Livet blir inte roligare trots att man är säker

Här kommer en bit ur boken jag just har läst. Judith Lennox - Ödets vägar.
Väldigt tänkvärt.

...
"Jag förstår bara inte hur du kan vara så säker på att Adam är Frazers son."
"Jag lärde mig för länge sedan att visshet är något av en lyx, rent av en illusion", svarade Bess lugnt.
"Men då..."
"Om man alltid väntar tills man är helt säker så skulle man aldrig göra någonting." Bess tog nålarna ur håret. "jag gifte mig tre gånger", sa hon och vände sig mot sin dotter. "Inte någon av de tre gångerna var jag säker på att jag valde rätt." Kate öppnade munnen för att säga något, men Bess avbröt henne. "Det är sant. Jack var underbar, förstås - vilken ung kvinna som helst hade blivit förälskad i honom. Men jag kände honom inte när vi gifte oss. Vad beträffar din far så skulle jag aldrig ha gift mig med honom. Ralph är en bra människa - för bra för mig, kanske - men vi passade inte för varandra och det insåg jag mycket snabbt."
"Men Martin", sa Kate. "Du var säker på Martin, var du inte det, mamma?"
"inte när jag gifte mig med honom." Bess erinrade sig Martins frieri en regnig kväll på Princes Street. "Jag var inte alls säker. ärligt talat var jag rädd för att vi inte alls passade ihop. Det var först när vi hade levt tillsammans en tid som jag förstod att han var mitt livs kärlek." Hon smekte Kate över håret. "men jag ångrar ingenting. Jag fick två underbara år med Jack. Och Ralph skänkte mig Michael och han skänkte mig dig. Man kan inte gå genom livet och vänta tills man är absolut säker innan man gör något, Kate. Då skulle man få väldigt tråkigt."
...


Jag insåg det i samband med min senaste dejt, ja, den enda jag egentligen har dejtat.
Jag är och har varit väldigt rädd för alla möjliga sorters känslor, särskilt de som kan såra en tillslut om man själv hyser dem gentemot någon annan. Så fort man ger en bit av sig själv blir man sårbar för varje litet anfall av giftiga pilar som bara kan vara i form av ett "nej".

Delvis har jag varit rädd eftersom jag har kommit ur väldigt destruktiva relationer där alla har lett till en och samma sak, där jag står med väldigt mycket känslor medan den andra personen inte har några alls, men ändå har man fortsatt att träffas rent kroppsligt. I mitt huvud har jag omvandlat det till kärlek, trots att jag med all säkerhet redan förstått att så inte är fallet, men ändå har jag med näbbar och klor hållit fast i det. Jag har mer eller mindre lurat mig själv trots att jag samtidigt haft sanningen framför mig med stora feta kursiverade bokstäver.
DET HÄR ÄR INTE DET DU VILL HA ELLER BEHÖVER, DET HÄR ÄR BARA SEX; INTE KÄRLEK!

När jag väl tog mig ur den senaste relationen med alla sårade känslor och önskan att hålla kvar ändå, förstod jag och bestämde jag mig för att utforska nya områden, att inte fortsätta på samma väg som tidigare, att låta blicken sväva ut över alla olika sorters människor och se om jag finner något intressant.
Sagt och gjort, jag fann någon på krogen som jag började dejta.
Jag var livrädd, det var megaläskigt men även spännande.
Jag visste inte vad jag ville, var osäker, visste inte om det kändes rätt, och ville väldigt gärna stanna upp och springa baklänges så jag slapp möta läskiga saker, nya saker, kanske nya känslor.
Men istället bestämde jag mig för att sparka mig i rumpan och gå framåt, att testa och se. Jag var nyfiken trots att jag inget visste.

Och visst lyckades jag.
I mig själv, i mitt självförtroende och i vetskapen om vad exakt det är jag vill och inte vill.
Dejten och jag avbröt i torsdags, vi kom överens om att våran relation inte skulle fortsätta på det sättet - han kände ingenting mer än kroppsligt och jag hade inte kommit till den punkten än då jag börjat känna något, mer än intresse. Därför beslöt jag för att ta det gemensamma beslutet, kände inte att det var någon idé i att fortsätta försöka för att han kanske skulle känna något för mig senare, och i samma veva riskera att även jag får känslor och såra mig själv på nytt.
I vanliga fall skulle jag ha fallit som en furu efter 5 minuter och suttit fast där i 3 år.
Men jag insåg att jag inte gjort det denna gång och jag såg nyktert på hela situationen.
Känns det inget, så känns det inget, och då ska man inte få för sig saker som inte finns.

Det var synd att det inte blev mer eftersom jag har en stor önskan efter just en sak, men det finns fler att utforska i världen.


Men så finns det ännu en sak i mitt liv som jag inte riktigt fått bukt på, och det är vad jag vill göra nu, senare och när jag blir stor. Studera? Var, hur, när, vad?
Där är jag fortfarande för rädd för att ta beslut.
Men jag har bestämt mig för att detta året ska vara det år då jag åtminstone bestämmer mig för något, oavsett om det är det jag vill syssla med resten av mitt liv, eller bara något som kommer ske i en månad.

"Man kan inte gå genom livet och vänta tills man är absolut säker innan man gör något. Då skulle man få väldigt tråkigt."