Beviljad köp-och kreditgräns på 20 000kr.

Igår fick jag ett erbjudande på posten. Erbjudandet kommer ifrån Swedbank, och de informerar mig om ett nytt kort som har kommit, erbjuder mig att få prova på det helt gratis i ett år. Jag sparar därmed 195kr, som tydligen årsavgiften ligger på.

Kortet heter Swedbank MasterCard, och fördelarna med kortet är en förbeviljad köp- och kreditgräns på 20 000kr.

Det finns många fler fördelar, som jag säkert skulle ha stor nytta av, men mina ögon ser bara kreditgränsen på 20 000kr, och inget mer har någon stor betydelse i första början.
Min hjärna säger direkt, eller snarare skriker; NEJ!

Jag har en väldigt stor koll på min ekonomi och redan sen flera år tillbaka har jag alltid vägrat att handla något på kredit. Kan jag inte betala det kontakt, alternativt någon liten avbetalning, så har jag helt enkelt inte råd med det. När det kommer till avbetalning så betalas det in varje månad, och har jag inga pengar så kan det inte betalas in - därför hör det inte riktigt till saken.
Det är på krediter som många människor åker fast på, där många däckar och gräver sig ner i gyttjan totalt och kommer ner i personlig konkurs.
Jag har aldrig förstått hur folk kan vara så inihelvetes osmarta, att handla på kredit när de inte har några pengar att ta av, utan skulderna läggs på hög varje månad, utan att de bryr sig. Jag vet dock att det finns familjer som överlever just pågrund av att de har en beviljad kredit, jag har själv befunnit mig i en sådan familj. Men hur blir det sen? Man skjuter in problemen till framtiden. Då avstår jag hellre ifrån det där mjölkpaketet vi skrapade ihop pengar till.

Så jag förstår inte varför banken hela tiden beviljar kredit till höger och vänster.

Vill jag ha kortet?
Kanske, jag får läsa på mer om det. Jag fastnade lite när jag läste längre ner, att man får bensinrabatter och ett kompletterande försäkringsskydd vid resa.
Att jag får en kreditgräns på köpet gör mig snarare livrädd.
Aldrig i livet att jag tänker utnyttja det.

Som man bäddar får man ligga, och jag vill inte bli begravd än.
Jag litar inte tillräckligt på mig själv att jag inte skulle kunna låta bli att använda mig av det, om jag hade möjligheten, så varför utmana ödet?