Jag - en öppen bok.

Det är andra gången som samma person säger att jag är som en öppen bok.
En arbetskompis, en manlig sådan.
Första gången var förra fredagen då vi, jag och M, skickade sms för att få in honom till torget.
Och då vi satt där berättade han för mig att jag är som en öppen bok - om allt.
Idag påpekade M att hon har funderat på det och kommit underfund med att det stämmer.
Och åter igen höll han med.
- det räcker med att vi kommer till jobbet, och så "blablabla" - berättar du allting. Säger M.
- Är det något negativt då? Frågar jag.
- Det beror väl på om man vill ha ett privatliv eller inte. Svarar båda.
- Jag berättar inte allt, det finns mycket mer.. försvarar jag mig med.

Det är svårt sånt där.
Jag tar det alltid som en pik.
Varför vet jag inte riktigt.

Jag minns att mitt ex, den blonda - dåvarande - sötnosen, berättade att hans kusin (som jag också haft kontakt med) hade påpekat under ett tillfälle att jag var som en öppen bok.
Jag tog det med ett leende, och tyckte det var roligt.

Men jag vet inte hur jag ska tolka den synen folk har på mig.
En öppen bok.
Är det bra eller dåligt?

Det är ofta jag får för mig att vilja tysta ner mig lite och hålla inne med information om vad som har hänt mig den senaste timmen osv, för det känns jobbigt att folk ser mig som "tjejen som är som en öppen bok". Men ingen har sagt det med negativt tonfall, ändå tar jag illa upp.

Jag har lyckats skaffa mig en identitet på jobbet. Den glada tjejen som berättar om allting, samt är snuskig. Och det är just den jag är.
Men.. det finns väl mer?