måndag, april 24, 2006

Kaxigt ödmjuk

Jag fick applåder idag.
Stående ovationer.
Eller nej, de satt faktiskt, och tjoade inte massor..
Men de klappade som tusan!
..då längtade jag tillbaka till scenen.

Utåt sett tog jag emot det lite blygt och glatt.
Satt med huvudet nerböjd och log stort, som strax ändrades då jag drog upp händerna och gav dem tummen upp och såg överlägsen (och skojig) ut.
Lite får man väl glänsa.

Vi skulle skriva en CV idag.
Som vanligt pustade jag.
Känns som om man går gymnasiet igen.
Sånt där kan jag, jag har liksom skrivit en himlans massa antal sådana, till riktiga jobb.
När vi sedan lämnade in våra papper och skulle gå på lunch stoppade läraren mig och frågade ifall hon fick använda mitt CV som exempel.
Javisst, sa jag. JIHOOOOO!! tänkte jag.
Hon presenterade det som ett CV som väcker uppmärksamhet, som är skriven av någon som är självsäker och som säljer sig själv.
Nämnde även orden kaxigt ödmjuk.
Ja tjena, det är jag det!
Min början var grymt bra och mitt avslut var ännu grymmare.

Sedan fick vi ännu ett till grupparbete att slava oss igenom.
Min grupp fick ändrade uppgifter, blev istället något krångligare.
Jag börjar ana att ryktet har spridit sig.
Jag har klagat en hel del, över att saker är för enkelt.
Över att provet var för lätt.
Över att jag redan kan det vi tar upp.
Så nu verkar vi få uppgifter som de tror vi klarar; men är svårare för de andra.
Det är iofs mest jag och en till som är igång i tänkeriet.
Har alltid ogillat att göra halvdana saker. Ska det vara något så ska det vara riktigt.
En tredje i våran grupp är också en som gör saker, ibland, tyvärr alltför ofta frånvarande.
Den fjärde hänger mest med.

Men åter till de där applåderna..
Jag berättade för en tjej innan det inträffade (efter att läraren frågat ifall hon fick använda mitt CV som exempel) att jag har blivit mer utåt och tar för mig mer av världen. drar fram den där kaxiga ödmjuka sidan av mig som faktiskt finns. Men att jag tidigare bara varit blyg och tystlåten. Egentligen är jag det fortfarande, men jag skiter fullständigt i det helt enkelt. Jag visar en helt annan bild av mig nu än vad jag har gjort vid tidigare tillfällen. Ifall gamla klasskompisar från högstadiet och gymnasiet kunde se mig nu skulle de gapa av förvåning. (frågan är bara ifall jag lyckas hålla fast vid den nya rollen då jag möter dem igen..) Jag låtsas vara en självgod, kaxig tjej, men med glimten i ögat. Vilket också syns. Den där glimten alltså. Annars skulle jag väl inte vara så omtyckt av "klasskompisarna".
Nu lyckas jag låta så där kaxig igen då jag skriver och berättar. Du får tolka det precis hur du vill. Känner du mig, så förstår du.

De där applåderna fick mig att längta efter mer.
Kanske inte just applåderna, snarare sången som ger mig dem.

2 kommentarer:

skrutten84 sa...

hehe, jag känner igen det där.... jag skakade också vid muntliga framställningar men nu är jag inte ens nervös ibland... det går på rutin ibland och då är det också farligt...

Sussilago sa...

skrutten84:
Hm.. skakade?