Checklista

Sovrummet dammsuget - check!
Sovrumsfönstret putsat - check!
Köksfönstret x 2 putsat - check!
Två skåp vid fönstret i köket urtorkat och rengjort - check!
Kryddhylla och fläkt rengjord - check!
Köket dammsuget - check!
Garderoben urtorkad och dammsuget - check!
Ugn och plattor sprayade med medel - check!

Bara resten kvar.. rubbet i vardagsrum, resten i köket, hallen, toan, och knätorkning av alla golv!
Och balkongen..

Och nu ska jag jobba.

Lite förklaring om uppdatering

Angående förra inlägget..
Det är inget To be continued med N.
Att vi sågs berodde på att vi skapade en liten kontakt och båda var fulla och båda har saknat närhet något så väldigt mycket. Allt var bra då vi sågs och under tiden och efteråt också, inget konstigt alls.
Jag frågan honom igår ifall han tror detta bara var en engångshändelse eller ifall han tror det kommer hända igen.
Han trodde det första, och skrev något som att vänta på den "rätta".
Jag var trött och extra känslig då jag frågade, men iom att jag faktiskt kände ett styng av sorgsenhet över det - inte mycket alls, men tillräckligt - så insåg jag att det är bäst att det var ett engångstillfälle.
Men sen handlar det nog mycket om egot och möjligheten till någon.
Jag är inte den rätta för honom.
Men han är heller inte den rätte för mig, man får tänka så.
Och jag vill inte gå igenom det jag gick igenom för två månader sedan, igen.
Dock kan jag inte säga att det aldrig mer kommer att inträffa, det kan ingen säga.
Jag vet inte ens ifall jag kommer stoppa mig ifrån det den dagen tillfället kanske kommer.

Och när det gäller familjer i USA. De kommer och går, vissa pratar inte ens med mig. Strax efter att familjen som var gravida lämnade sidan, så kom en ifrån Californien igen, woho! Men de försvann lika snabbt. Nu har jag dock en familj som bor i Brooklyn, New York.
Det vore ju fräckt. Eller vad säger du?

Detta blir ett blandat inlägg.. Men det brukar ju vara så.

Igår sa min kropp ifrån tror jag.
Igårkväll.
Det har varit så mycket, flytt i helgen, jag bar allt tillsammans med min lillebror, mina armar har värkt, och sedan har jag fortsatt att packa själv, och i måndags drog jag ett till last med enbart bilen ner till Alingsås igen, och dagen efter - tisdag - jobbade jag, och då jag kom hem fortsatte jag att greja, städa lite, packa ner till bil och köra till mamma och vän.
Igår var jag en zombie. Gick upp och ner som ett annat spöke. Lite farligt att köra bil då, men fick koncentrera mig extra, körde åtminstone inte så långt.
Igårkväll orkade jag knappt resa mig upp, och då jag kom till toaletten körde magen igång, och plötsligt kändes det som om jag skulle spy.
Vilket höll i sig ett tag..
Sånt har jag inte tid med!
För säkerhets skull ställde jag en papperskorg vid resesängen. Tillslut somnade jag - efter att ha sms'at med N.
Och idag är jag inte alls utvilad, huvudvärken ligger och väntar och tungt är det också i huvudet.
Kroppen känner sig trött, och jag är inte ens halvvägs i städningen, och det finns lite kvar att få iväg härifrån, och telefonsamtal att ringa, och vetskapen att jag snart, inom ett par dagar, ska bosätta mig hemma igen. Det är så mycket! ..för mycket.
Och samtidigt jobbar jag!
Jag vet inte alls hur jag ska lyckas med allt.
Och om 3 timmar börjar jag jobba igen.
Det är meningen att jag ska städa nu.

sedan sist..

Det händer mycket och har hänt en jävlans massa.
En av sakerna är att jag numera har en tom lägenhet, som ska städas på en vecka för att sen säga adjöss.

En annan sak är att jag hamnade hos N i helgen och sov över och idkade såna där kroppsliga saker - efter att vi pratat om allt då, nu och sen.
Hade det inte regnat dagen efter hade jag fått åka bak på motorcykeln för första gången.
Jävla regn!

En tredje sak är att det kommit fram en sjätte familj, men de hörde aldrig av sig. Dock fick jag ett telefonsamtal ifrån Stockholmskontoret tidigare idag där de frågade, med hänvisning ifrån Boston, ifall jag hade någon möjlighet att skaffa mig erfarenhet av barn under 2 år innan jag åker - för mamman i familjen har just fått veta att hon är gravid.
Nehej, det kan jag ju inte, så då blev det visst inget där heller.
Det var synd, stället de bodde på verkade trevligt! Nevada heter delstaten, där det är minst nederbörd av dem alla, och torr luft - bättre än här alltså, och granne med californien!
Men icke sa nicke.

Vad har mer hänt?

Hm.. igår föll det några tårar nerför kinderna efter att ha fått en fläkt utav det förflutna kastat på mig. En liten familjemedlem som var en av sakerna jag flydde ifrån då jag drog hemifrån för 4 år sedan. Jag bosätter mig ju där igen, och den där bor liksom fortfarande kvar.
Mamma fick trösta.
Hon som aldrig gör det annars - för jag tillåter det inte.

Och så duschade jag med Spanet igår igen, eller snarare inatt.
Och det blev kanske inte enbart dusch denna gång, men nästan enbart.. typ.

Liten uppdatering!
Det kanske kommer krångla sig lite med internet för mig. Måste krångla med comhem och sen antagligen skaffa mig en router och fixa ihop internet med brorsans internet.. Ah, krångel. Måste ju ha det!

Tack och hej, leverpastej!

Borta med vinden

Den femte familjen försvann från sidan, så det blev ingen kontakt alls.
Ska det då räknas som en femte familj?
Får se vart det bär!

Det dröjde inte mer än några timmar

A host family is currently reviewing your application. Please find more information about the host family under the tab: Your Host Family. Please be prepared that the host family may call you in the next few days. Please call your local office in case the family calls you. Please check your account regularly for an update on this match.

Känslomässig flytt

Stressigt och förvirrande och känslomässigt och våta ögon och allt på samma gång!
Det blir en tidigare flytt.
Och jag är inte ledig någon annan helg förutom nästa, så alla möbler flyttas i helgen.
Och sen får allt städas..
och sen bor jag hos mamma, lillebror och Bertil i två månader.
Och just nu känns allt rätt mycket skit och jobbigt och blä och allt sånt.

och jag har tårar i ögonen över att jag håller på att avsluta ett kapitel av mitt liv.
Att jag säger upp lägenhet, att jag avslutar mitt privatliv i egen lägenhet som jag flydde till för 4 år sedan efter att inte orkade bo hemma och soc hjälpte mig att genomföra flyendet.
Och nu drar jag tillbaka dit allt slutade.
Och sen drar jag till USA.
och sen när jag kommer hem får jag börja om från början igen.

Det är spännande.
Men just nu känns det väldigt jobbigt och tufft och tårögt.

Tungt.

och sökningen går vidare

Your host family information is not available at this time.

Your application is currently being reviewed by a Regional Manager in Boston.

Står det på min sida på Cultural Care, igen.
a fifth family is on its way.

Undrar när jag hittar den rätta?
Om man tänker efter så har det blivit lite konstigt och inte bara jag som haft höga krav!

Första familjen, de ville ha mig, och vi har fortfarande kontakt, och de har bjudit mig till deras hem då jag anländer till USA. Men de ville ha från januari, och jag åker i oktober. Så det fungerade inte för oss.

Andra familjen. Där blev jag glad att de sa nej till mig. De verkade konstiga, framför allt i deras "nej-mail". Alldeles för höga krav och att jag tydligen ska hinna älska just deras barn under 1½ dygn från då jag fick reda på att de ens existerade. Lite för svårt. Möjligt att de bara använde de som orsak, men det kändes helt okey att de sa nej.

Tredje familjen. Där blev det lite fel direkt. De verkade jättebra och jag fick kontakt med deras nuvarande svenska au pair som jag kunde ställa frågor till. Men det var en stor fundersam sak.. Ett av barnen var av särskilt behov, större behov, och jag hade redan innan kryssat i ansökan att jag inte känner att jag vill ta hand om barn med extra behov, det skulle bli för stor press och för mycket att bära på. Men ändå skickar Boston-kontoret en familj med detta till mig.
Jag fick ta mig en stor funderare!
Tillslut kom jag och mamman i familjen överens om att vi inte var en god match pågrund av detta.

Och fjärde familjen. De var unga, och de kändes rätt okey. Men jag skulle bli deras allra första au pair, jag skulle alltså inte ha någon att rådfråga överhuvudtaget, det skulle vara extremt riskabelt. Allt klaffade inte där direkt, men ibland behöver man dock tid på sig.
De var en arbetarfamilj också, som även jag kommer ifrån. Lite problem ekonomiskt. Fast problem tror jag inte de har ändå, iom att de skulle ha råd med en au pair, men det skulle kännas i deras ekonomiska situation att de betalar en organisation med en au pair! Och jag kände direkt "nej, inte mer pengarproblem!" iom att jag har haft det i flera år och fortfarande kämpar med det. Det nämnde jag dock bara i förbifarten.
Jag skrev ett långt mail igår, idag är de borta ifrån min sida. Utan att ha sagt någonting till mig.
Lite märkligt, men kanske hör jag från dem sedan, eller så blir det knäpptyst.

Så jag undrar nu..
Vilket nummer av familj kommer bli den rätta för mig?

Många andra åker iväg en vecka efter att de hittat rätt familj.
Jag har ju preliminärt avresedatum 6 Oktober, så jag har tid på mig.
Men det känns jävligt skumt att prata med familj efter familj efter familj.
Lite jobbigt också.
och just nu händer massor runt mig.
Möjligt att jag måste flytta alla möbler i helgen och flyttstäda och sen dra härifrån. Jag vet inte alls hur det blir med allt, och samtidigt ska jag ha kontakt med ny familj!

Ja, hujedamej som barn hon var.

Menmen..

Jag upprepar det igen.
Your application is currently being reviewed by a Regional Manager in Boston.

Myself

Jag genomförde just en undersökning på engelska där en av frågorna var "Vem har hjälp dig att komma dit du är nu i livet?" och alla möjliga folk fanns uppradade.
Längst ner fanns det en ruta där det stor "others" och så kunde man skriva i någon valfri.

Jag klickade där.
och skrev "myself".

Fjärde familjen, Springfield

Jag sa nej till den tredje familjen igår.
Eller inte ordagrant nej, jag snarare skrev ärligt att jag ifrån första början inte alls har velat ta hand om barn med särskilda behov, och berätta om min oro och min stora tvekan inför det.
Hon skickade då tillbaka sent igår kväll att hon inte kände att det var rätt i och med att jag tvekade så mycket.
Det blev alltså ett nej trots att jag inte sa det rakt ut.
Sen togs familjen bort ifrån min sida, såg jag strax efter mailet.
Det kändes som om en stor tyngd hade lyfts bort ifrån mig.
Det om något talar ju för sig självt..

Men det lustiga är att jag redan har en fjärde familj på sidan.
Fick ett mail på dagen idag att en ny familj läser ansökan. Nu är det alltså bara att vänta och se ifall och när de hör av sig, ifall de ringer eller mailar..

De bor i Springfield, dock heter de inte Simpson i efternamn. Virginia ligger det i. En flicka och en pojke, 5 och nästan 3 år, och pappan är "state trooper" som tydligen betyder "polis".
Värsta grejen.
Men hittills låter det bra, efter att bara ha läst några få rader om dem.
Får hoppas att jag snart hittar rätt!

Avslutet

Jag och N avslutade allting mellan oss för snart 4 veckor sedan.
Saker och ting har varit väldigt krångliga och han har känt sig dum och haft dåligt samvete för att han sårat mig medan jag har varit ledsen och mått dåligt över att han inte gav mig det jag ville ha.

Tillslut tog han tag i det. Kanske på fel sätt just då, men vi träffades och pratade igenom det, och jag sa allt jag tänkte och tyckte om allting som varit och var just då. Och hur kallt det sättet han tog tag i det kändes. Och jag kunde inte sluta gråta.
Jag var där i 2 timmar och satt mest och snyftade hela tiden, trots att jag försökte få tårarna att sluta falla.
Han gick och hämtade papper åt mig, och en stund tog jag tag i hans hand och satt och höll i.

Det var extra svårt, det kändes som om det var sista gången någonsin som vi skulle säga hejdå, för evigt. Vi bestämde nämligen för att avbryta allt och samtidigt lägga locket på, att inte ha någon kontakt alltså. Överhuvudtaget.
Främst för min del, vilket självklart kändes förjävligt då - att det inte också var för hans känslomässighet. Men det var mest för mig. Det är svårare att komma över någon ifall man hela tiden pratas vid, varje kontakt får igång mekanismer som får tårarna att rinna.
Det hade han rätt i, jag höll med honom. Jag har alltid förr velat bevara kontakten, vänskapen, och det har resulterat i väldigt utdragna övergångar.

Därför var det extra svårt nu. För jag visste inte när kontakten skulle tas upp igen. Den kanske aldrig skulle tas upp, eller många fler månader än vad jag tänkte, eller jag visste inte vad.
Då jag stod i hallen med skorna på kunde jag inte förmå mig att gå utanför dörren.
För det skulle vara sista gången någonsin som jag gick ifrån honom.
Jag stod och grät i hallen i en kvart eller mer.
Skrattade om vartannat, skojade lite om hur snygg jag var med rödprickigt ansikte och svor över att jag just den dagen hade mascara.
Jag blickade in i hans sovrum, sängen där vi spenderat många nätter. Vi har ändå tillbringat ett halvårs tid ihop.
Det blev nästan 6 månader totalt, fattades några dagar.. det var helgen efter som det skulle varit det talet. Några dagar efter.

Jag tänkte på allt vi inte gjort, allt jag inte gjort, alla impulsiva saker som jag alltid velat göra men inte vågat, inte tagit mig för. Men mycket berodde det på att jag inte fick det jag ville ha, vilket gjorde mig osäker och ledsen, vilket gjorde honom osäker samtidigt. Så det var inte så konstigt.
Men det var det jag tänkte på.
Och jag ville så gärna stanna kvar över natten, men jag kunde inte formulera mig, men han förstod ändå och jag skulle inte stanna kvar, vilket jag redan visste att jag inte borde göra. Det skulle bara bli att skjuta fram avskedet.
och jag pratar om all närhetstjafs som jag skulle vilja göra, ha sex på ett särskilt sätt, smyga in i duschen när han står det - trots att jag vet att han inte är så förtjust i att duscha längre stunder.
Han sa att jag ju kan skriva upp allt på en lapp för nästa pojke!
Självklart, sa jag, fast samtidigt blev jag ledsen över orden.

Tillslut tog jag kraften att ta mig därifrån, jag höll om honom en stund, la näsan mot nacken och andades in, sen vände jag mig om, öppnade dörren och klev ut. Jag sa "hejdå" och tittade på hans ansikte en sista gång, höll kvar blicken tills han stängde dörren, och jag gick därifrån med rak rygg och försökte att inte snörvla för mycket.
Sedan satte jag mig i bilen och körde hem.

Jag kände mig totalt uttömd på energi. Jag gick hem till mamma och lämnade bilnycklarna. Hon frågade hur det hade gått, om det gått bra? jag svarade bara nej, med gråten i halsen, med ryggen mot henne, sen sa jag att jag måste gå, stängde dörren och gick ner och hem. Jag har aldrig klarat av att blotta mig för mina familjemedlemmar, att berätta saker för dem, att öppna mig och gråta framför.
Jag kan inte ta trösten, klarar inte av det överhuvudtaget. Därför orkade jag inte vara kvar där.

Sedan dess har allt bara flytit på.
Jag tror att det var ett sorts avstamp.
Jag grät många, många, många tårar dagen efter han först tog tag i saken, ägnade en hel dag åt att hulka. Samma dag som Comhem bestämde sig för att låta internet, telefon och tv lägga av. Tack för det televerket! Den dagen då jag behövde all sorts distration. Samtidigt tog boken jag läste slut.
Jippi. Hela dagen var jag ett vrak.
Nästa dag var bättre, sen kom dagen då vi sågs.
Sen fanns det inget mer kvar att ge till sorgsen.
Jag tror att jag tömde mig totalt där, samt att jag varit så ledsen redan innan allt avslutades att jag liksom tog ut allt redan innan.

På torsdag är det 4 veckor sedan vi senast sågs och sa hejdå.
Och jag har saknat honom 2 gånger.
2 gånger.
Bara.
Jag har varit totalt förvånad över hur lite jag saknat, hur lite jag tänkt på, hur lite jag har varit sorgsen över det. Då jag har fått upp saknaden har jag ändå inte gråtit, jag har bara saknat vissa saker. Som hur vi sover ihop, hur han lägger armen runt mig, på sättet vi har sex på - sked. Det mysiga sättet.
Hur vi satt i soffan och han började pilla innanför mina byxor.
Den dagen han stod och diskade och jag ställde mig bakom honom och gjorde detsamma på honom - pillade innanför hans byxor.
Den gången jag färgade hans hår.
Den gången då vi satt på golvet hos en, första kvällen, den kvällen vi först träffades, och vi satt på ett köksgolv, jag i hans knä, och vi hånglade som galningar.
Jag minns allt så väl.
Men jag har inte varit ledsen då jag tänkt på det.
Jag såg en ny bild på honom för några veckor sedan, då högg något till. Jag såg hans hals väldigt väl, jag saknade då, sen var det inget mer med det.
Nästa gång jag såg en bild så tänkte jag "jaha?".

För inte så längesedan började jag tänka på att jag vill ta upp kontakten igen. Vi sa aldrig exakt hur lång tid vi skulle hålla tyst. Bara att vi inte skulle ha kontakt. Men jag har känt att jag vill ha tillbaka den, på ett plan. Jag tycker inte om att avsluta något totalt, att aldrig mer prata. Det blir som om det halvåret aldrig någonsin har existerat.
Jag har även avvaktat, jag har bestämt mig för att absolut inte kontakta honom då jag känner att jag måste kontakta honom. Det har kommit fram några sådana tillfällen, och då har jag hållt mig ifrån, fokuserat på något annat, tills behovet lagt sig igen.
Jag vill inte kontakta av fel orsak!

Men så kände jag detta nu igen, att jag vill ha kontakt, vänskaplig kontakt, kunna skriva nåt sms till. Veta att han lever. Det har ändå gått nästan en månad. Och jag mår inte dåligt över honom. Jag vill inte kontakta för att jag vill ha honom igen.
Jag vill bara kontakta för att ha kontakten.

Jag skickade ett sms för några timmar sedan.
Skrev att det var längesen vi hade kontakt nu, och att jag avvaktat tills det inte längre blir fel, att jag tycker det känns konstigt utan och att jag vill veta om han lever! Samt att jag nu mår bra.
Sedan då jag skickat iväg det tänkte jag att, svarar han inte så får det vara bra så. Jag accepterar det, och det kändes helt naturligt! Jag var inte ledsen av tanken om att han kanske inte skulle svara mig. Jag lät det vara. Jag skulle inte vara den som skickar igen senare och undrar varför fan han inte svarar mig. Inte. Och det var ett stort steg i den där känslan i att ha kommit över.

Han svarade för en halvtimme sedan.
Kontakten är tagen.
Det var bra med honom också, saker och ting rullar på, och önskade mig Godnatt.
Jag blev glad av att han svarade, vilket jag också skrev.
Jag var orolig innan att jag kanske skulle hoppa till, reagera inombords, då jag hörde smssignalen, som jag alltid gjorde förr då han skickade. Då jag alltid var på helspänn!
Men det gjorde jag inte.
Jag var bara hoppfull.

Så nu är kontakten tagen igen. Vi får se hur det utvecklar sig. Om den kommer bli bättre eller bara lite sporadisk. Men den kommer åtminstone bli på ett vänskapligt plan.

Och N var den första killen någonsin som gett mig ett riktigt avslut på en relation.
Och det är något stort.
Positivt.
Trots att ett avslut aldrig är positivt, så är det ändå bra att faktiskt få avsluta något på riktigt, och inte på ett skitruttet sätt.

Trots att han var dum på vissa plan, så var han ändå en vettig kille på ett annat.

Second time

Det som är ännu mer galet är att det hela skedde en gång till tidigare idag.
Den där duschen, med sällskap av spanet, nakna förstås.
utan sex. igen.

Tredje gången gillt? ingen aning!

nakendusch

Jag har gjort något sånt där galet igen som folk som inte känt mig de senaste åren inte kan tänka sig att jag skulle kunna göra.
Som jag tror åtminstone.

..och jag hann skriva ett väldigt långt utlägg om hela grejen och beskrev detaljer så att man kunde följa med i historien redan ifrån början.
Men jag bestämde mig för att sudda ut allting och börja om.
Börja på nytt.
Börja kort.

Häromkvällen då jag kom hem från jobbet efter 22, drog jag ut igen och gick över till ett sött span (ja, någon söt människa som man har hittat som man kan spana på, nyfiken så), satte mig vid och pratade med. Sen skulle spanet duscha, och jag kunde följa med in och sitta på toaletten och prata samtidigt.
Strippning framför mig i ett litet badrum.
Svårt att hålla blicken uppe, kämpa med att inte blicka neråt.
Naket.
"Ska inte du också duscha?" är en fråga som snart ställs.
Jag skrattar och suckar och skrattar igen och pratar om att våga, sen "äh vafan" och kläderna drogs av och in i duschen, eller badkaret, klev jag i, med skydd av draperiet i ett par sekunder.
Sen var det naket.
Båda två.
I ett badkar, ståendes mitt emot varandra.
Kroppsligt sätt finns det nu uppenbarligen inget mer att visa upp, för allt har redan visats.
Blicken hölls inte stadigt uppåt.
Den vandrade neråt.
Och vi pratade om allt och ingenting och stod och skojade och även om sex, men vi hade inte sex. Vi duschade bara ihop, nakna, intill varandra.
Spanet är lång, jag är kort.
Det räcker att jag böjer mig lite för att komma i, så att säga, rätt höjd.
Det kan bli lite tokigt ifall man böjer sig innan man tänkt sig för innan.

Nämnde jag att vi har setts enbart två gånger innan?
Att detta var första gången vi umgicks på tumanhand. I ett badrum.
I ett badkar.
Nakna.

Utan att ha sex.

Men det var inte brist på sex som var det galna i det.

Tredje familj, Great Falls

Jag har fått kontakt med en tredje familj, de bor cirka 30min ifrån Washington DC.
Greats Falls, VA. Heter stället.
Tydligen det rikaste området där.

Jag har haft mailkontakt med mamman i familjen, och allt känns bra.. förutom ett par saker, men jag vet inte hur starka de sakerna är.
De har två små flickor, de kommer vara runt 2 år bägge två då jag anländer.
2 åringar är svåra bara där.
Ena flickan är adopterad ifrån Kina.
Andra flickan är deras biologiska.
Det är den andra flickan som har lite svårigheter.
Extra behov.
Developmental delays and Sensory Processing Disorder - som det så fint heter.

Det låter rätt komplicerat och jag har fått det lite förklarat för mig.

Jag har även fått deras nuvarande Au Pair's mailadress, hon är också svensk, så det är rätt smidigt att skriva till henne och få svar på flera frågor. Svenska är ju enklare att skriva på än engelska.
Men det är denna bit som oroar mig.
Flickan har speciella behov, kommer jag dit måste jag vara försiktig och anpassa mig efter dessa behov.
Det behöver jag ju oavsett vilket barn jag än kommer till - men nu gäller det extra behov.
Jag har ingen aning om i förväg hur det kommer att te sig, hur det kommer att vara.
Kommer det att vara tufft? Jobbigt?
Jag har ställt några frågor om det till den nuvarande, får se vad hon svarar.

En sak jag inte riktigt förstår är varför personalen i Boston och skickat min ansökan till just denna familj. Jag skrev eller snarare kryssade i en ruta där det stor "Nej", på frågan som var på ett ungefär "Vill du hamna i en familj där barnen har särskilda behov?". Något liknande.
Ett nej, är inte det som vi alla säger - ett nej?
Så jag förstår inte varför de inte tar utefter vad jag svarat på!

Men nu är det kanske meningen att denna familj är den jag ska ha. Den verkar ju hur go som helst just nu, och att ena flickan har dessa problem gör inte att jag tar bort dem direkt. Det får mig bara att tänka lite extra. Och som mamman sa till mig, att mina erfarenheter från när jag var liten, med allt detta att jag var typ döv och lärde mig prata sent och var blyg för andra barn osvosv, kanske gör att jag är känsligare för att känna av barns kamp, och förstår hur de kan tänkas må.
Men innan jag avgör så behöver jag få veta lite närmare hur mycket det kommer att krävas av mig.
Jag vill nämligen inte vistas i en familj där kraven är för höga, då känns det som om jag får slita mer än vad jag vill göra då jag är på andra sidan klotet.
Men jag vet inte än!

Den andra lilla negativa biten är den att den nuvarande au pairen kommer att finnas kvar då jag anländer. Hon åker tidigt november, min preliminära avresa är 6 oktober, dock kommer jag tillbringa de första dagarna i New York, i Au Pair-skolan, så det blir lite senare som jag anländer till familjen. Men ändock.. jag ska få sova i ett extrarum, medan den nuvarande au pairen självklart bor kvar i sitt rum. Det blir så för att mamman, och säkert pappan också förstås, vill att jag lär mig så mycket som möjligt av henne, allt hon lärt sig under året, så det ska gå smidigare för mig. Det låter dock väldigt bra det också, att jag ska få hjälp i början, osv osv.
Men jag får denna känslan av att.. bli en nykomling i huset men inte få ta mig min rätta plats direkt. Barnen kommer säkerligen te sig till deras nuvarande, och så kommer jag där inklampandes, jag är lite rädd för att det ska bli svårare.
Det är alltid enklare att skapa relation med dem om det enbart är jag som finns tillgänglig.

Jag vet inte, det är vissa frågor som jag kommer att ta upp med mamman, i mailen, så alla mina funderingar kommer fram, så att vi kan lösa dem på något sätt! Hon verkar vara bra på det sättet. Tydligen är hon psykolog eller något liknande också!

Men i det stora hela känns denna familj väldigt bra. Det är en stor möjlighet att det är vi som kommer bo ihop under ett år. Jag ska bara klura ut mina funderingar först!

Dröm

Jag drömde inatt att jag mötte en manlig varelse som jag nyligen funnit intressant, och då mötet inträffade började jag röra vid honom, komma närmare, krama om och allt sådant där.
Dock blev det för mycket för honom, för tydligen skulle inget av det leda till något mer - men eftersom det var jag som höll på så var det svårt för honom att stoppa sig.
Så jag fick snällt sluta.
Och sen vaknade jag.

Jaha.
Och vad har jag i huvudet nudå?

Man blir som man jobbar

Förr har man hört uttrycken "man blir som man umgås" och "man blir vad man äter".
Jag har tidigare inte hört någon säga "man blir som man jobbar", så jag får vara den första att säga det, enligt min vetskap!

Jag har nu jobbat på nya jobbet, sommarvikarie, under en vecka nu, eller rättare sagt 8 dagar, varav 7 dagar jobbade jag. Nu är jag äntligen ledig i två dagar.
Ett par dagar in på veckan, då jag låg och sov, vaknade jag plötsligt runt 02.30 på natten och blev megaorolig.
Min första tanke var "oj, nej, har jag blivit lämnad ensam här? jag råkade ju somna! Hjälp ni kan inte lämna mig, kom tillbaka!" och enligt mig hade någon just gått därifrån, stängt och låst dörren och lämnat mig där sovandes. I min egen lägenhet.
Jag trodde, då jag vaknade, att jag var en av de dementa tanterna.
Hallå eller?

Något låter tragiskt fel med det här.