Stadspojk

Distansförhållande är det enda jag har erfarenhet av.
Och egentligen förstår jag inte varför jag valde dem.
Pojkarna, så sätt, var söta - men distans?

Gick alltid runt med känslan av att veta att jag kommer sova ensam inatt igen, att jag kommer sakna något så fruktansvärt och osäkerheten över när man ska kunna träffas igen.
Varje gång man skiljdes åt rann det tårar ner för mina kinder.
Ledsen över att lämna igen, vetskapen över att vi inte kommer ses på ett bra tag.
En gång hade jag svårigheter för att andas på stationen då jag stod och köpte biljett hem.
Det berodde dock på lite andra saker också, att jag skulle komma hem till mitt tomma liv igen och pojken i fråga blev ett förflutet minne.
Ändå har jag sökt mig till de som bor långt bort.
Jag har alltid velat rymma härifrån, få chansen att åka långt bort och låtsas om att mitt liv jag hade i min hemstad inte behövdes upplevas just då.
Jag la allting i den andres hand.
Mitt liv levdes då jag var med honom.
Då jag senare kom hem var allt jobbigt igen.

Ändå fortsätter jag ha en särskild kontakt med en som bor långt bort. En jag pratat med i många år. Jag fortsätter att rymma härifrån.
Men samtidigt känns det som om jag är redo, på något vis, att hitta någon där jag själv bor.
Någon man kan träffa när man får lust, någon man inte behöver fälla tårar inför då man säger "hejdå", för man vet att vi kan ses snart igen.

Jag älskar att resa iväg, åka bort till städer långt härifrån, umgås med människor, kramas med pojkar. Det är ett av mina intressen, att åka iväg och träffa folk.
Kanske därför distans har varit en stor grej.
Bland annat.

Att man sitter på internet gör dock inte det hela så mycket enklare; man pratar med människor som bor överallt, långt bort, nära.
Ändå har jag alltid föredragit att hålla kontakten med någon som bor långt bort, än någon som bor nära. Förmodligen pågrund av någon sorts rädsla.
Bor personen i fråga nära så har man inte längre någon bra ursäkt till att inte träffas. "Om du hade bott närmre skulle jag kommit och kramas på dig nu" är något man ofta har sagt. Man vågar mer då det är längre avstånd.

Ja, jag är trött på distansförhållanden.
Jag vill kunna hålla i trådarna, vill kunna känna att han är i närheten, vill få uppleva grejen med att bara gå genom stan och träffas - istället för att planera in en lång tågresa.

Jag är redo för ett nära förhållande.
Och tankarna på det beror förmodligen på att det bor en snubbe här som trycker på det lite - om att ses.
Om man bortser från min lilla jobb-romans, Amir, så är det första gången jag har det i tankarna. Att det faktiskt skulle kunna hända något. I samma stad som jag bor i. Särskilt med mindre än 30minuters avstånd.

Men vem vet.
Jag har inte ens träffat snubben.
Men redo är jag, trots att skraj-känslan är jäkligt stor.

Distanspojken kommer nog dock alltid finnas i bakhuvudet.
Men kanske är det dags för en stadspojk nu.