Ingen bra dag

Nu är jag igång igen, tänker dumt, snackar dumt, och blir ledsen över det.
Och så fort jag nämner det för någon så känner jag mig som en stor idiot.
Och det är knappt att jag vågar/vill skriva något om det här för det låter så jävla dramatiskt och tragiskt alltihopa, men har man den där känslan så kan man ju inte bara sopa den under mattan.

Men fortfarande känner jag inte att jag vill nämna exakt vad det gäller här, för det känns så jävla fjompigt och jag tycker inte om när folk ser den sidan av mig eller får den synen av mig som jag får för mig att de får, för de är vana vid Suss, hur hon är. Och hon verkar ju inte bry sig så mycket eller ta så illa upp av saker.
Eller så är det bara jag som får för mig att de tror att jag är sådan.

Det börjar likna ett jävla bekräftelsebehov, men det är inte alls det jag är ute efter heller.

Jag vill bara vara med, tillhöra, bli tillfrågad.
Men det blir jag inte.
Fast jag är samtidigt med och tillhör, men det särskilda jag är ute efter kommer liksom inte, och jag blir bara ledsen när jag får höra om att en annan har fått vara med och tillfrågad.
Det känns ofta som om jag bara har en roll att spela.
Vems fel är det att jag känner så?
Mitt eget?
Är det jag som sätter mig i den sitsen alldeles självmant?
Ger jag de signalerna så de inte tolkar något mer?

Jag vet inte.

Det är en dålig dag vet jag bara, och jag känner mig som en fullständigt gnällande och bekräftelsebehovssökande idiot då jag nämner detta.
Och rädd för att folk ska börja göra det jag vill för att jag just ber om det, och inte att de vill.

Hallå eller?
Nu får jag fan ge mig.
Om det bara vore så enkelt.