fredag, juni 30, 2006

Jävla elektroniska skitsystem!

!#¤#¤%&#””!!
skit.

Som vanligt har jag klantat mig.
Jag somnade vid 20 igår, och vaknade vid 23, sen bestämde jag mig för att somna om helt.
Jippi, tänkte jag, vad skönt.
Nu ”imorse” vaknade jag kl 12.
Jag hann använda hjärnan ngn sekund innan den fick ihop tankarna till ett enda ord ”TVÄTTSTUGAN!!”.
Sen försökte hjärnan fundera på om jag hämtade kläderna igår kväll.
Nehej, inte det.
Då blev det till att dra på sig kläder fort som fan och kuta ner.
Där stod två kassar, med kläder.
Utanför.
Men det som fanns i torktumlaren antog jag fortfarande fanns i tvättstugan.
Jävlar! tänkte jag nu.
Du ser, vi har fått ett kort var för att komma in i tvättstugan då vi har tvättid, dvs, när våran tid är slut har vi ingen möjlighet att ta oss in.
Jag måste med andra ord fjäska och attackera och vara dryg mot en granne.
För att få ut mina kläder.
Känns ju himlans trevligt.

Det är inte första gången något sådant händer.
Andra gånger har jag råkat tro att man kan sätta igång centrifugen då strömmen är borta.
Det kruxiga är att man kan heller inte få upp locket.
Men då hade vi nycklar, därmed kunde man kuta ner dit halv7 på morgonen innan nästa tvättid och trycka upp locket och få sina kläder.
Nu går inte det.
Jävla elektroniska skitsystem!

Känns just nu som om jag har världens kassaste minne.
Med all rätt.

tisdag, juni 27, 2006

Ödmjukt framfusig

Jag har på senaste tiden försökt att vara framfusig istället för försiktig.
Ta för mig istället för att backa.
Jag har kommit underfund med att jag bara lever en enda gång - vad jag vet - och då borde jag ju ta alla chanser jag kan få, och inte blunda för det undangömda.
Dra fram allting ur mörkret.

Jag letar efter den stora kärleken.
Den som omsluter mig med värme.
Men för att hitta den måste jag ta mig igenom flera brustna hjärtan i ett och samma hjärta.
Jag måste vara redo.
Jag måste ta för mig.

Istället för att ångra det man aldrig gjort borde man istället göra det man kanske senare skulle ångra att man inte gjorde.
Jag tog chansen i fredags, på midsommarafton.
I mitt huvud tvekade jag som fan, mina tankar var motsträvande och jag visste inte om jag skulle våga.
Men sen gav jag mig fan på det och gjorde det.
Och inte tusan ångrar jag något.

Man måste vara lite framfusig för att få något här i livet har jag märkt.
Och nu har jag börjat vandra på den vägen även IRL.
Det är något bra.
Får bara akta mig för smällar, bli duktig på att ducka i tid.
Men om 5 år gör det inget om någon krossade mitt hjärta, istället för att enbart leva i nutiden får man tänka på att saker och ting inte spelar lika stor roll längre senare.
Men ändå stanna kvar i nuet och ta för sig så mycket det bara går.
Men på rätt sätt.
Inte så att det skadar andra.

Ödmjukt framfusig.

Vem vet, midsommarpojken blir kanske en mycket god vän.
Eller en helt intetsägande människa jag någon gång kramades med för 7 år sen.
Man vet aldrig.

Det outgrundliga ödet

Ibland undrar jag vad som skulle ske om man plötsligt bytte riktning på vägen man går.
Två stigar åt olika håll, vilken av dem ska jag välja?
Jag tror på ödet.
Allt jag upplever leder mig till något annat, och allting har därmed skett av en mening. Så här var det meningen att min väg skulle vara.
Men om jag byter stig, vad händer då?
Om jag, igår, hade gråtit istället för att skratta - skulle mitt öde då förändras totalt? Eller ingår allting man gör och funderar på i en enda mening?
Att man egentligen inte "byter" öde bara för att man går åt höger istället för åt vänster, det kanske helt enkelt var meningen att det skulle ske?

Kan man aldrig lura sitt eget liv? Tänka på en sak men göra något helt annat.
Är det redan utstakat att det ska gå till exakt som det går till?

One woman's trash is another woman's treasure.
Det borde fungera överallt.
Fast i en och samma människa.
Då vi råkar ut för något hjärtslitande för det med sig nya stigar att vandra på, nya beslut att ta, nytt sätt att se på saker och ting. Allt negativt som sker kan man, hur enkelt som helst, vända till något positivt.

Hade jag inte upplevt det jobbiga jag fått uppleva skulle jag inte vara lika stark och medvetande om saker och ting idag.
Hade jag inte fått mitt hjärta krossat och stampat på skulle jag inte nu veta exakt vad det är jag vill ha, utefter min egen känsla.
Hade inte familjen flyttat från våran älskade hemstad skulle jag inte sitta där jag gör idag, med den bästa vännen jag någonsin haft.
Skulle det inte ha regnat idag hade jag inte varit lika glad för solskenet som kanske kommer imorgon.
Allt negativt för något positivt med sig.
Ofta överträffar det positiva med stora hästlängder.
Det gäller att vända och vrida på det på rätt sätt.

Men så kommer jag till biten om att kunna välja en annan väg att gå för att själv kunna förändra sitt eget öde. Går det verkligen?
Eller är allt redan utstakat redan från då jag föddes?
Att jag måste gå igenom allting för att tillslut ta mig till det outgrundliga slutet?
Hur skulle jag ha varit om saker aldrig hänt?

Mina frågor tar aldrig slut.
Men det är kanske meningen att det ska vara så, helt enkelt.

Synd för rynkorna

Pojken med de söta rynkorna i mungiporna då han ler är inte redo för att inleda något nytt.
Var inte jättelängesen han hade flickvän.

Den första pojken som är ärlig och berättar det snabbt och lägger alla korten på bordet.
Jag skulle kunna springa dit och kyssa honom bara för ärligheten.
Trodde inte såna fanns, efter vad jag erfarit.
Kyssa honom tänker jag dock inte göra.

Kanske håller vi lite kontakt, vi får se.

Synd iaf, han var ju väldigt mysig att krama på.

lördag, juni 24, 2006

Halvgnäggande gubbe

Då jag var påväg hem och just skulle runda hörnet på huset jag bor i cyklade det förbi en gubbe som kollade in mig som tusan och gör snart ifrån sig ett konstigt ljud som lät som en blandning av grymtande och en häst som gnäggar.
Jag har blivit en trafikfara.
Ger gubbar hjärtattacker med min nakna hud.
Nästan iaf.

Midsommarpojke

Midsommarafton förde visst med sig lite mer än vad jag trodde innan.

Den tråkiga festen blev rolig då vi sökte oss en liten bit bort till en annan fest, och slutade med att jag fick en pojke i minnet.
Der här ska bli intressant.
Hoppas jag.

Så söta rynkor i mungiporna när han ler!

fredag, juni 23, 2006

Mitt hål

Som många vet har jag lite konstiga associationskopplingar..
Men det gick inte att tänka något annat då jag läste min felstavning på förra inlägget (som dock nu är ändrat..)


"
Då jag kom runt hörnet såg jag att en av dem, killen, kikade åt mitt hål men vända bort huvudet."

Det lät ju trevligt, men är mitt hål så förbaskat jobbigt att titta på?
Nej, förlåt.
Men jag kunde inte låta bli. :P

torsdag, juni 22, 2006

Stilpoliserna

Jag har börjat kika lite på "Stilpoliserna". Två kvinnor som väljer ut två stycken illa klädda kvinnor i varje program, och visar dem vad de inte borde ta på sig. Istället får de en helt ny garderob och de blommar ut helt och får stjärnor i ögonen. Ser glada ut och nöjda med sig själva - en gång för alla.

Jag lyckades få mig att blomma ut helt av mig själv, få stjärnor i ögonen och le självsäkert, och känna mig sexig och snygg. Jag är iofs bara 22 år, men jag har haft ungefär samma klädstil i minst 5 år, vilket har varit bedrövligt. Jag har gömt mig helt enkelt.
Men jag tog mig ur.

Förra helgen skulle jag möta upp mina vänner i Alingsås. Jag såg dem gå långt framför mig men de hörde mig inte, så jag lät bli att ropa och istället överraska dem genom att möta dem rätt snabbt efter att de själva hittat till platsen. Då jag kom runt hörnet såg jag att en av dem, killen, kikade åt mitt håll men vända bort huvudet. Snabbt vände han tillbaka huvudet och satte ögonen i mig. Det var som om han hade sett något han kände igen, men att det ändå inte var samma person. Det kändes så åtminstone. Jag log stort och strax fick tjejerna syn på mig. De spanade in mig och berömde mitt nya utseende.
Och det var som de just sa på TV.
De viktigaste kommentarerna är från sina närmaste vänner, att få höra hur de tycker.
Och trots att de har varit med om min förvandling en del så visade jag ändå en ny sida av mig de tidigare aldrig sett.

Allt detta tål att upprepas om och om igen.
Men det är bara så; Livet är helt klart värt att leva från alla håll nu.

Extra, extra! Lärare strippade i Vänersborg!

Antingen har Expressen extremt lite att skriva om, eller så är detta en enormt stor chock för hela Sverige. Usch och fy, liksom.

Jag var i stan nyss och gick förbi tidningsframsidor, GT/Expressen visade; "Lärare i Vänersborg strippade på skolavslutning!" Extra, extra!
Jag var tvungen att bromsa in, backa och ställa mig och flina en stund.
Sen när jag kom hem klickade jag fort fram artikeln.
Skåda den här, med andra ord - klicka just precis här.

Lilla Vänersborg blir ännu en gång känt.
Det är nu jag ska vara stolt över att bo här.
Ja.
Haha.
De där lärarna får gärna komma och strippa för mig också.

onsdag, juni 21, 2006

Ett mycket blött dopp

Årets första dopp skedde i måndags. Ja, dopp som i att bada.

Åkte till Vårgårda för att ännu en gång träffa norrlandssnubben; f.d. jokkmokk'sbon; Umepojken, etc, etc. Denna gång i sällskap av sin flickvän. Lite nervöst var det, trots att jag träffat honom under sammanlagt två veckor tidigare, men vi har alltid lyckats ha ungefär 2 års mellanrum på våra möten. Men båda var skojiga, och passade bra ihop. Hon var förövrigt hur go som helst.

Senare på kvällen, eller eftermiddagen, beslutade vi oss för att dra oss till sjön för att ta ett dopp eller två. Jag hade dock inga badkläder.
Drog snart av mig mina byxor efter att ha sprungit runt och letat efter en säker, gömd, plats att näcka på. Dock lite svårt när man står ute på en stor sten och det enda man kan gömma sig bakom är snubbens rygg. Men eftersom jag försöker sparka undan den blyga gamla jag så satte jag mig ner med benen i vattnet utan byxor. Strax joinade tjejen också och då kände jag mig tvungen att hoppa i plurret helt, så efter lite tvekan drog jag även av mig tröjan och stod där i bara underkläder. Helt omöjligt hade det varit förr i tiden. Men nu så visade jag det jag ägde. Nästintill.
Varför är det svårare att visa sig i underkläder än i bikini förresten? Någon mental fixering?

Eftersom jag hade brist på badkläder hade jag även brist på handduk vilket resulterade i att jag stod upp och lät vinden torka mig en stund, sedan drog jag på byxor och tröja över de våta underkläderna. Beslutade mig dock för att dra av mig den där brösthållaren, vilket senare resulterade i en hel del långa blickar från diverse snubbar och pappor. Ofta i en och samma person.
Det lyckades även se ut som om jag hade kissat ner mig.
Blöta underbyxor. Blöta byxor. Blött. Ja, du hajjar.
Men det försökte vi lösa genom att, alla tre, sätta oss så bredbent vi bara kunde i en sorts manlig era. Det stod ett tåg framför oss, och jag kan bara gissa hur det såg ut för de som satt i det. Men men, är man blöt så är man.. Jag försökt alltså bli torr genom att fläkta lite.

En sak har jag åtminstone lärt mig efter den dagen.
Åk aldrig tåg i blöta trosor.
Ta av dig dem.
Ingen märker det ändå.
Jag lovar.

tisdag, juni 20, 2006

Utstirrad osäkerhet

Vad det så här jag kände mig för inte alls länge sen och flera år tillbaka?
Usch, säger jag.

Jag gick ut i normala kläder. Ja, om man ser på hur jag klädde mig förr.
Jag har tvättid idag och har inte orkat duscha idag, med andra ord ville jag inte dra på mig kläder som jag kommer använda i veckan.
Så, det återstod de gamla, de jag använde förr, senast för några månader sedan.
Den känslan jag hade kan jag inte förstå att jag lät mig ha.

Kände mig så fruktansvärt utstirrad, osäker, obekväm, ful. Allt kändes fel. Är det så jag har känt mig? Inte så jävla konstigt att jag har varit så sablans osäker, att alla mina rörelser har strålat osäkerhet.
Overkligt att jag lät mig vara sådan under en så lång tid.
Tur att jag har tagit mig ur det.

Jag lovade mig själv att aldrig dra på mig plaggen igen, men har ändå haft dem i garderoben.
Nu är det dags att de försvinner.
Så att inte ens en tvättdag kan få dem på mig.

Och därmed basta.

söndag, juni 18, 2006

Eftertraktad retsticka.

- bah. jag vet inte vad det är för särskilt med dig egentligen,
jag slutar aldrig.
- Sånt som händer vettu.


Det är ett mysterium helt enkelt.

lördag, juni 17, 2006

Ännu en egoberättelse

Min ytliga förändring började då jag åkte med mamma till affär för att inhandla ny bh till mig.
Som vanligt hittade jag knappt någon, men tillslut fann jag en enda. En dyr sate.

Sen blev jag less på allt.
Mamma var kvar i provhytt och provade kläder.
Jag beslöt mig för att ta en rundvandring i affärer och faktiskt plocka ner de kläder jag tycker är snygga.
Men inte bara plocka ner dem, utan att göra det med en vetskap om att de faktiskt kan vara snygga även på mig.
Eller kanske ännu snyggare.
Så jag gjorde det.
Gick igenom hela affären och plockade ner de plagg jag förr har deppat över.
"De är snygga, men jag kan inte ha dem".
Jag hade inte ens försökt ha dem!
Många plagg passade inte, men så kom vändpunkten.
Jag köpte en överdel och jag var överlycklig.
Sen köpte jag massa skor.
Sen gick jag till ännu en till klädesaffär och köpte tre plagg till.
Plötsligt var det roligt.
Plötsligt hade jag fått tillbaka mitt långt tillbaka försvunna självförtroende.
Det var JAG som valde kläderna, jag som började vandringen mot en ny människa.
Jag som tog steget.

Jag har alltid varit den tjejen som avskyr att gå i klädesaffärer. Jag har närmast vägrat.
Det har jag kanske nämnt tidigare, men det tåls att upprepas.

Jag har till och med köpt kläder över internet, som sitter bra!
Tidigare har jag sagt att jag aldrig någonsin kan eller skulle kunna beställa kläder över internet.
Det funkar helt enkelt inte.

Många ser förmodligen detta som en skitsak, en ytlig skitsak.
Köpa massa kläder? Bimbobrud.
Har du blivit ytlig? Slösa massa pengar på kläder? Snobb.

Men det innebär så mycket annat.
Hela jag förändras.
Inte bara till det yttre.
Jag mår bra inombords, jag vågar ta för mig mer, jag har hittat min riktiga identitet.
Den jag så länge har sökt efter.

Vill någon försöka plocka ner mig på jorden kommer det bli ett ganska så dödfött försök.
Jag svävar inte uppe i det blå.
Förr grävde jag med naglarna i jorden för att ta mig upp, nu har jag stampat ner marken och står med båda fötterna stadigt ovanför.
Det finns med andra ord ingen jord att plocka ner mig på.
Jag står redan på den.


Från det ena till det andra..
Fan vad jag vill gå på en dejt med någon söt pojke!

Slemmigt stånd

Igår tog jag mig till Alingsås för att gå på potatisfestivalen (En årlig stadsfestlighet med karuseller och framträdanden, firar potatisen. Närmare bestämt Jonas Alströmmer, som tog hit potatisen. Han kom från Alingsås.) Min kära syster skulle vara en av dem som sjöng på scenen, det var huvudsaken till varför jag tog mig dit. Hon sjöng bland annat ”Evighet” (Carola).

Men innan det skedde mötte jag upp Helene, Hugo och Jennie och sökte oss till en plats lite längre ifrån alla andra människor. Efter många om och men beslutade jag mig för att vara med och parta och sen gå vidare efter syrrans uppträdande. Lyckades få i oss en del akoholhaltiga drycker, stapplade sedan mot scenen för att blicka upp mot systeryster med tårar i ögonen. Jag lyckas alltid bli så jäklars rörd. Och Stolt.

Så var det äntligen dags att dra igång partandet på riktigt. Jag och Helene placerade oss nära järnvägen på en gräsplätt och hävde i oss lite till, och snart fick vi sällskap av Hugo då vi knallade vidare till det såkallade öltältet. 25årsgräns. Jag beodrade Helene att ta av sig min jacka hon hade lånat eftersom ”det är lättare att komma in på ställen om man visar lite hud..” Sagt och gjort, vi gick dit. Vakten frågade hur gamla vi var, och vi svarade ärligt vilket resulterade i att de ville se våra idkort. Det är tydligen alltid så. Det gör inget att man är yngre än åldersgränsen, bara man är ärlig och har ett idkort med sig. Vi kom självklart in.

Strax började jag kika efter alla möjliga sorters pojkar, jag var sugen på pojk helt enkelt. Kollade in Hugo’s kompisar. Men kopplade bort det totalt då flickvännen till en av dem satt bredvid och den andra var bög. Kändes lite smått.. onödigt.. att ens försöka då. Men dansa skulle vi göra. Jag och Helene, och hon skulle samtidigt passa på att hitta mig en pojk.. Ja.
Vi vinglade till dansstället som bestod av massa medelålderspar och fjortisar, Helene riktade tillslut in sig på två killar som stod längre bort, med en cigg i handen. Hon säger något om att jag behöver en pojk, och det slutar med att vi tar var och en till dansen.. Av alla killar på stället tar hon de första bästa - mindre snygga - killarna. De kom tydligen från Uruguay (Nära på det land Sverige besegrade i Fotboll!), pratade mer tyska än svenska, och bodde i Sollebrunn sen 3 månader tillbaka. Okey. Jag sa något om att jag bara kan prata högstadietyska, och svarade på frågan hur gammal jag var, ”siebzig” vilket betyder 70. Han tolkade det som 17, och jag protesterade som fan. Tillslut efter mycket pladder och tankeverksamhet kom jag fram till att min ålder heter ”zweiundzweizig”. Han var 23. Såg ut som några år äldre.

Jag är tydligen enormt duktig på att dansa närgånget, gnida mig mot, trycka mig mot.. och smart som han är följer han mina tendenser. Känner att han trycker sig mot mig.. Efter en låt tar han sig större friheter, när nästa är pågång känner jag något hårt tryckas mot mig, och jag börjar panikartat flacka med ögonen för att få tag i Helene’s blick. Men utan resultat. Han försöker kyssa mig, han lyckas med att blöta ner hela munnen och halva hakan, nästa gång vänder jag bort huvudet och istället letar han sig till min nacke. Nu börjar det bli grymt obehagligt. Okey, hade varit helt okey om snubben var snygg! Men naej. Han var mest äcklig. :-P
Jag bestämde mig för att slita mig loss efter att låten var färdig, kände ännu mer hur något växte mellan oss, ja, mellan hans ben självklart. Och då låten tog slut drog jag mig loss, smög mig mellan Helene och Hugo och viskade i helene’s öra ”Hjääälp, rädda mig!”. Grabben förstod inte riktigt vinken utan frågade efter mitt telefonnummer, först hörde han inte mitt svar så jag fick upprepa ”Nej, tyvärr..” och han försöker krama om mig och jag säger ”..hejdå, tack för dans” och smiter iväg med Helene.

Okey, jag sa att jag var sugen på pojk, att jag kände för att hångla. Men någon måtta får det väl vara. Haha. usch. Han var slemmig. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Uppenbarligen kan jag tända killar genom att gnida mig mot dem, det fick jag ju ett.. rejält.. bevis på. Men hur svårt är det att tända slemmisar?

Strax efter denna minnesvärda dans drar vi in till öltältet igen och köper oss lite mer dricka. När vi sätter oss ner hör jag någon säga ”Men hej Susann!” (Ja, jag heter det ja.). Det var min lillebror’s gamla kompis, en av dem som även var uppe hos oss för en vecka sen då lillebrorsan tog studenten. Niklas. Han har vuxit upp och blivit fin t.o.m. Sen satt det en annan bredvid som jag kände igen från barndomen, jag kallade honom för fel namn, men kom sen fram till att det var en storebror till den andra som var uppe här för en vecka sen. Han var som jag mindes. Mindre trevlig, hälsade knappt. Lillebrorsan är trevligare.

Jag börjar märka av att jag är uppväxt i denna stad då ännu en gammal ”kändis” säger mitt namn bakom mig. Denna gång var det Emma L! Min gamla barndomskompis som jag brevväxlat med samt nu på senare tid pratat på en community. Henne har jag inte träffats sen 6an tror jag. Några år sedan. Det var jätteskoj att prata med henne, lika trevlig som alltid.

Sen tar kvällen slut då klockan blir 02.00 och stället stänger. Vi vinglar bort mot bilen och åker hem med ett stopp på vägen i förebyggande syfte ifall någon av oss mådde dåligt. Vilket vi inte gjorde. En perfekt fylla. Med fint resultat nu dagen efter.
Både jag och Helene har knappt kunnat röra på oss utan att huvudet ska dunka.
Vi hamnade på en pizzeria innan jag åkte hem med tåget, och nu sitter jag här.
Halvt bakfull och med minnen av en slemmig kille med stort stånd.
Och den där Niklas har faktiskt växt upp och blivit fin ja..
Hmhm.

måndag, juni 12, 2006

Priviligerad

Ibland får jag känslan över att jag är priviligerad för att vara nära vissa personer.
Få tillfälle att krama om dem och vara så nära som man bara kan.
Att det är något stort att jag fått möjligheten.
Kommer på mig själv med att sitta och le stort då jag tänker på att jag är en av de få som funnits i den situationen med den personen/ de personerna.

Men så kommer jag på mig, och börjar inse att just de tankarna är väldigt nervärderande mot mig själv.
Varför skulle jag vara priviligerad till att vara nära andra?
Att det är något stort för mig att jag är en av dem som varit hos någon?

Jag hade de första tankarna då allt pågick med min första.
Att det var coolt att jag var en av dem han hade varit med.
Han som kände så många, som var välkänd, och jag fick möjlighet att vara nära.
Inte så väldigt många andra.
Jag.

Helt knasigt då jag tänker efter. Varför satt jag och flinade över det?

Skulle någon ha varit priviligerad för något hade det varit han.
Inte jag.
Han fick vara nära mig.
Det är inte många som får.

Ju färre - desto viktigare.

Men varför finns den där känslan av att vara priviligerad överhuvudtaget?
Är det bara jag som har den?
Nej, det har jag svårt för att tro.
Men kanske bara några få som avslöjar det.
Vem vet.

Jag har avvecklat dem en hel del iaf.
Tankarna om det.
Jag anar att den handlar om att självkänslan har vuxit.
Då växer allting annat också.

lördag, juni 10, 2006

Hemlighetsmakeriet

Jag förstår inte hur en människa kan sjunka så djupt gång på gång på gång..
Något nytt dyker upp, det tar ett tag, tillslut smälter man det och vandrar vidare, och just då man fått in lugnet på nytt kommer det en ny sak. Om och om igen.
Jag förstår helt enkelt inte.
Hur kan man?
Hur kan man leva med sig själv om dagarna?
Somna på kvällarna, vakna på mornarna och sen bara rycka åt axlarna åt allting som om det kvittar?

Jag är så jävla less.
Det finns egentligen inga ord för att beskriva.
Men less är jag.

Men det jag mest är förbannad på är all jävla hemlighetsmakeri.
Det tar aldrig slut, och personen i fråga går alltid fri ur allting.
Varje jävla gång.

Inte konstigt att det kommer fram saker gång på gång på gång.
Finns det ingen som stoppar så är det bara att fortsätta..

fredag, juni 09, 2006

Studenten


Idag tog min lillebror studenten!

Trött

Usch, vet inte riktigt hur jag ska orka med de här arbetstiderna jag har nu.
Är redan slutkörd.
för många timmar om dagen med för mycket tungt arbete.
Sen att man har konstiga lediga dagar..
Var ledig i söndags och måndags, sen jobbat alla dagar, och ledig imorgon - lördag, och sen jobba till fredag. Just nu känns det som om jag borde sova hela dagen imorgon, men det funkar ju inte heller.
Mitt huvud är numer helt kört, huvudvärk lite hit och dit.
Frustrerande.
Allt.

Men ändå ett rätt så roligt jobb, lägger bland annat upp fina festfat.
Och en sysselsättning är det, som snart leder till riktigt jobb, dvs. med riktig betalning.
Istället för att slita ut sig för ett aktivitetesstöd som knappt är något alls.

Där försökte jag klämma in lite positivitet, otroligt osäker på ifall jag ens lyckade.

måndag, juni 05, 2006

Cykel

Nu har jag en livs levande cykel.
Eller, så mycket levande är den iofs inte, men en cykel är det iaf.

Fick hjälp att fixa ihop den av B, och idag gick jag med den till stationen för att pumpa upp däcken. Sen var jag tvungen att cykla halvägs tillbaka för att köpa ett cykellås.
Så nu är jag lite fattigare.
Men imorgon börjar dagen med en lång cykeltur.
Det är bra, får man gratis träning.

Får hoppas att det inte regnar..

torsdag, juni 01, 2006

Kyss

Jag borde fanimej böja mig fram och kyssa honom rätt på munnen nästa gång jag går förbi och säger "hejdå".
Det om något lär väl förvåna honom.

Om jag nu kan gå till jobbet morgonen därpå utan att vara tvungen att gömma mig.

Från "hejdå" till mjuk säng

Att ett litet "Hejdå" kan betyda och innebära så mycket.
Det har blivit en sorts tradition att vi alltid säger det till varandra.
Först går jag mot honom, och vi fäster ögonen i varandra, och sen säger en av oss "hejdå" medan den andra härmar.
Varje gång i den jäkla bussen.
Varje gång jag ska gå av är han redo att möta min blick.

Det skedde senast för en timme sen.
Och fortfarande tänker jag på det.

Vi pratar aldrig längre på jobbet, kan säga "hej" till varandra lite då och då. Han går ofta förbi, och jag sneglar alltid på honom. Han sneglar också men tittar sen bort. Jag följer hela hans väg med blicken.
Kan inte låta bli.
Och så säger vi hejdå varje gång jag går av bussen.

Jag är expert på att tänka på saker alldeles för mycket.
Därför betyder det där ordet och ögonen mer än vad det kanske är.
Men sablans.
Båda vill hälsa på varandra iaf.
Och jag vet att han har en mjuk säng.
Har liksom redan provat den.