Fjortis

Jag börjar, väldigt oroväckande, känna mig som en liten fjortis.
Jag har aldrig riktigt varit det, kanske jag tragiskt nog får gå igenom det nu.
Hemska tanke.

Jag har haft och har en tendens att bli intresserad av alla pojkar runt omkring mig.
Sådan ska man väl bara vara som liten?
Gå runt och blir kär i alla och skriva små kärleksbrev och sukta utan något ord till personen.
Förutom kärleksbreven så tenderar jag att bli en sådan där..

Okey, jag har varit kär, som jag själv räknar, två gånger. På riktigt. Sedan har det varit väldigt mycket intressen hit och dit.
Men nu, vad sysslar jag med?
Jag ser potential i alla jäkla pojkar som går förbi mig. (kan dock stoltsera med att intresset inte kommer pågrund av att de ser mig)
Ska jag bli rädd?

..å andra sidan.. när jag väl fastnar för någon (och det är ömsesidigt) är det med näbbar och klor (på ett bra sätt.). Då är det enbart den personen som gäller, men innan dess? Jag lyckas inte hålla mig fast i enbart ett intresse.
Nu har jag fått kramas med en supermysig pojke jag har pratat med i över 4 år, och jag har självklart fastnat för typ sjuttioelfte gången (har fastnat många gånger för honom ja..). Men är det i honom jag har fastnat i, eller myset, eller både och, eller i vad fan då?
Men nu har jag även fått upp ett intresse för någon annan, självklart. Har t.o.m. lyckats förändra mina blickar på honom. Men så fort jag får reda på att han kanske redan har någon försvinner förmodligen intresset direkt, hux flux.
Samtidigt har jag inte förlorat intresset för den andra, han finns där i bakhuvudet hela tiden.
Men pågrund av att det uppenbarligen inte är helt ömsesidigt så letar jag mig vidare, men bara en del av mig.
Jag vet inte hur många jag har skiftat mellan egentligen.
Vad tusan håller jag på med?

Min teori och ursäkt för detta beteende är mitt förflutna's brist på dessa företeelser.
Pågrund av vissa saker tappade jag helt och hållet ungdomsåren av all förälskelse, små blyga pussar och hångel i trapphus som ofta kommer i mitten av tonåren..
Kanske det är så att jag på något vis försöker ta igen allt det där nu.
Min resa genom kärlek och närhet har varit väldigt skakig redan från början, och när jag väl introducerade mig själv med det kom allting på en gång.
Alla dessa flyktiga intressen och blyga ögonkast är kanske bara ett sätt för mig att låta mig genomgå den fas jag faktiskt har missat.
Kan det vara så?
Mycket möjligt.
Jag har även bestämt mig för att jag ska lära mig att kramas.
Hur svårt det nu kan tänkas vara..
Men jag har aldrig fått lära mig det, från grunden.
Att kramas - på riktigt.
Bara kramas.
Inget mer.
Det är härligt. Fick erfara en hel natt med sådant för 1½ vecka sen.
Där fick jag en rejäl träning.

Får jag lov att bete mig som en fjortis?