onsdag, april 30, 2008

Bloggfrågor

Jag blev ombedd att svara på några frågor av Dana, så här kommer dem.

1. Hur länge har du bloggat?
Mitt första inlägg på denna blogg skrevs 2006-02-15, alltså över 2 år nu. Dock började jag skriva "dagbok" på communitys redan 1999.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag vet inte riktigt. Jag hade väl inte direkt någon bild mer än att de var modiga som skrev öppet. Sen kände jag också lite "Jag kommer aldrig kunna överträffa dem", och vågade knappt starta igång min egen först, för jag var rädd för att visa upp mitt skrivande, bli bedömd.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det var Ett liv i exil, som numera bor på Metrobloggen.
Jag berördes djupt av hans sätt att välja sina ord, uttrycka sig, det påminde om mitt eget sätt. Han blev min inspiration och även en av orsakerna till varför jag startade min egen.
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?
Det ger ungefär samma känsla som då jag läser mina senaste inlägg. Ibland kan det dock kännas som om det vore 100 år sedan jag skrev dem.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Mellan 10 och 20 stycken ungefär. Säg 15 då för att göra det enklare.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Hm, till 99% är bloggarna "dagboksbloggar" där man får en insyn i deras liv. Det är de som är de mest intressanta, spännande.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Det här är en av de svårare frågorna.. De flesta är egentligen olika mig, men bland dem jag tycker allra bäst om är Den där om Jenny.
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Och här kom den allra svåraste frågan. Lik mig? Okey, den första jag kommer att tänka på är han som blev min inspiration, jag kände igen mig en del i hans sätt att skriva. Vad mer som kan vara likt kan jag låta dig fundera på. Ett liv i exil.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Knappt någon som vet om (vad jag känner till), förutom min syster som anser att jag är alldeles för öppen om mina innersta tankar, blottar mig själv för mycket.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja, vad jag vet åtminstone. Jag hittar inte på något, och är ärlig, men det är bara en del av mig själv som jag lägger upp.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag har en viss gräns, det finns saker som jag aldrig någonsin kommer kunna skriva om, för det blir för privat. Men när det gäller andra saker så flyttas gränsen fram och tillbaka lite då och då. Men jag börjar förstå vad som är bäst för min egen skull. Vill man blotta sig själv totalt så vore det bäst att vara anonym - fast kan anonyma verkligen blotta sig?
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mina hemligheter som inte många känner till, de är alldeles för privata. Man behöver inte veta om dessa för att lära känna mig. Sedan så försöker jag att inte blottlägga någon i min närhet i för stor utsträckning, jag kan vara detaljerad om någon som jag just umgåtts med, men mer från mitt håll än från personens. Jag vill inte såra någon.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Hm, i en mindre utsträckning än vad det skulle kunna vara. Jag tror att alla som bloggar är ute efter bekräftelse, dock har det förändrats en hel del. Men jag älskar att skriva, och man vill väl alltid visa upp det man är bra på, det man tycker om? Och sen att andra läser allting och sen kan kommentera. Jag får några få kommentarer då och då, ibland skulle jag vilja ha mer, men jag tror samtidigt att jag skulle bli alldeles för överväldigad om det skulle strömma in för mycket åsikter, för mycket positiv kritik. Risk för att bli alldeles för självgod. Så okey, bekfräftelsenivån är kanske inte så stor som den var först i början. Man blir vuxen även i skrivandet, jag vill tro att jag inte skulle ändra på mitt sätt bara för att få mer läsare.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, det är jag övertygad om, om personen i fråga faktiskt är ärlig och inte hittar på allt. Dock lär man bara känna en del av personen, finns två sidor av ett mynt.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej, det har jag inte gjort. Jag har haft min beskärda del av möten som blivit till vänskap via internet med möten IRL, jag har inte riktigt tänkt tanken att överföra det även till bloggen. Men visst finns det några man skulle vilja träffa!
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, det tror jag. För höga krav och diverse annat.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Hm, nej, inte vad jag minns.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Ja, det har jag gjort - i min egen. Men det är inte något stort egentligen.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Nackdelar? Jadu, det enda vore väl att jag inte kan skriva exakt så mycket som jag skulle vilja kunna skriva. Men det är ju egentligen ingen nackdel i just själva bloggandet.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja, det tror jag. Jag kommer alltid ha ett behov av att skriva av mig. Jag tror att det alltid förändras, jumer man ser i livet, ju äldre man blir, ju visare man blir. Mer vuxet kanske. Annan formulering. Vem vet. Men kommer fortfarande vara jag.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jo, självklart. Att ha en blogg är så populärt nu, alla ska ha en. Inverkan är ett för litet ord, det är bloggarna i sig som utger en stor bit av dagens kultur.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Det har betytt väldigt mycket. Det har varit mitt sätt att komma fram med mina skrivna ord. Jag har i flera år drömt om att bli krönikör eller författare, men jag har inte vågat eller tagit steget att testa på det, att kasta mig ut och bli bedömd. Att starta denna blogg var mitt första steg. Steget mot att få andra att läsa det jag har att berätta, min formulering. Jag har å andra sidan inte tagit det ännu längre, jag har nöjt mig tills vidare med att bara ha en blogg. Dock är det inte så bara. Och att sammanfatta kort? Jag har aldrig varit bra på att bara skriva några få ord.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Det har varit nyttigt, näringsrikt. Jag har fått en bredare syn på människor, på deras sätt att uttrycka sig och lärt känna den sida bloggaren valt att lyfta fram. Jag älskar att läsa och särskilt att läsa om andra, vad de har att berätta. Då en blogg lägger ner får jag samma sorgsna känsla som när en vänskap tar slut. Man väver liksom in sitt eget liv i bloggarens.
24. Nämn fem bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Jag tillhör en av dem som ogillar att skicka vidare sådana här saker. Lite som ett kedjebrev, så jag brukar svara blankt här. Men jag tänkte att jag åtminstone kan skriva en person. Sen får personen i fråga själv avgöra om den vill göra något utav det eller strunta i det. Personen i fråga blir; Solid Block of Ice - isecore.

fredag, april 25, 2008

Våga känn efter

Det är konstigt.. men mina känslor hoppar fram och tillbaka.
Igår sågs vi för första gången efter att jag berättade att jag har mer känslor än planerat.
Inget konstigt med det, förutom att jag inte kände något igen.
Jag tyckte om att vara nära, och jag satt tätt intill och jag fingrade på hans arm och kramade i sängen med, men jag kände inget inom mig.
Nästa gång vi ses lär det vara tvärtom.

..Och så läste jag något just som någon skrivit. "Jag vet fortfarande inte vad jag känner, men det kommer jag inte få veta heller om jag inte vågar känna efter.".
Och det är väl det där som är grejen med allting.

Jag har ruckat på saker, släppt inpå och öppnat mig - samtidigt som jag inte vet något om vad jag faktiskt känner.
Samtidigt är jag rädd för att känna något pågrund av att jag drar iväg om ungefär 5 månader, jag vet hur svårt det är att säga hejdå, hur svårt jag har att säga hejdå. Hur ska jag då lyckas säga hejdå till någon jag får mer och mer känslor för?
Så jag är rädd.
Och det finns två ursprungliga känslor - lärde jag mig i onsdags. Kärlek och rädsla.
Och oftast hänger de ihop.

Sen har jag kommit fram till också att jag inte känner att jag vill eller kan vara lika öppen här om allt som jag tidigare varit med allting annat som jag valt att avslöja, berätta om. Jag skriver en del, men inte allt längre. Detaljer, mer känslor.
Jag ser det som att jag blivit mer vuxen på vägen nu, att jag inte längre har samma behov att blottlägga mig för alla som känner sig sugna att läsa om mitt liv.

Bara att skriva det här inlägget gör att jag blottar - men jag utelämnar en hel del också.
Och jag tänker samtidigt på personen i fråga som jag just nu nämner. Han vet inte att jag har en blogg, han vet inte adressen, men om han någon gång hittar den?
Jag blottar inte bara mig själv.
Därför väljer jag mina ord bättre.


Någon annan gång kanske jag berättar om diverse nattliga skogsbesök lutandes mot en bil med sällskap.
Men det hör som sagt till en annan gång ja.

måndag, april 21, 2008

Man måste satsa för att kunna vinna

Jag har gjort det nu, sagt det, öppnat mig, klätt mig i ett naket tillstånd och gjort mig mer sårbar.
Jag tror dock att jag var mer sårbar innan jag öppnade mig, än vad jag är nu efteråt.

Under en lång tid nu har jag funderat fram och tillbaka angående mina känslor. Ibland känns det som om jag vore väldigt kär, medan i nästa stund så får jag tillbaka mitt tvivel. Jag var påväg att öppna mig lite halvt redan för ett par veckor sedan, men jag ändrade mig då tvivlet åter igen uppenbarade sig framför mig.
Sen har jag inte vetat.

I lördags hade jag äntligen min födelsedagsfest. Tre stycken hade redan kommit, vi satt i vardagsrummet och drack, pratade och hade det trevligt. Plötsligt ser jag en av dem fästa blicken i något bakom mig, och jag vänder mig om och ser N ståendes där, han jag utvecklat känslor i. Han sa att han hade ringt på, men vi hade inte hört honom, så han gick bara in. Första blicken på honom gjorde något inom mig. Jag blev så glad och han var så fin där och då. Han såg så frisk ut, med sitt leende och lite lätt solbruna ansikte.
Kvällen for förbi bra, fler och fler kom, som sedan gick efter några timmar. De som kom först gick också sist, vi satt kvar och pratade vi 5 en lång stund, tills N blev trött och la sig i min säng.

Det var då det jag minns mest, det jag flinar åt, inträffade.

M förstod att jag ville hoppa ner i sängen till N, så han gick undan med mig och sa att det inte gör något, gå du dit så sitter vi här ensamma och fortsätter en liten fest, så säger vi till när vi går. Tillslut lyckades han övertyga mig om att det visst gick alldeles utmärkt, och jag gjorde som han föreslog. Jag hoppade ner i sängen med huvudet före.
Här ska jag inte berätta några detaljer, men jag kan ju iaf påpeka att det är väldigt trevligt och roligt att leka i sänghalmen när man är full.

Efter ett tag uppenbara sig M i dörröppningen, precis i tid för oss att ha hunnit med det vi höll på med. Han sa att de var påväg att gå nu, och undrade om jag ville låsa dörren efter dem.
Jag tvekade någon sekund, sen slet jag tag i ena täcket och virade det runt mig, och gick - förutom täcket - helt naken ut till hallen, där de andra två tjejerna stod.
Jag smög fram, blickade in i spegeln och försökte kamma ut håret med fingrarna. Då tjejerna såg mig brast de ut i skratt. Jag såg tydligen rätt så skyldig ut. Ena tjejen tog ett kort.

Men nu till saken..
Det var inte detta jag skulle berätta egentligen.
Men det hör liksom till historien.
Dagen efter, söndag, igår, N hade kramat mig hejdå några gånger i hallen innan han körde hem sig själv, och jag var åter ensam i lägenheten, med Pyret som undantag.
Jumer klockan blev desto jobbigare kändes det inom mig. Okey, dagen efter fest brukar kanske inte alltid vara den mest starkt känslomässiga dagen, det är då jag är svag som tusan och kan gråta för minsta lilla sak.
Men timmarna gick och jag blev mer och mer gråtfärdig, jag kom på mig själv med att mer och mer sakna N, att allting blåstes upp inom mig och det var svårt att göra någonting alls utan att tänka på det. Jag kom på mig själv med att t.o.m sniffa på kudden han tidigare hade legat på.

Jag gav upp. Jag insåg att jag inte kan fortsätta gå runt med allt det här inom mig, alla tankar, alla frågor, alla erkännanden som än inte blivit erkännanden.

Efter några rådande samtal med en vän och efter kanske en timme av fokusering och djupandning och beslutsamhet så slog jag numret till honom.

Inget svar.
Skickade istället sms om att han gärna kan ringa mig så fort han har tid.
40 minuter senare ringer telefonen.
Det är han.
Jag frågar om jag kan komma förbi en stund. Jag har ju numera körkort..
Men det går inte så bra, hans syster kommer hem, så han var upptagen.
Jag ville helst ta allting när han fanns bredvid, men i veckan skulle han iväg på någon jobbkurs, så det fick bli som jag först tänkte, ta det i telefonen.
Jag började prata, väldigt stakande och med långa pauser. Det var svårt.
Men han lyssnade.
Och jag berättade.
Ärligt.
Öppet.
Naket.
Han sa att han hade sett några tecken i lördags, under festen, då jag var full, att jag kanske ville något mer.
Jag sa att.. det jag sa för ungefär två månader sedan, att det är skönt att träffa någon man inte har några känslor för.. att det inte stämmer längre, att jag tycker om honom, och saknar hela tiden och vill träffa honom oftare. Att jag saknar tiden som var förr, innan hans syrra tillfälligt bodde hemma hos honom, då vi sågs 1-2 gånger i veckan, att jag vill ha tillbaka det.
Och att jag hoppades på att detta inte skulle göra att han vill sluta träffas.

Vad han svarade? Saker jag redan visste om när det gäller honom, och att det var bra att jag berättade. Huvudsaken är bara att mina rädslor inte blir till verklighet.
Jag påpekade också att jag ju kommer åka iväg till hösten, att saker blir därmed ännu krångligare, men att jag därför inte kräver att han ska fatta något stort beslut nu.
Det kan vara svårt att ge sig hän åt något när man vet att det sen måste avbrytas.

Vi ska fortsätta träffas, även försöka få till fler möten.

Så, är jag mer sårbar nu, som öppnad och naken?
Jag tror faktiskt inte det.
Förut var jag som en vandrande, tickande bomb, som kunde sprängas närsomhelst. Jag var ledsen för att jag gjorde mig själv sårbar genom att känna saker som jag inte riktigt hade planerat att känna, och eftersom han inte visste om det så gjorde allting saker ännu mäktigare, varje ord blev som spjut nästan, in i mig själv.
Men nu när allt är uppe, ute, så känner jag mig mest lättad.

Jag har ingen aning hur allt slutar, eller hur allt börjar.
Men jag är åtminstone ärlig mot mig själv och ärlig mot honom, och ärlighet brukar väl vara längst, vinna.

Och som jag sa till honom i telefon igår.
"Jag är jätterädd för att vara ärlig, att berätta det här, för jag har varit väldigt orolig för att du kommer vilja sluta träffas om jag säger något, varit rädd för dina svar. Men jag har senaste tiden också känt mig jätterädd och orolig över vad som händer om jag inte berättar något, inte är ärlig. Då kanske allting istället rinner ut i sanden."

Man måste satsa för att kunna vinna.

torsdag, april 17, 2008

söndag, april 13, 2008

Heja Abbe

Hittade till Heja Abbe för längesen egentligen, men jag hade inte ro att läsa bloggen just då.
Igår kikade jag dit åter igen, och bestämde mig för att läsa från första början. Det tog mig nära på hela dagen.
Det berör något så enormt mycket.

Handlar om en pojke vid namn Abbe som föds med hjärtfel och kromosomavvikelse.
Det är Abbes pappa som sitter vid tangenterna.

Gå in och läs!

torsdag, april 10, 2008

Jag tänkte bara..

..berätta att jag klarade uppkörningen och har nu haft mitt körkort i cirka 3 timmar!

onsdag, april 09, 2008

Utbildningar och utomlandsvistelse

Jag tror jag gör det lite svårt för mig själv just nu, men samtidigt är det bra att jag gör dessa saker, för att ge mig möjligheter senare, få ha testat på.

Som jag sagt tidigare, så kommer jag åka till USA till hösten som Au Pair under ett år, t.o.m. 13 månader. Får en sista månad att resa runt fritt i USA, om man vill.
Jag har även sökt in till olika utbildningar till hösten.
Först och främst var det pågrund av att jag ville ge mig själv valmöjligheter, ifall jag inte skulle åka till USA så måste jag ha något att göra till hösten.
Nu känns det lite dumt.
Att söka.
När jag ändå ska säga nej till dem.
Men är kanske bra att ha sökt och fått in en fot på hur det fungerar och att jag kanske har möjlighet att komma in på utbildning när jag återvänder igen senare.
Med större erfarenhet i ryggsäcken också. Arbetslivserfarenhet utomlands samt studier på College, det är kanske värt något?

Men jag kommer nog ha det lite svårt att säga nej till utbildningar som jag faktiskt vill gå!

Jag har sökt som nummer 1; Socialpedagogiska utbildningen 180p - Högskolan Väst. I Trollhättan, grannstaden.
Som nummer 2; Psykiatrisk omvårdnad 120 - även den Högskolan Väst, dock lite mer på distans.
Och nu för några minuter sedan sökte jag ännu en!
Socionomprogrammet 210p - Göteborgs universitet.

Tänk om jag kommer in?

Hujedamej!

Men jag ska åka till USA.. högskolorna får snällt vänta på mig i 1-2 år.

måndag, april 07, 2008

Svajiga saker

Undrar varför man ena stunden beter sig som om man vore upp över öronen kär, saknar flera gånger om dagen och kan bara tänka på en och samma person - t.o.m. när man sitter i samtal med sitt föredetta objekt för samma grej.
..och i nästa stund få upp alla osäkra känslor igen där man varken vet ut eller inte och såfort man inte sitter i blickfånget hos personen så släpper man på sitt leende och ser fundersam och ickekär ut.. och man vet inget längre.

känslor är svajiga saker.
..sa en människa till mig för några timmar sedan, som kommentar på vad jag just berättat.

Det är svårt det där, att veta.

Och för en minut sedan letade jag fram ett sms jag just fick där det står "Godnatt på dig!", ett svar på mitt "Godnatt pojk!" jag nyss skickade. Jag blickar på texten, sänker huvudet ner mot displayen och pussar på mobilskärmen.
Vad var det där då?

Känslor är svajiga saker..

"Det är jobbigt att vilja ha något - men inte kunna få det. Men de som har det svårast, jobbigast, är de som inte ens vet vad de vill ha."

mhm.

Frida Örhn

Den här tjejen har en sådan underbar röst att jag bara satt och njöt med berörda ögon. I andra fall har jag knappt något tålamod för den typen av musik, inte många som får till rösten på rätt sätt.

Tjejen heter Frida Öhrn, sångare i gruppen Oh Laura, och hon är så söt så att jag bara vill krama om henne och nypa lite i kinderna! Fastnade totalt.
Och den första låten är favoriten, har hört den mycket förr. Vacker!

Release me


Jolene


Hit the road Jack


Sin wagon

söndag, april 06, 2008

Craving

Jag har blivit förkyld, vilket passar alldeles utmärkt nu när jag måste köra bil så mycket som möjligt, samt har min sista körlektion på skolan på tisdag - uppkörning på torsdag. Väldigt passande!

Just nu känner jag mest för att ligga i soffan och äta smågodis.
Nergrävd.
Jobbigt bara att jag nästan får panik av att ha på mig den tjocka tröjan jag har, pågrund av hur varmt det blir, men tar jag av mig den så fryser jag halvt ihjäl och blir förmodligen ännu sjukare.

Jag känner mest för att kramas.
En stund.
Sen blir det jobbigt.
För varmt.
Men vore trevligt att åtminstone få ha möjligheten, en varm kropp bredvid som man bara kan sträcka ut handen för att snudda vid!
Dra tillbaka klockan ett dygn vetja!

Jag drömde inatt att han hade åkt hem och jag saknade honom, sedan öppnade jag ögonen och såg att han låg bredvid mig. Kröp intill honom och höll om och somnade åter igen.

Övernattning

Han kom hit igårkväll och sov över här för första gången någonsin.
Han försökte dock redan för snart 4 månader sedan, natten då vi satt på ett köksgolv och hånglade i alkoholdimman. Jag påpekade att jag hade en 180säng, och man får plats fler än två där i.
Min kompis var och hälsade på och sov över nämligen.
Jag skojade mest, men han ville väldigt gärna följa med mig hem och sova med, hålla om, enbart hålla om - sa han. Fast jag ville inte riktigt och jag litade heller varken på honom eller på mig själv att man kunde hålla sig borta ifrån att göra fler saker.
Jag ville vara seriös, och inte bara dra hem ngn första kvällen och ha sex med (kanske inte med en kompis i samma säng heller dock.).

Jag berättade dock inte mitt beslut, igår, som jag tagit.. det som jag planerat att avslöja. Jag blev osäker, och då höll jag tyst. Fråga mig inte varför.