Bättre andningsmöjligheter

Jag har kommit in i en rätt skön anda.
Den där splittringen, det där avslutet med D, den gjorde ont och den fick mig att gråta så att jag inte klarade av att ligga ner i sängen utan var tvungen att sätta mig upp. Saknaden var något så enorm att jag inte visste hur jag skulle bete mig, vad jag skulle göra härnäst.
Vetskapen att inte få ha honom bredvid mig i sängen mer vad helt overklig.
Det var min reaktion.

Nu har det gått en vecka. Och de närmaste dagarna har varit så mycket lättare. Jag kan andas fritt.
Det känns som om en stor börda har lyfts bort ifrån mina axlar, jag kan nu gå rak i ryggen, och röra mig fritt utan att behöva vara rädd för att tyngas ner lite extra eller tappa greppet.

Det är som den där liknelsen jag skrev för några inlägg sedan, den där om att andas då man är tvungen utan att veta, och då man får ta luft om man vill, men man ska fortfarande hålla andan så länge man kan.
Nu har jag vetskapen.
Visst, tillfällen kommer då jag fortfarande har svårt för att få mig att hålla andan tillräckligt länge för att det ska räknas som en vinst, men jag vet om att jag kan ta en paus.

Jag har varit så osäker på vad det är vi har haft, jag och D.
Eftersom vi inte har setts varje dag som jag har velat, utan jag har fått vänta, eller fått tjata, så har jag heller inte vetat hur det där med att träffa andra samtidigt har funkat.
Tänk om jag träffar någon annan, och han får reda på det, och allting är kraschat, eftersom han har känt saker för mig och har varit beredd på att ta mig helt och hållet?
Det är så mina tankar har cirkulerat.
Jag har varit rädd för att äventyra allting.
Jag har känt mig instängd, eftersom jag ingenting har vetat.

Men nu är jag fri.
Nu vet jag.
Saknaden kommer nog komma tillbaka, men nu finns det ingenting som hindrar mig.
Inte ens jag själv.
Vill jag så kan jag, jag äventyrar ingenting längre.


Det var en som frågade mig igår eller förrgår ifall jag har för starka känslor för honom kvar för att lyckas se mig om efter andra.
Mitt svar blev att, nej, det har jag inte. Jag har varit beredd på det här länge, och jag hade redan börjat se mig om efter lite annat. Och att han inte fångade mig helt igen denna andra gång, det gick inte. Han sårade mig för mycket sist att jag inte lyckades skrapa ihop allt igen.
Ingenting blev likadant, kyssarna fick mig inte att smälta likadant som sist, jag var inte helt betagen som sist.
Allt det där fanns, men inte lika starkt längre.

Vi behåller kontakten, vi är vänner, vi kommer ses, kommer umgås, vi har gemensamma vänner och vi pratade sist igår.
Och jag lär säkert vilja krama på honom igen, men saker och ting ska inte ske efter någon annans villkor eller viljan.
Nu kan jag äntligen bestämma själv.
Och jag är singel när jag ska till mallorca.