Jag och pizzasnubben

Jag tror att jag och pizzasnubben har något sorts förhållande.

De senaste 5 gångerna jag har gått dit för att hämta en pizza har han stått där och väntat på att jag ska komma. Han räcker fram pizzan leendes och frågar försiktigt "var det bra så?" och jag svarar ett enkelt "ja".
Samtidigt som han, med van hand, knappar in summan jag ska betala för att ta med mig denna läckra platta, vita förpackning, räcker jag fram honom några sedlar som överensstämmer med summan på de digitala siffrorna framför mig. Han lägger ner pengarna i kassan och ska precis börja säga något då han kommer på en annan sak; "Vill du ha en sallad?" frågar han med blicken rakt in i mina ögon, och jag svarar "ja tack!" med ett leende.
Då han placerat pizzasalladen på kartongen räcker han mig den och önskar mig en smaklig måltid, och jag svarar med ett "tack så mycket" och "hejdå".
Sedan går jag hela vägen hem med ett enormt stort leende.
Som om jag vunnit på lotto.
Eller jag just fått min första kyss.

Pizzasnubben jobbar bara där, och han var tidigare min granne. Dörren bredvid.
Han var den som vi lånade en korkskruv av då jag hade inflyttningsfest.
Han och hans sambo.
De fick en bebis för nåt år sen.
Han och jag hälsar alltid på varandra då vi går förbi på stan eller varsomhelst.

Och det har blivit en tradition att le fånigt och få en gratis sallad.
5 kr tjänar jag på det.
Inte så mycket att slänga i sjön.
Men tanken är god.
Och det får mig alltid att bli glad.

Samma sak hände idag.
Exakt samma sak.
Han kom ihåg det där med salladen just då han skulle önska mig en smaklig måltid.
Men denna gång väntade jag med att svara någon sekund och svarade lite halvleendes/flinandes "ja tack". Jag log stort redan där inne, för jag visste att det skulle ske.
Och han verkade märka det, för jag gissar på att det blivit en minnesgrej även för honom.

Hade jag inte vetat om sambon och barnet skulle han varit ett alternativ till något mer.
Han ser självklart bra ut.
Är man en ung pizzasnubbe så..