Leva i nuet

Jag försöker lära mig det där med att ta tillvara på nuet istället för att tänka på framtiden då vi inte längre finns bredvid varandra, då stunden är över. Jag har en vana att i förhand bli sorgsen över att jag snart är hemma. Det är kanske inte så konstigt när det gäller att säga hejdå och vi syns inte på en månad - som ofta gjordes då jag hade distansrelationer, men nu gäller det bara dagar, och jag har ofta känt mig sorgsen redan då jag befinner mig där i den där famnen. Men jag har ju, smart som jag är (...), kommit på att jag ska njuta av stunden istället för att snyfta över framtiden.

Jag tog tillfället i akt och övade mig på det igårkväll då jag låg naken i en naken famn. Mitt huvud hade jag placerat i en bra huvudgrop mellan axeln och nyckelbenet och bröstet, jag tror det stället är till för att mitt huvud ska vila sig där. Min ena arm låg över hans bröst, för att omfamna och mitt ena ben låg över hans ena, medan hans ena arm också höll om mig.
Där och då kände jag att det nu var dags att njuta av ögonblicket.
För där låg jag i en varm famn, omhållen, blundandes och hörde små snarkningar.
Jag kände även en liten tyngd mot min arm över täcket, där låg Sigrid, hans lilla katt, och sov.

Det kom en till stund som jag andades in i mina lungor, då han vände sig om, med ryggen - rumpan - mot mig och jag la mig sked bakom honom och höll om, med hela hans ryggtavla emot min mage. Den värmen spred sig genom hela min kropp, och jag la mig tätare emot.

Jag vaknade imorse, klockan var kring 04.30 kanske och han rörde på sig igen efter ett tag, la sig på rygg och drog upp sin arm, så jag tog tillfället i akt att krypa in i famnen igen, placera huvudet mot samma passande grop och höll om igen. Denna gång låg jag med halvslutna ögon och kikade ut genom persiennerns glipar, morgonsolen sken in i rummet och jag kände åter igen att detta är ännu ett tillfälle då jag ska njuta av stunden, då jag ska leva i nuet.
Jag visste att jag om några timmar skulle sitta här framför datorn och kanske beskriva allt senare, då tiden var förbi, då stunden var borta, då saknaden tagit över, men det var ju inte än, det var då. Nu är nu. Och där låg jag och slappnade av och njöt.

Jag hade bilen med mig inatt, med andra ord var det första gången som han inte skjutsade hem mig då han var påväg till jobbet. Det är spännande och roligt att köra bil själv, känns som en stor sak, men samtidigt föredrar jag faktiskt att han skjutsar mig. Varför? Jag får en extra stund med honom, 10 minuter till innan vi ska kramas och säga hejdå. De 10 minutrarna är dyrbara.
Men nu skulle vi köra i varsina bilar.
Vi kramades utanför hans bil, min stod längre bort, och jag höll kvar en extra stund.
Känner mig väldigt kramig.
Men inte heller där kände jag mig sorgsen, jag levde kvar i nuet.
Han fick mig att le
"Ojsan, jag pruttade visst i din väska" (Höll min väska bakom honom..)
"Nejmen.. ja, men jag ska spara det då!" (kanske borde haft med mig en burk..)

Sen skiljdes vi åt.

Vi kör åt samma håll, han kör av mot ett annat håll efter halva vägen, jag spanade efter hans bil då jag körde, men han hade hunnit för långt för att jag skulle kunna se.
Inte heller där blev jag sorgsen.
Jag levde kvar i nuet. Han var å andra sidan inte där, men nuet innebar då att jag nyss hade varit nära.

Det dröjde inte förrän jag kom hem och hade skrivit halva detta inlägg som jag fick tårar i ögonen.
Då jag återberättade allt för mig själv, då började jag sakna.
Saknaden efter någon man tycker om finns förmodligen alltid där i kroppen, sinnet, då man inte finns i närheten av personen. Men det är skillnad på att sakna och att vara sorgsen.
Och jag försöker arbeta bort det sorgsna!
För det är ju bara jag som kan göra det, ingen annan.

Och vi hade inte ens sex, det var ju förbaskat!