En dag i sänder, men snart faller jag väl som en fura

Några minuter innan det skulle vara dags för mig att bege mig ut i kylan och ställa mig och vänta på bussen - upptäcker jag att jag hade fått ett sms för en halvtimme sedan.
Det innehöll en förfrågan över ifall jag vill bli upphämtad efter jobbet, att bilvägen blir via mig.
Jag svarar snabbt och hoppas på att jag inte var för sent ute.
"Jag kommer om en halvtimme då!" får jag som svar.

Oj är det enda jag tänker.
Det var inte mitt förslag, det var hans.
Oj.

Jag sitter i bilen, denna gång känns det inte konstigt, jag kan utan problem vända på huvudet och snegla på honom samtidigt som han pratar, och hans små skämt är inget som får mig att reagera, det som gjorde mig osäker förut.
Vi kommer innanför dörren, han visar mig sina listor, matlistor - han är lite som mamma, som vill ha ordning och behöver ha ordning och koll. Det är lite roligt tycker jag, och sött.
Han börjar laga mat, blandar ihop saker ifrån minnet, jag står bredvid och bakom och tittar på och kommenterar med saker som att det är roligt att se killar laga mat.
Jag älskar det, särskilt eftersom jag själv tycker om att laga mat.
Men denna filur har övertaget.
Det blir crepes med svamp som innehåll.

Vi sitter i soffan, näranära som alltid, han håller i min hand, jag lägger upp benen över hans knä. Han reser sig upp för att gå och vända pannkakorna som senare ska bli crepes, och såfort han kommer tillbaka igen söker han upp min hand.
Han tittar på mig och kysser mig på kinden, jag låter det dröja några sekunder innan jag vänder mig om och fångar hans mun.
Snart känner jag att huvudet blir som ett upphettat klot och ansiktet blir helt varmt och rött, jag blir generad och försöker gömma mig.
Och det sker en gång till, vid nästa kyssaktion.

Där börjar jag inse att det är påväg att hända.
Jag står på kanten nu och är påväg att falla.

Det finns ingenting kvar som gör mig osäker, förutom den stora rädslan i att träda in i något jag aldrig varit i förr, och rädslan att få allt upprepat igen. Samma gamla saker.

5 dagar sedan vi träffades på krogen. Natten till söndag.
Tre gånger har vi setts efter det, nyktra.
Nu har vi även sovit hud mot hud.

Men rädslan finns kvar, men jag ser ett ljus i slutet av tunneln.
Visst existerar ljuset?

Han har förövrigt en likadan badrumsmatta som mamma har eller har haft.
Jag ser tecken överallt.
Och många tecken finns det.

En dag i sänder.