Kär och galen

Jag känner åter igen en längtan efter den överväldiga känslan som kan ta en med storm.
Den som kryper in i varje liten vrå av kroppen.
Den som tar bort förmågan att känna hunger.
Tar bort förmågan att kunna tänka klara tankar (som om jag ens gör det nu..).
Jag känner för att bli kär!
Men samtidigt är det lite läskigt..
Det är så fruktansvärt utlämnande att vara kär.

Man lägger hela sin lycka i någons händer.
Som om den personen fått en nyckel till hela sitt liv, där varje beslut fattas av honom (tyvärr flickor, det är en "honom" det gäller. Just nu. :P).
Så fort man blir kär är det adjöss till ett normalt liv.
Vad nu normalt innebär. Det kanske du kan svara på?
Men det finns helt enkelt ingenting annat än han.
Man involverar sig så enormt mycket att man tillslut inte vet varken ut eller in.
Sedan när, eller för att vara positiv; om han får för sig att stampa på ditt hjärta, och skrika fula hånord som bara du hör i undangömda ord mellan raderna, tar ditt liv hastigt slut och du förvandlas till en stinkade lorthög fylld med salta tårar. Som strax återuppföds ännu en gång till en suktande och frustande flicka med trånande blickar mot den underbara person som just, utan att mena det, sårat dig som ingen annan någonsin har gjort före honom.
Men varför ska du sluta vara kär i honom för?
När man kan fortsätta..
Olycklig kärlek måste ju ändå vara den bästa, den tar ju aldrig slut, den kan aldrig förstöras.
Om nu inte drömprinsen får för sig att fria till dig mitt i allt elände.
Som om det skulle hända liksom..

Okey, öh, jag skrev i början att jag vill bli kär.
Och det står jag fast vid.
Det kan ju liksom inte sluta värre än att någon snart finner mig nergrävd i ett dike med rödsprängda ögon och darrande händer som talar om för dig att jag visst glömt äta någonting eftersom matlusten konstigt nog försvann. Och den där kikaren som ligger bredvid mig lite smått undangömd avslöjar inte alls vad jag har haft för mig i diket framför han's hus.

Nejdå, det kommer bli så bra så..
Kär och galen, liksom.