Smärta

Tidigare idag, för några timmar sedan, rann det svett nerför min panna och nacke.
Konditionsträning i en timme.. tre olika maskiner, 3*20min.

Nu rinner det nerför mina kinder och ner på halsen.
Men det är inte svett, det är tårar.

Det är meningen att det är över nu.
Vi ska prata igenom det på riktigt, och jag ska lyckas få helt klart för mig att det är helt över, att det inte finns en liten liten chans till.
Båda vill ha vänskapen, han vill ha vänskapen.
Det gör bara så förbannat ont.

Jag har anat hela tiden att det någon gång kommer ske.
Jag har varit rädd för att dra upp ämnet pågrund av att jag egentligen visste att det skulle sluta negativt.
Nu tog han tag i det själv, och denna gång på ett moget sätt.

Och han vill gärna umgås med mig.
Jag vet bara inte hur jag ska lyckas att ha honom bredvid utan att få röra.
Så jag har ont nu.
Enormt ont.

Jag var försiktig i början, eftersom vi hade det konstigt innan, men sen släppte jag på allt, och släppte in honom igen, och saker och ting kändes bättre.
Lyckades t.o.m umgås med varandra bland massa andra folk.
Men sen tog det stopp.
Stopp.

Och det var lite mer än en vecka sen jag hade honom i min famn, i min säng, sovandes.
Lite mer än en vecka sen som jag höll i hans hand, inflätade fingrar.
Lite mer än en vecka sen som vi kysstes.
Lite mer än en vecka sen som jag pillade på hans mage.
Aldrig mer?

Vi får se när jag kommer lyckas umgås med honom som enbart vän utan att längta ihjäl mig efter mer.

Jag hatar att det gör så förbannat ont.