Här är jag igen, med lite aupairsnack.

Det har hänt en hel del och jag skulle kunna skriva en hel drös av inlägg om allting, men jag har inte haft inspirationen till att pränta ner allting. Fast där ljög jag, inspiration har det funnits mängdvis av, men jag har inte känt mig manad, jag har haft mycket tankar i huvudet men jag har inte fått mig till att skriva ner dem, inte orkat.

Det har hänt saker på flera plan, rätt så stor sak en av dem framför allt.
Men jag vill inte skriva om det just nu heller, jag tar det vid rätt tillfälle.

Jag har haft mer kontakt med USA inför Au pair-året, och jag pratat med den första familjen som jag hade kontakt med, lite mer över mail. Jag började fastna smått för dem, men så ringde huvudkontoret i Boston upp mig och informerade mig om att denna familj ville ha en au pair i Januari, ungefär 3 månader efter jag har tänkt att åka, och i och med detta kände de, för att göra det rätt för både mig och familjen, att vi ska leta vidare bägge två.
Det var synd, tråkigt.
Jag hade just skrivit ett superlångt mail på engelska, liksom lagt ner mig själv i det, helhjärtat, sen så blir det inget utav det.

Natten till midsommardagen, då jag hade kommit hem ifrån en midsommarfest, öppnade jag min mail och såg att jag hade fått en ny match till en familj! Och samtidigt hade jag fått ett långt mail ifrån själva familjen, det var evighetslångt kändes det som, och jag klickade in på hemsidan och läste deras application och såg många bilder på dem, och kände att denna familj också skulle kunna vara den rätta. De är en musikerfamilj, och pappan är en skribent och de verkar jordnära och humoristiska har två tvillingbarn, en pojke och en flicka.
De ringde mig på midsommardagen, på kvällen. Vi har ju ungefär 10 timmars skillnad här, så då jag läste mailet var klockan mitt i natten, och de har väl ungefär stigit upp då de ringde mig på kvällen, allt gick väldigt fort! Vi satt och pratade ett tag, de babblade på så jag behövde inte säga så mycket, och sedan då det var dags för mina frågor.. jag kom knappt på någon.
Mailet jag hade läst, och application, allt stod ju redan där! Alla mina frågor hade redan blivit besvarade.
Vi la på efter en stund, och det kändes okey, trots att jag inte riktigt hittade alla engelska ord. Sedan fick jag ett till mail där de beskrev saker och ting ännu mer, vad de förväntade sig och hur saker och ting är hos dem, som jag idag svarade på, med ett väldigt långt mail.

Sedan får jag tillbaka ett svar, där det stod att de tycker vi ska leta vidare. Att det inte kändes rätt. Och det är klart, känns det inte rätt helhjärtat så ska man gå vidare.
Men jag blev lite störd på vissa saker..
De skrev att de kände att jag inte fokuserade tillräckligt på barnen, på deras barn. Och att de vill ha en Au Pair som älskar barnen och ger sig in i det helhjärtat och kommer till familjen för att de vill vara med just deras barn. Och det är klart att det ska vara så. Men det jag störde mig på är.. Hur helhjärtat och hur mycket kan man fokusera och hur mycket kan man älska andras barn borta i USA när man har känt till deras existens i några timmar?
Ge mig tid!
Möjligt att de tyckte jag ställde för få frågor.. men då tycker jag att de inte ska skriva all information som man skulle vilja få reda på - i ett mail innan man ringer upp tjejen som ska ställa alla frågorna! Det känns väldigt fel att ställa frågor på allt man redan fått svar på. Nej, jag blev lite irriterad på det där.
Det förväntades för mycket på för kort tid.
Det var en av sakerna.
Men jag håller ju självklart med om att, känns det inte helt bra så ska man leta vidare. Men anledningarna, särskilt denna, kändes bara helt bortom skyarna. Skickade mail på midsommarnatten, och dissar mig 1½ dygn senare.
Dock hade jag också lite funderingar och oro över hur de bodde och samhället, det var rätt litet och inga andra au pairer just där, så det kändes mindre bra, så de var ju uppenbarligen inte rätt för mig heller. Men ändå!

Nu låter jag väldigt negativ här, men det är tröttsamt det här..
Det är lite samma känsla som när man dejtar någon. Du kastar dig helhjärtat in i relationen, du ger av dig själv och sen plötsligt tar det slut.
Och sen ska du göra om allt igen, och så tar det slut.
Och sen en tredje gång, med vetskapen att det snart kan vara slut ännu en gång. Hur helhjärtat vågar man kasta sig in i det då?
Jag ger en bit av mig själv till varje familj som de matchar ihop mig med, och om jag inte skulle göra det så känner de ju av min osäkerhet och säger nej till mig.
Men kastar jag in i det så kan de säga nej ändå.
Just nu är det jobbigt!

Men jag får tänka på att det är värt det i längden. Tillslut uppenbarar sig den rätta familjen.
Jag ska ändå spendera ett år av mitt liv där, så då ska det fan vara bra.

Det är inte bara en dans på rosor det här med att förbereda sig inför sitt livs äventyr.