Glada komplimanger

Jag var på jobbet igår och jobbade, självklart. Skulle gå in i en annan avdelning för att hämta ett stort såkallad badkar som vi lägger i, efter att ha rivit/hackat, ungefär 60kg blandad sallad.
Så stort badkar på hjul alltså.
Vi har förövrigt tre sådana som vi fyller varje dag. Räkna själv.

I den avdelningen där det tredje stod, jobbade idag två stycken, varav den ena alltid befinner sig där. Hon stoppade mig och pratade om saker.
Hon tyckte att mitt ansikte såg så fint ut, skinande, lent, och påpekade lite att det kanske berodde på nattens bravader, och hon log så där stort som hon alltid gör då vi pratar.

Så började komplimangerna hagla, och det kändes så fint.

"Susann, (mitt namn ja..) jag har tyckt om dig från första stund då du började utbildningen (för 1½ år sedan), du är alltid så glad! Och skrattar mycket. Aldrig någon sur min då jag ser dig. Och du är så duktig! Duktig och glad. Det finns många fler som är duktiga här, men de flesta är så sura. Men du är både duktig OCH glad! Det är alltid så roligt att träffa dig, att prata med dig. Jobbet blir roligare!"

Det är inte varje dag man får höra sådana saker, jag stod där och log jättestort och sa att jag tycker om henne också.
Och jag håller fullständigt med i det hon säger med att det finns många duktiga på jobbet, men att de flesta är så sura, vilket gör att det blir tråkigt att vara bredvid. Väldigt många såkallade surkärringar, och en av dem var påväg att få mig till en sådan också.
Jag hade enorma problem innan jul, jobbade nära en av dem, och hon klankade ner på allt jag gjorde, ingenting var bra nog, och pratade skit om alla andra runt omkring.
Men jag lyckades hålla mig ovanför ytan, mycket tack varje den andra jag också jobbade nära.
Jag är en väldigt glad människa.
Jag möter andra med ett glatt leende, och det hörs ofta då jag går igenom produktionen, eftersom jag skrattar väldigt lätt.

Därför var det extra roligt och värmande att få höra det från henne igår, ett slag bevis att jag faktiskt är sådan och att det syns utåt, och att jag lämnar spår.

Jag ger ofta " de sura" ett stort leende då jag kommer, och jag får oftast ett tillbaka. Det är en väldigt enkel sak att le när man går förbi någon, och ett leende kan skapa en hel dag, samtidigt som en sur min kan förstöra en hel dag.
Tänk på det nästa gång du möter någon.

Jag använder också alltid leendet till att släta över orden av en av dem jag jobbar närmast. Svarar ofta skarpt, och lite anklagande trots att det egentligen inte är meningen eller skulle behövas. Så jag ger ett leende till personen som får ta det, för att liksom få personen att inte bara minnas de jobbiga orden.
Jag gör mot andra så som jag själv skulle vilja bli bemött, och det funkar väldigt bra när det gäller just det här.