Oroligheter

Nu börjar jag bli megaorolig över allting.
Tänk om det inte alls blir bra i USA, tänk om det blir ett skitår och jag är megaless och längtar hem som fan?
Tänk om den nuvarande familjen som jag har kontakt med, är helt puckade egentligen? De verkar bra hittills, vissa saker är lite sisådär, men inga stora direkt.
Som att jag inte direkt har någon bil, men de bor ändå i New Jersey, och nära till New York och allt vad det är så det behövs kanske inte ändå.
Men tänk om jag väljer fel?
Tänk om jag väljer bort och de hade varit perfekt?
Fast jag är mest rädd för att välja dem och det blir fel senare.

Tänk om detta med au pair inte alls är min grej? Tänk om jag borde stanna hemma och plugga istället, jag kom ju in!
Men jag kommer ju ångra mig om jag inte åkte.
Och det är meningen att jag ska lämna min trygga hamn för att stiga ut på okända marker och växa som människa, sju meter ungefär.

Men jag oroar mig ändå över hur allting kommer bli och vara.

Mamma säger att det inte är någon mening med att oroa sig över saker man ändå inte kan styra.
Då jag säger att det inte spelar någon roll - jag oroar mig ändå, mer eller mindre, så håller hon bara tyst.
Som vanligt.
Svårt att prata med och känna förståelsen flöda!

Men aaah! Jag måste ösa ur mig allt.