Bloggen är till för oss egotrippade virrhöns

Nu känner jag så där igen..

Jag är en sådan som babblar och babblar och babblar oavbrutet när jag har något i huvudet. Sätter ord på alla mina tankar, oavsett vad det handlar om. Många kan tolka det som att jag är en virrhöna, vilket jag förmodligen även är, medan andra tycker att jag är paranoid och det där ordet som jag hatar - besatt, av saker och ting. Den enda skillnaden mellan mig och många andra människor är att jag tänker högt, medan de låter allt stanna kvar i huvudet osagt.

Nu hade jag en babbelstund igen, och som vanligt får jag dåligt samvete så fort jag snackat färdigt.
Varför?
Det känns som om jag är sjukligt ego, som bara babblar om mig själv.
Inte så att människorna jag pratar med antyder att fallet är så, det är jag själv som känner det så.
Och ibland nämner jag det, vilket ofta resulterar i att de försöker övertyga mig att det inte alls är likadant för dem, de känner inte alls att det är jobbigt eller att jag är sjukligt ego.
Men det är nästan det värsta egentligen. Fast samtidigt inte.
Jag ger inte ut min ärliga rädsla inför att jag ska uppfattas som en jobbig egotrippad babbeltjej som är en virrhöna för att de ska börja övertyga mig om att det inte alls verkar så.
Jag försöker bara klä mina tankar i ord - ännu en gång.

"Usch, vad jobbigt" vore ett mer passande uttryck än att börja ursäkta mig och påpeka att jag inte alls är så dum.


Just vid detta tillfälle pratade vi dock inte om att jag får för mig det hela tiden, ingen övertygan av något slag. Men tanken forsade igenom skallen.

Funderar ibland på att sluta babbla som jag gör, men det är svårt. Det är mitt sätt att uttrycka mig på, och om jag slutar så får folk för sig att jag mår dåligt av något slag. Det kan de dock få tro ibland, men aaaah. Jag är en krånglig manick.

Tur att det finns bloggar.

Vi egotrippade's stund i rampljuset som aldrig tar slut.
Och jävlar vad vi får lov att babbla här.