tisdag, januari 29, 2008

En känsla av elektricitet

Jag har känt under en lång tid nu att någonting har fattats hos mig, någonting har saknats.
Trots att jag har upplevt det ett par gånger under detta år redan, så räcker det med att det dröjer några dagar, ett par veckor, tills man känner sig utsvulten igen.
Under de senaste dagarna har känslan av saknad av detta särskilda fenomen varit extra stark.

Som en blixt från klar himmel, men under trevligare omständigheter än åskväder, fick jag en förfrågan till min mobil i ett sms, runt 21.30 på söndagkvällen. Efter sisådär 15 minuter hade jag hunnit rusa runt i lägenheten för att släcka lampor, stoppa ner nödvändigheter i jackfickan och snabbt gå ner för trapporna och ut i kylan, med jackan fortfarande uppknäppt, med mobilen i ena handen skickandes ett sms till buss för att få en sms-biljett, och samtidigt springa till busshållsplatsen för att hinna med bussen jag just betalat genom min framtida mobilräkning.
Jag tackade de högre makterna (min egen mentala förmåga) över att jag nyss tappat ett antal kilo i vikt och fixade därmed språngmatchen galant.

Väl framme, med tacos i händerna, framåtlutad över bordet för att inte spilla allt för mycket på mig själv, sitter jag bredvid dejten, som inte längre är en dejt, och ler ikapp mot tvn på väggen framför oss.
Den 13 veckor gamla kattungen, som inte längre är 13 veckor eftersom åldern var sådan då vi först sågs, började greja med saker under soffan, vilket gjorde att N, som dejten, som inte längre är en dejt, heter, (Shit vad många olika länkar jag fick in i det stycket!) blev alltför nyfiken för att låta bli att inte kontrollera saken närmare.
Och det var då jag kände den starka känslan av vad exakt det är jag har saknat..
Han la sin handflata mot min rygg lite lätt för att ta stöd då han klev upp på soffan, och jag kände det som om jag fått en elektrisk stöt.

Jag upplevde samma känsla, fast starkare, en gång för sisådär 3 år sedan, då jag befann mig hos min första pojke.. Jag låg i hans säng bredvid honom, och jag var jätteledsen över min andra pojke som just såkallat dumpat mig riktigt rejält över mejl. Och det var då som min första pojke, M (även såkallad Punkaren), letar reda på min hand, tar tag i den och lägger den uppe på hans bröstkorg och ömt håller den kvar där. Just då han gör detta går det som en elektrisk stöt igenom mig, som om en liten beröring var så laddad att jag inte riktigt visste vart jag skulle göra av mig själv. Som om min sargade själ bara behövde lite ömhet, lite beröring.

Då handflatan mot min rygg snabbt försvann förstod jag att beröring åter igen är något jag saknat något så enormt. Jag har fått det förut, inte för så längesen, och från någon jag tycker om att få det av, men när dagarna går, veckorna blir mer än en, så kommer saknaden efter den åter igen.

Efter en stund befann vi oss i sängen, jag skulle sova över och bli hemkörd tidigt nästa morgon då N åkte till jobbet.
Och det var då jag upplevde något så fantastiskt mysigt att jag bara vill illspringa dit igen såfort jag tänker tanken. Inte under bilfärden, utan i sängen.
Jag har förstått att jag alltid får närvara mig i hans famn oavsett hur jag vänder och vrider på mig, vilket är både enormt mysigt och ger lite sömnsvårigheter, men det sista beror mycket på ovanan av sovsällskap.
Vi låg där, han på rygg med armen om mig medan mitt huvud vilade sig mot hans sida, och det var då det kom!
Han började röra med handen över min rygg, lät fingrarna kittla mig ner mot svanken, sidan och över hela ryggen och upp mot nacken och hårfästet, hakan och kinden och mina läppar, och sedan neråt igen.
Liten lätt beröring som fick nackhåren att resa sig och min kittlighet som knappt infunnit sig tidigare gjorde att jag drog in magen och höll andan lite då fingrarna gled på ett visst ställe på ryggen och in mot magen.

Och oavsett hur jag låg så var kroppen tätt, tätt intill med sin värme, sin mysighet, under hela natten. Bara mys, inget annat. Mys för hela slanten.

En liten stund innan jag klev ur bilen på måndagmorgonen sa jag att han gärna får höra av sig nästa gång han vill ha sovsällskap.
Eller vem vet, jag kanske hör av mig först..

2 kommentarer:

Dana sa...

Du beskriver det så bra. Tack!

Sussilago sa...

dana:
Tack så mycket själv! :)