Good bye, Mom

Det känns ofta som om jag bara har drömt att jag befunnit mig där borta i fjärran öster (..ifall man vrider på jordklotet en jädrans massa och blickar neråt..)
Det är det som alltid känns så märkligt när jag tänker tillbaka..

Mina nästan tre månader har mest förvandlats till ett dunkel minne som jag möjligtsvis bara har drömt.

Men det är kanske lite overkligt också att ha vandrat runt på manhattan. :)

Ibland tänker jag tanken om att skriva ett handskrivet brev till sista familjen, till mamman främst.
Jag har inte skrivit om hur det var då vi sa hejdå..
Men hon grät och stod alldeles framför mig, höll i mina händer och sa att hon är så glad att ha fått ha mig här och jag ska tacka mamma att hon lät mig komma till dem och att hon verkligen tror på mig och att jag kommer lyckas med det jag tar mig för. Bara du satsar så kommer du klara av det!
Och att hon kommer vara väldigt misstänksam mot alla andra framtida au pairer efter att ha haft mig där..
Innan vi träffades, innan vi valde varandra då jag skulle byta familj, satt vi i telefon i 1½ timme och bara pratade.
Hon hade aldrig någonsin tidigare gjort det med någon au pair innan.
Och hon kände att denna tjejen måste hon ha!
Och jag kändes som en väninna till henne, och hädanefter kommer alla telefonsamtal med au pairer kännas konstiga, för de är inte likadana som ditt och mitt samtal.

Sen gav hon mig en chokladask som jag skulle ge till min mamma som tack.
Sen kramades vi och sa hejdå.

Jag stod också där och grät.. och hon sa, då jag försökte torka bort mitt "No, its my turn to cry now!"..

Sen grät jag i bilen då manja, min tyska kompis, skjutsade mig till tågstationen.. jag grät över att lämna den mamman. Det kändes som om jag lämnade min egen.

Så jag funderar ibland på att skriva brev, men samtidigt känns det jobbigt.. Det har tagit för lite tid sedan jag åkte.
Men någon gång kommer jag att göra det.