga något då han kommer på en annan sak; "Vill du ha en sallad?" frågar han med blicken rakt in i mina ögon, och jag svarar "ja tack!" med ett leende.
Då han placerat pizzasalladen på kartongen räcker han mig den och önskar mig en smaklig måltid, och jag svarar med ett "tack så mycket" och "hejdå".
Sedan går jag hela vägen hem med ett enormt stort leende.
Som om jag vunnit på lotto.
Eller jag just fått min första kyss.

Pizzasnubben jobbar bara där, och han var tidigare min granne. Dörren bredvid.
Han var den som vi lånade en korkskruv av då jag hade inflyttningsfest.
Han och hans sambo.
De fick en bebis för nåt år sen.
Han och jag hälsar alltid på varandra då vi går förbi på stan eller varsomhelst.

Och det har blivit en tradition att le fånigt och få en gratis sallad.
5 kr tjänar jag på det.
Inte så mycket att slänga i sjön.
Men tanken är god.
Och det får mig alltid att bli glad.

Samma sak hände idag.
Exakt samma sak.
Han kom ihåg det där med salladen just då han skulle önska mig en smaklig måltid.
Men denna gång väntade jag med att svara någon sekund och svarade lite halvleendes/flinandes "ja tack". Jag log stort redan där inne, för jag visste att det skulle ske.
Och han verkade märka det, för jag gissar på att det blivit en minnesgrej även för honom.

Hade jag inte vetat om sambon och barnet skulle han varit ett alternativ till något mer.
Han ser självklart bra ut.
Är man en ung pizzasnubbe så..

måndag, augusti 07, 2006

Förändring

Nu är det kanske dags att göra något utav allting jag har kommit underfund med..

Jag analyserar mig själv, mitt beteende nästan varenda dag. Försöker förstå hur jag fungerar och varför jag gör som jag gör. Jag har helt enkelt lärt känna mig själv, och vet vad jag går för och vad jag vill.
Men nu är det kanske dags att även förändra mig, att ta bort de negativa bitarna, förvandla dem till något positivt istället.

Jag har väldigt lätt för att brusa upp då jag tycker någon är orättvis.
Det är helt fel har jag kommit fram till.
Och jag vet om det då det väl gäller också.
Men jag kan inte låta bli.

Jag vill höra negativa saker om mig själv för att kunna ta till mig dem. Oftast känner jag redan till dem då jag för dem berättade för mig, men det är ändå bra att någon annan sätter ord på.
Dock får det inte gå till överdrivt.
Och man måste tolka mina signaler om att det är fel tillfälle att dra upp något.
Som uppenbarligen är svårt.
Väldigt svårt.

Men jag måste öva på att prata lugnt och säga min åsikt utan att svära eller höja rösten.
Hade ett tillfälle på jobbet igår, där en.. (det är nu jag inte får säga kärring..) äldre tjej började anklaga mig för saker och ting. Jag höjde rösten och försökte försvara mig. Jag vet att jag hade rätt, och de runt mig suckade åt hon som bråkade med mig. Hon är en sådan människa som vägrar att lyssna då man pratar, hon bara mal på.
Det är då jag måste kunna prata lugnt och på det viset hålla övertaget.
Men jag kan inte!
Än så länge.
Övning.

Samma sak gäller det när.. vänner.. kläcker ut sig saker under helt fel tillfälle.
Som inte helt bokstavligt talat stämmer.
Då blir jag också ilsk.

Fokusera och lär dig av allting!
När man väl har lärt känna sig själv, borde man väl också kunna förändra sig.
Eller?

söndag, augusti 06, 2006

Inget positivt inlägg direkt.

Usch, jag har haft en sån där dålig natt igen.
Den börjar med att jag somnar besviken över att jag inte kom iväg till min traditionella festival.
Sen får jag ett sms som väcker mig där det står att en vän hamnat på samma festival.
Då blir jag ledsen.
Knepigt.
Men jag har försökt hitta sällskap till den jäklars festivalen i flera månader, och var även nära på att tro att det löst sig litegrann med samma människa, vilket det inte gjorde just då.
Och sen få sms om att personen dragit dit, utan min vetskap, ändå!

Det var dock delvis roliga saker som stod i sms, så glad för personen är jag, och försöker vara. Men haha, det är svårt när man samtidigt är besviken över att man inte lyckades ta sig dit själv.

Usch nej.

Den här dagen bådar inte gott, och jag ska cykla till jobbet nu..

lördag, augusti 05, 2006

jävla eldräv

Så fruktansvärt enormt irriterande det är när alla favoriter man har sparade spårlöst försvinner!
ARGH!

Det är nu man ska hoppas på att ett bra minne är undangömt någonstans i huvudet..

Den gamla stängda boken

Jag har funderat fram och tillbaka över det där med att jag skulle vara en öppen bok.
Efter att ha konstaterat saker försöker jag nämligen analysera det och klura ut varför saker och ting är just som de är.

Jag kom att tänka på två saker.

1. Jag upplevde som liten att jag var åtsidosatt pågrund av vissa saker, att jag inte kunde eller fick göra min röst, min åsikt, hörd. Att jag alltid blev hindrad.
Det kan vara en av orsakerna till varför jag nu skriker ut mina åsikter och saker jag har i huvudet för tillfället. Jag tar tillfället i akt att göra mig hörd när jag väl kan och får.

2. Jag kom ihåg då jag gick i trean i gymnasiet och en lärare frågade mig hur jag skulle tillbringa sportlovet. Jag svarade att jag skulle till Örebro, till mig dåvarande pojke. Min första pojke, om man räknar bort från femman - vilket jag alltid gör.
Läraren blev helt paff och svarade "Oj, jag visste inte att du hade pojkvän".
Just nu är den meningen det sista jag kommer få höra.
"..jag visste inte".
Allting som handlar om mig är nämligen allmänt känt nu, när det gäller sådana saker.
Men det tillfället påminner mig åter igen om hur jag var förr.
Jag var tyst, jag var hemlighetsfull, jag höll helt enkelt inne med information.
Och hur är jag nu?
Inget av det alls.

Just nu ser jag det bara som en chans ta igen allt jag gått miste om.
Kanske är jag en öppen bok.
Det är åtminstone roligare än att vara en stängd bok.

fredag, augusti 04, 2006

Vill du ha mig? Var kreativ!

Något som jag går igång på - tänder på - är kreativitet.

Kan du sjunga, skapa musik, dansa, skriva, forma, rita eller laga mat - då har du fått mitt stora intresse.
Visar du det för mig eller använder dig av dina kunskaper framför mig - är jag din.

Jag har nämligen märkt att jag blir helt knasig så fort någon visar sig ha kunskaper inom de områden jag själv är förtjust i eller kan utföra.
Så fort jag läser en text som berör mig, tilltalar mig, blir jag närmast galen och nästan faller för skribenten.
Kan personen i fråga sjunga faller jag totalt.
De två sakerna är de största egenskaper jag söker efter.
Skriveri och sång. Förmodligen pågrund av att jag sysslar med dem.
Men matlagning är även en stor turn-on.

Andra tänder på uniformer eller sexig nakenhet.
Jag tänder på kreativitet och ömma kramar.

Vill du ha mig så skriv en vacker kärlekssång som du sjunger framför mig med din vackra stämma efter att du serverat mig din nylagade mat. Tillslut välkomnar du mig in i din mysiga famn och stryker mig över ryggen tills jag smälter. Om jag inte redan gjort det.
Annars så räcker det förmodligen enbart med en av sakerna.

Det värsta du kan göra är dock att göra allt detta utan någon som helst talang. Det är det mest avtändande som finns.
..fast.. en mysig famn kan allt räcka.
Och självironi är det roligaste som finns.

torsdag, augusti 03, 2006

South Park

Lekte lite med en skojig sak som skapar sin egen south park-figur .
Jag gjorde tre versioner av mig själv.
Den jag är idag.
Den jag skulle vilja vara.
Den jag var förut.

Dåtidens och nutidens jag möts upp lite i mitt alter ego. :-)

Jag - en öppen bok.

Det är andra gången som samma person säger att jag är som en öppen bok.
En arbetskompis, en manlig sådan.
Första gången var förra fredagen då vi, jag och M, skickade sms för att få in honom till torget.
Och då vi satt där berättade han för mig att jag är som en öppen bok - om allt.
Idag påpekade M att hon har funderat på det och kommit underfund med att det stämmer.
Och åter igen höll han med.
- det räcker med att vi kommer till jobbet, och så "blablabla" - berättar du allting. Säger M.
- Är det något negativt då? Frågar jag.
- Det beror väl på om man vill ha ett privatliv eller inte.
Svarar båda.
- Jag berättar inte allt, det finns mycket mer..
försvarar jag mig med.

Det är svårt sånt där.
Jag tar det alltid som en pik.
Varför vet jag inte riktigt.

Jag minns att mitt ex, den blonda - dåvarande - sötnosen, berättade att hans kusin (som jag också haft kontakt med) hade påpekat under ett tillfälle att jag var som en öppen bok.
Jag tog det med ett leende, och tyckte det var roligt.

Men jag vet inte hur jag ska tolka den synen folk har på mig.
En öppen bok.
Är det bra eller dåligt?

Det är ofta jag får för mig att vilja tysta ner mig lite och hålla inne med information om vad som har hänt mig den senaste timmen osv, för det känns jobbigt att folk ser mig som "tjejen som är som en öppen bok". Men ingen har sagt det med negativt tonfall, ändå tar jag illa upp.

Jag har lyckats skaffa mig en identitet på jobbet. Den glada tjejen som berättar om allting, samt är snuskig. Och det är just den jag är.
Men.. det finns väl mer?

onsdag, augusti 02, 2006

Otursdagen

Idag har det varit en jävla otursdag. Ursäkta svordom, men den var nödvändig.

1. Jag vaknar upp av en dröm som gjorde mig helt apatisk och känner att det inte finns någon som helst anledning att dra sig upp ur sängen och cykla till jobbet. Vore bättre att bara somna om.

2. Jag kommer till jobbet och min arbetskompis som finns i samma avdelning som mig har även hon drömt en elak dröm som gjort henne på kasst humör.

3. Vi har lyckats förbereda oss för alla uppgifter i snart två veckor, och idag - som egentligen inte är någon stor produktionsdag, krånglar allting. Salladen är äcklig, maskinerna är konstiga, jag tappar saker på golvet, jag blir helt less på jobbet redan efter 2 timmar. Då återstod bara 7 timmar..

4. Jag är glad över att sluta en timma tidigare, närmare bestämt 15.15 istället för 16.15. 20 minuter innan denna tid kikar jag ut genom fönstret och upptäcker att det verkligen öser ner. ..och jackan som nästan tål regn är hemma.

5. Jag kokar makaroner och just då de är färdiga och jag häller dem på en tallrik så lyckas jag välta den och allt hamnar i slasken.

6. Då jag återvänder till datorn ser jag att min kära(jomenvisst..) katt har vält ut en mugg med vatten över mitt skrivbord, farligt nära tangentbordet.


Nu väntar jag bara på att jag ska råka ramla ner för balkongen och bryta benet eller sätta eld på lägenheten. Fan vet vad som kan hända.

En blöt cykeltur

Jag hade världens otur idag.. Otur i turen.
Slutade en timme tidigare, 15.15, och då klockan är 14.55 börjar det spöregna ute.
..då inser jag snabbt att jag inte tog med någon jacka imorse.
Hoppsan.
Tusan.
Fan!

Det hela slutade med att jag blev genomdränkt av regn.
Cyklade i 15 minuter. Mina byxor blev direkt helt genomblöta, och då jag äntligen kom hem hade jag svårt för att gå pågrund av att de hade klistrat sig fast på benen.
Superduper!

Men skojigt var det ändå.
Allid skoj att vara ute i regn.
Men dumt att jag inte hade linserna i, vill få uppleva hur det är att kunna se trots regn!


Här är en bild jag tog i helgen (egentligen en film), då det var åskväder. Blixtrar och dunder, magiska under!