Helan och halvan

Jag är värdelös på att vara utan sällskap.
Trots att jag har levt flera år av mitt liv med att vara ensam, så har jag ändå inte lyckats lära mig att vara det.
De senaste åren har jag fått känna på hur det är att umgås med folk, att ha någon nära, att ha någon att ringa, någon att träffa när man möjligtsvis får lust och någon att krama till tidernas ände. Nästan åtminstone.
Jag borde ha lärt mig leva med ensamhet lite då och då efter de år jag varit mer eller mindre, mest mindre, tvungen till det. Man är dock aldrig tvungen till något, inte när det är en själv som bestämmer.
Finns alltid val att ta. Vägar att välja och vraka på.

Igår och idag har och är jag dålig på ensamheten.
Det är inte direkt någon stor ensamhet, det är mer att.. jag är hemma och inte har något sällskap.
Jag känner mig på något sätt halv.
Och jag vet vad det är som får mig att känna mig hel.

Den vetskapen är rätt så.. distraherande och krånglig.
Jag har en sådan saknad inom mig att det ibland gör ont i bröstet, att det känns som om jag snart ska sprängas inifrån. Mina ögon tåras och jag vet inte hur jag ska ta mig till, hur jag ska lyckas att inte försöka få tag i personen i fråga som jag så gärna vill ha nära. Varje dag.
Men man kan inte få det varje dag, inte just nu åtminstone.
Och jag borde kunna leva mitt liv för mig själv också, och inte bara leva på saknad.

Det är något jag måste lära mig helt enkelt.
Trots att det inte är helt enkelt att lära sig det.

Tycker man om något så vill man ha det något så nära sig som möjligt mest hela tiden.
Får man inte det så blir saknaden något så enormt att man inte riktigt kan hantera det.
Trots att det bara gäller några dagar..
Men värst är det när dagarna aldrig riktigt tar slut, när man inte vet när nästa gång sker.

Det är som när två olika personer får komma och göra ett test.
Den ena blir instängd i ett rum där luften tar slut och han måste hålla andan för att överleva en viss tid. Han vet inte hur länge rummet han sitter i kommer vara slutet, han vet bara att testet går ut på att hålla andan så länge som möjligt. Men eftersom ovetskapen finns där, han vet inte sin tidsgräns, det enda han vet är att.. om han inte lyckas hålla andan och försöker kippa efter luft så finns det ingen luft att kippa efter, och paniken börjar snabbt krypa in på skinnet.

Den andra blir också instängd i ett rum, fast i detta rum finns det fri tillgång till syre.
Men han ska ändå hålla andan så länge som möjligt, för att se hur länge han lyckas.
Han vet om att, blir det jobbigt, så kan han bara släppa på allting och börja andas in.
Han vet om det.
Vetskapen finns.
Vem tror du lyckas hålla andan längst?

Det är ungefär där jag står.
Jag har ingen vetskap om när nästa sällskapliga tid uppenbarar sig. Jag vet bara att jag kan stå och hålla andan en viss tid, jag vet inte när jag kommer kunna ta luft nästa gång.
Därför blir saknaden ännu större, brist på sällskap känns ännu starkare och jag blir tokig såfort det har gått någon dag.
Hade jag nu haft denna kunskap, att jag kommer få sällskapet som jag så saknar om några dagar, säg 4 dagar, då skulle det vara enklare att vänta, enklare att hålla andan, enklare att inte sprängas inifrån.
För då vet jag, jag vet då vilken tidsgräns som finns.
Det är alltid bättre att veta än att inte veta.

Men samtidigt behövs kunskapen att kunna andas och leva sitt liv utan någon nära ändå.
Det blir annars ett beroende, och ingen vill väl sitta fast i ett beroende?

Trots att jag igår, under en promenad, kom underfund med att jag känner mig halv just nu, och att den andra halvan faktiskt finns där någonstans, så måste jag ändå lyckas leva som halv.
Jag kan inte vricka foten såfort jag går själv.
Det gör allting bara värre.
Mycket svårare att gå med en vrickad fot.
Och det tar längre tid att ta sig fram till målet.