Den gamla stängda boken

Jag har funderat fram och tillbaka över det där med att jag skulle vara en öppen bok.
Efter att ha konstaterat saker försöker jag nämligen analysera det och klura ut varför saker och ting är just som de är.

Jag kom att tänka på två saker.

1. Jag upplevde som liten att jag var åtsidosatt pågrund av vissa saker, att jag inte kunde eller fick göra min röst, min åsikt, hörd. Att jag alltid blev hindrad.
Det kan vara en av orsakerna till varför jag nu skriker ut mina åsikter och saker jag har i huvudet för tillfället. Jag tar tillfället i akt att göra mig hörd när jag väl kan och får.

2. Jag kom ihåg då jag gick i trean i gymnasiet och en lärare frågade mig hur jag skulle tillbringa sportlovet. Jag svarade att jag skulle till Örebro, till mig dåvarande pojke. Min första pojke, om man räknar bort från femman - vilket jag alltid gör.
Läraren blev helt paff och svarade "Oj, jag visste inte att du hade pojkvän".
Just nu är den meningen det sista jag kommer få höra.
"..jag visste inte".
Allting som handlar om mig är nämligen allmänt känt nu, när det gäller sådana saker.
Men det tillfället påminner mig åter igen om hur jag var förr.
Jag var tyst, jag var hemlighetsfull, jag höll helt enkelt inne med information.
Och hur är jag nu?
Inget av det alls.

Just nu ser jag det bara som en chans ta igen allt jag gått miste om.
Kanske är jag en öppen bok.
Det är åtminstone roligare än att vara en stängd bok.