Barndomskompisen Å

Jag gick med i facebook för några dagar sedan, för att kolla vad det var för något.
Och efter att ha läst ett inlägg om just facebook, så blev jag lite nyfiken på vad jag kan hitta för människor där.
Så jag gick in, och sökte på namn.

Jag hittade min barndomskompis. Hon jag satt ihop med, i vått och torrt. Hon som var den enda, förutom min mamma, som förstod mitt eget språk.
Jag var nära på döv när jag var liten, eller var döv, pågrund av vätska innanför trumhinnan tror jag. Mamma förstod att något var fel tillslut, då jag inte reagerade som jag borde, och inte lärde mig ljuden som alla andra barn lyckades få ur sig.
Så jag uppfann ett eget språk.
Min pappa hade ingen aning om vad jag sa, han ansträngde sig inte för att förstå sig på mig.
Mamma visste precis.
Och min barndomskompis Å.

Min mamma var dagmamma när vi var små, för hon ville inte lämna oss på dagis, och för att vi skulle få många vänner blev hon helt enkelt, som sagt, dagmamma.
Hela kvarterets barn kan man säga. (med fyra egna barn naturligtsvis också).
Å var en av dem. Vi måste ha varit 2 eller 3 år då vi blev kompisar.
Hennes lillebror var också hos oss, och det var min lillebrors kompis. Han var nära på en bebis.
Vi var jämngamla. Hon och jag, han och han.

Vi gick även samma klass i lågstadiet, med alla gatans barn.
Det kom in en tredje person i våran vänskap strax. Hon heter E.
Jag vågade först inte vara med och umgås, för jag var så rädd att jag skulle bli retad för mitt uttal. Pga min hörsel inte ordnades förrän sent som liten så låg jag efter med mitt talspråk. Jag gick hos talfröken i lågstadiet.
Därmed blev jag även livrädd för att andra skulle reta mig för talfelet.
Så jag höll mig inne, då Å lekte med E.
Men tillslut vågade jag mig ut, och vi alla tre blev kompisar.

Och det är de två barndomskompisarna som jag saknar, tycker det är så synd att vi drogs isär.
Jag flyttade därifrån när jag var 10 år. Vi fortsatte dock att hålla kontakten, genom brev, och jag åkte dit och sov över, medan de kom hit en gång på mitt födelsedagskalas.

Några orsaker till att vi tappade kontakten var min blyghet, osäkerhet, tysthet och försiktighet.
Och det är det jag har ändrat på och fortfarande jobbar på.
Jag har försökt ta kontakt med Å en gång förut, skickade ett långt brev för några år sen, jag vet inte om hon har fått det..

Nu funderar jag på om jag ska säga "Hej!" eller om jag ska vänta lite.
Vänta på att jag ska bli färdig med en sak.


Jag var tvungen att stirra länge på kortet, och titta på flera kort, för att se om det verkligen var hon. Håret stämde, ansiktet stämde, men ändå var hon förändrad.
Barnansiktet finns ju inte kvar längre.
Och hon har blivit enormt vacker!
De kort hon har där påminner mig om fotomodellskort.

Det är läskigt med gamla kompisar.
Man vill så väl att allting ska vara som förut, trots att man har gått hästlängder framåt.

Förövrigt har båda två hållt på med sång och musik.
Vilket jag också har haft som sysselsättning.

..och det här kan jag skriva om i evigheter..