Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag har nyss passerat utan att jag har lagt märke till det, förmodligen första gången sen så långt jag kan se tillbaka.
Tidningar på internet läser jag varje dag, och inte ens där har jag fastnat med blicken vid några inträngande förhoppningar om kärlek.
Det har blivit en sorts trend och ett måste att skriva negativt om denna kärleksdag, så det känns ju lite smått.. udda.. att inte göra det.
Jag ogillar att använda för mycket av min usch-vad-jobbigt-och-vad-jag-hatar-allt-och-alla-negativa-sida, därför vänder jag på bladet och plockar fram åh-vad-fina-saker-kan-vara-och-vad-jag-tycker-om-allting-positiva-sida. (Känner ni mig bra så förstår ni förhoppningsvis redan hur jag ser på saker och ting).
Saker och ting i detta förbaskade, alternativt ljuvliga, liv känns mindre fientliga ifall man sätter en sol framför sina ögon istället för ett mörker. Risken är dock stor att man blir fullständigt bländad.. men det hör inte riktigt till saken nej.

Jag är en av de.. få(?).. som kan sitta och glädja sig åt andras lycka. Det finns flera människor runtomkring mig som gråter ut sina olyckliga känslor och ilska framför kärleksfilmer, vilka som helst av allt vill ta den jävla tvapparaten och slänga ut den genom fönstret som värsta kändisar-wannabe-crashers. Jag sitter och fäller lyckotårar när någon får sin efterlängtade kyss eller stora kärleksförklaring den alltid suktat efter. Förmågan att ta till sig andras känslor och glädjas åt någon annan är en bra sak att ha i sin ägo, enligt mig.
Trots allt detta har jag under andra år, denna dag, suttit och svorit över att "blääää, jag har ingen!", men av den anledningen har jag inte önskat någon annan att fara och flyga åt pipsvängen (och fan jävla kärlek du kan ta dig i arslet och försvinna!). Snarare så har jag ännu mer ökat på känslan av att, ja, snart är det min tur.
När jag är deprimerad tycker jag om att sätta på en kärleksfilm för att få njuta trots allt ont inom mig. Mina egna känslor förgylls då med något harmoniskt och det känns som om det är jag som får den där efterlängtade kyssen och den stora kärleksförklaring jag alltid suktat efter.
Så, vad är det för fel på alla hjärtans dag?
En sak kan jag hålla med om, varför fira med stordåd av kärlek enbart en dag?
Alla dagar borde vara snuttiplutt-rosaskimmer-likt.
Och okey, enligt alla negativa (ja, man kan vara positiv och se det ändå.. tolka mig rätt.) blir självmordsstatistiken högre just denna dag. Är det verkligen så? Jag har ingen aning. Förståeligt iofs, men helt åt helskotta förbaskat dumt.
Det jag tycker om med alla hjärtans dag är denna påminnelse om att sända ut kärlek till allt och alla, att påminnas om att vara extra kärleksfull helt enkelt. Idiotiskt att behöva bli påmind å andra sidan. Skulle ha även varit oerhört trevligt om alla, både negativa och positiva, kunde träna sig inför denna dag - varje dag.

Men jag tycker inte att dagen är så dum, den är vacker - trots allt.
Det är bättre att en enda dag fylls med enormt mycket kärlek än att ingen dag gör det. (Om nu alla jäklar i denna värld enbart ser 14 februari som en kärleksdag.)

Har jag pojkvän som fyllde mig (på flera olika sätt?) med kärlek denna ljuvliga dag då?
Nope, tyvärr är det ingen jäkel som har fångat mig än, men någon frivillig kan gärna få komma och.. ta.. mig nu?
Det är faktiskt helt okey.
Jag lovar.