måndag, maj 19, 2008

Det lönar sig att ge upp

Jag har tidigare skrivit om mitt förra jobb som jag var på senast i oktober förra året. De har erbjudit mig sommarjobb som jag ännu varken tackat ja eller nej till.
Jag har nämligen arbetat som fan för att hitta något annat, jag vill nämligen inte tillbaka dit. Stället får mig att må dåligt, vantrivs något så fruktansvärt och alla roliga jobbarkompisar (de få som fanns), de tycker likadant och har sökt sig därifrån. Att jobba där under en sommar igen, när jag äntligen blivit fri från stället - känns inte så vidare lockande under dessa omständigheter.
Jag har alltså sökt andra jobb för att kunna säga blankt Nej.

Jag har varit på som en igel på vissa ställen, och har vunnit med min personlighet över telefonen - funnits kvar som alternativ trots att jag saknar utbildning. Min främsta jakt har varit inom vården.
Jag har även varit på andra intervjuer, men det har inte lett någonstans.
Förra veckan ringde jag det sista samtalet till kvinnan som jag fått bra kontakt med, där fick jag som svar att en utbildad just tackat ja till tjänsten, det blev med andra ord inget för mig.
De andra gick inte heller att nå, tillbaka på måndag - sas det.

Jag väntade tills veckan gick ut, tänkte att någon kanske hör av sig.
I fredags bestämde jag mig för att ge upp, jag får vika mig, på måndag måste jag ringa förra jobbet och tacka ja till erbjudandet och samtidigt försöka höja lönen lite. Det var jag fruktansvärt nervös inför, jag har aldrig försökt höja en lön, och att göra detta inför ett sommarjobb, där jag å andra sidan har all rätt i världen att försöka mig på det, känns lite riskabelt. De har erbjudit mig, de behöver mig, jag är den enda som finns tillgänglig i sommar under några veckor - den enda som kan göra det som ska göras i den avdelningen. Jag vet detta, ändå är jag rädd för att det ska skita sig totalt och jag istället ska stå utan.
Jag har grubblat över det här hela helgen.
Idag bestämde jag mig för att ringa det jobbiga samtalet, som ändå skulle leda till sommarjobb.

Jag velade fram och tillbaka, fick mig inte till att göra det. Men så bestämde jag mig.. jag skulle just plocka upp mobilen och söka efter numret dit, då mobilen istället började ringa.

Det var vikariatsförmedlingen i samma stad, det var kvinnan som jag tidigare ringt så mycket till och fått bra kontakt med, hon som sa att det tyvärr inte blev något den här gången.
Det har tydligen dykt upp något mer, hon vill träffa mig i veckan, hon vill träffa mig närmare bestämt imorgon kl 13.00.
Ojsan, tänkte jag. Tänk om jag inte hade varit så nervös inför att ringa förra jobbet? Vilken jävla tur!
Jag kände med ens hopp om livet igen! Tänk om jag får jobb någon annanstans ändå?

Med denna glada nyhet gick jag och försökte sova. Jag sov hos N inatt, och vaknade kl 02 ungefär av att jag hade jävligt ont i magen. Jag låg vaken till kl 7 ungefär, mer eller mindre 5 timmar, och N försökte hjälpa mig att bli av med värken då och då. Han vaknade. Värmde mage och sådant, men inget hjälpte (förutom att ha sex, bra idé! Då glömmer man av det andra.. Men det krävs särskild ställning). Jag somnade cirka 10 minuter innan alarmet ringde. Nice.
Jag var med andra ord trött idag, så jag la mig och sov runt 11 imorse och vaknade vid 15, det kändes bra.

När jag varit vaken en stund så ringer jag mamma och informerar om intervjun jag ska till imorgon, samtidigt då vi pratar hör jag det tuta i bakgrunden. Jag trycker på R2 för att få fram samtalet, och i andra sidan luren sitter grannstaden Trollhättan och frågar om jag har fått något jobb än. Det är kommunen som ringer för att de vill träffa mig. Detta är för personlig assistent. Jag ska dit kl 08.30 på torsdag.
Jag har slängt ut ansökningar lite överallt för att få jobb.
Och så får jag två förfrågningar kastandes på mig den dagen då jag hade gett upp totalt.
Den dagen då jag skulle vika mig och ringa förra jobbet.
Hade jag ringt jobbet tidigare hade det kanske skitit sig, vem vet.

Jag vet åtminstone vad jag ska göra nu.
Avvakta att ringa förra jobbet lite till.
För jag kanske har en jävla tur!
Ibland skiner solen även på de mörkaste dagarna.
Allt kan förändras på några sekunder.
Jag hoppas, hoppas, hoppas!

2 kommentarer:

Dana sa...

Jag håller tummarna för att du ska få ett jobb som du kan trivas med! Lycka till i morgon.

Sussilago sa...

Dana: Tack så mycket dubbelt upp! :D Jag är förväntansfull. :)