Dessa sablans minnen

Funderar på varför man ständigt lyckas återvända till gamla minnen.
Saker som får ens hjärna att gå i högvarv och man börjar åter igen att sakna det något så fruktansvärt trots allt som har hänt.
Men ändå saknar man det inte. Det känns mest som en vag smärta i magen och bröstet, men som strax försvinner för att istället bli förvirring.

Jag kan ofta springa tillbaka till minnen om en människa, men det slutar aldrig sorgset, jag ler bara åt minnena. Inget annat.
Men lyckas jag springa tillbaka till en annan så slutar det mest i saknad över det man hade, trots att man ändå inget hade.
Förvirring åter igen.
Ibland känns allt som en enda stor dröm, som om ingenting egentligen har inträffat.
Att jag aldrig har kysst de där jävla läpparna, eller smekt de jävla kinderna, eller känt armarna kring sig, eller fått höra de där orden som fick en att le så fruktansvärt stort.
Jag blir arg då jag inser att ljuva, bittra minnen förmodligen aldrig helt kommer att försvinna.
Att saknaden kanske försvinner mer och mer, men den kommer alltid att gnaga en i det undermedvetna.
Förmodligen lever allting kvar bland annat pågrund av en känsla av oavslut.
Frågor som inte har fått några svar.
Sårade känslor som aldrig har blivit omplåstrade.

Men det är inte ofta minnena dyker upp. Bara någon enstaka gång.

Trots denna ilska och förvirring över gamla minnen lyckas man ändå skapa sig nya med andra.
Jag har ljuvliga färska minnen som även då får mig att undra ifall inte det också är en dröm.
Läpparna jag kysste, kinden jag smekte, armarna som höll om mig och orden som sas.
Egentligen är det ingen stor skillnad.
Bara en enda sak.
Den gamla släppte jag in totalt och visade mig bildigt talat (och bokstavligt, men det hör kanske inte riktigt till saken nu nej..) naken för och var därmed sårbar.
Den nya vet jag inte var jag har än och vill därför inte låta mig bli för sårbar.

Men usch vad jag ogillar att sakna något som varit.
Man borde följa det jag hörde någon säga idag.
"Vi borde sluta gråta över de vi mist och istället börja glädja oss över de som finns kvar"
För vad tjänar man egentligen på att sukta efter något som ligger i det förflutna?
Ingenting.
Inte ett jävla skit.