Positivt?

Det här förde åtminstone med sig något positivt.
Jag lyckades för första gången öppna mig själv tillräckligt mycket för att våga och klara av att visa känslor öppet.
Åtminstone för en person.

Hörde av mig till Emelie direkt då jag fick ord på allting, och hon satt i sin bil och väntade på parkeringen på att jag skulle komma ner. Jag satte mig i bilen och det började rinna tårar.

Efter ett par timmar stod vi i deras kök, och allt forsade på mig igen, ur mig.. Hon kramade om mig och jag började gråta.
Slet mig dock undan då Magnus var påväg in, vill inte visa för alla.. känns jobbigt.

Men jag lyckades öppna mig tillräckligt mycket för att visa mig ledsen, något jag aldrig gör, aldrig gjort, aldrig kan. Alltid varit ensam när jag gråtit, varit ledsen.

Så.. det finns väl alltid någon positiv sak i allt.