Verklighetschock

Det där om att intala sig saker och att faktiskt veta hur allt står till och ana, anta samt försöka blicka över det och säga "grattis", samtidigt som man bråkar med sina egna känslor i hela situationen..
Ja, det är inte så enkelt varje gång.
Särskilt inte när man får ett chockframträdande i form av ord om saker och ting man redan anat och kanske vetat egentligen, men det har inte förr kommit fram på det sättet som det just gjorde.

Jag har försökt, de senaste månader, att ta mig vidare, ut och fram för att dränka mina känslor i vatten utblandat med gyttja som egentligen inte finns. Finns ingenting att dränka dem i, det gäller att bara bli av med dem. Lättare sagt än gjort.
Men jag har sökt mig ut, och jag har hittat andra människor som fått upp mitt intresse, och i fredags skapades det några munkontakter med en annan, något jag inte upplevt sen början av september. Det är flera steg i motsatt riktning än den jag skulle vilja gå, men det måste ju bli så.

Och jag har fått reda på saker för längesen, varför saker har blivit som de blivit, och hur saker och ting står till nu, att det inte bara är en bild av mig längre, utan det finns någon mer.
Och jag vet om att det blev besök i helgen, och jag försökte vara den stora personen i allt detta och log och tänkte lite positiva och glada tankar mot personen om att det är bra saker att göra, samtidigt som ögonen fylldes av tårar eftersom jag även stred emot det inom mig.

Så kom jag till den punkten där jag stod för en stund sedan, där jag ville kolla läget, frågade hur saker och ting hade gått, ge mig lite förhandsvisning och tillåta mig att ta in det i lagom takt, i min egen takt, att fortsätta vara den stora personen i situationen och säga lite saker om vad roligt det är bland annat.
Istället får jag en verklighetsdusch av chockgraden 10.
Ord som skrivs framför mig mellan personen i fråga samt den där bilden av en annan som numera finns framför. Ord om saker de gjort och vill göra igen.
Ord som skriv öppet som jag väldigt lätt kan läsa genom att bara blicka dit, på ett ställe jag också befinner mig, vilket personen i fråga egentligen vet om.

Verklighetschock.

Man kan ana saker, man kan anta och man kan veta innerst inne, men det blir aldrig samma sak när man får en scen utspelad framför sig.
Oavsett hur mycket man försökt förbereda sig.