Inget sammanträffande här inte

Jag är en av de som tror på högre makter, dock inte i form av gud. Men att saker och ting sker av en orsak, det var meningen. Ödet är en del i det, då vi föds är vi redan ett skrivet sistablad i många, många böcker. Allting är redan utstakat, dock har vi all möjlighet i världen att förändra dess gång. Väljer vi att gå till vänster på stigen hamnar vi tillslut på en annan plats än vart vi skulle gjort om vi gick åt höger. Det är logiskt om något.
Säger vi hej, med ett leende, till farbrorn som går förbi - då har vi skapat något nytt åter igen.
Varje handling innebär något, betyder något.
Varje handling förändrar vårt liv.

Positivt eller negativt.

Sen kommer jag in på det här med möten. Olika möten vi får har olika delar i livet. Vissa människor möter man och blir vän med under en viss tid, den tiden man behövde det som mest. Sedan när inte samma behov existerar längre så glider vänskapen sakta iväg och vidare och kanske försvinner. Vissa möten varar bara för en stund. Jag tycker inte riktigt om den grejen eftersom jag har svårt för avsked, men vissa människor har betytt något mer en viss tid, och mindre en annan. Tillslut pratar man kanske inte ens med den personen man aldrig fick nog av för tre år sedan. Saker förändras, och det är meningen.

Ibland förstår man inte riktigt att ett särskilt möte har en särskild mening i ens liv. Därför behöver livet, ödet, whatever, påminna en om det om och om igen.
Jag får för mig att det håller på att ske just nu.
Men det är bara vad jag anar, inget jag kan veta.
Allting kanske bara innebär att det enbart råkar bli, ett sammanträffande och inget annat.
Men eftersom jag vill tro på något högre, eftersom det låter mer roligare - livet får en större positiv inriktning, ett hopp skapas, så tror jag inte på sammanträffanden.

Lördagen efter lucia i december förra året, närmare bestämt 15e, kliver jag in på ett uteställe här i staden jag bor i. Jag hinner inte mer än att sätta mig ner och blicka runt litegrann i 5 minuter innan jag fattar tycke för någon som sitter i ett hörn - vilket jag också påpekar för min vän som sitter bredvid mig. Några sekunder senare sitter jag själv i det där hörnet, bredvid den någon som jag fattade tycke för.
Det var steg 1, början på mötet.
Steg 2 är då jag morgonen efter, runt kl 12 på för eller eftermiddagen, lunchtid heter det kanske. Jag ligger där i sängen med mobilen i handen och tänker på gårdagen, natten. Nytt möte, munkontakt i flera timmar sittandes på ett köksgolv. Nummerbyte.
Jag funderar på ifall jag ska våga skicka ett sms eller inte, och just då tanken rullar runt i huvudet tutar min mobil till.
Det var han från igår.
Frågar om jag vill ses på eftermiddagen.
Vilket sammanträffande! (?)

Steg 3 är då jag kommer dit och finner flera saker som vi har gemensamt när det gäller husdjur, tankar, matta, matlagning. Små saker som jag får för mig är små tecken på saker och ting.

Steg 4 är då vi avbryter allting. Då jag, för en gångs skull, faktiskt inser och bestämmer mig för att säga allt jag tänker på, och vara ärlig med att jag faktiskt inte har hunnit utveckla några känslor och därmed är det ingen idé att fortsätta när saker och ting var som de var.
Jag lärde mig något nytt, lärde mig att lyssna på mig själv. Lärde mig att, huvudsaken är inte att vara två, att finnas intill någon annan, att få närhet, huvudsaken är om du verkligen vill det eller inte. Om det är rätt person att vara nära. Om det är någon idé.
Detta möte utgjorde en lärdom hos mig själv.
Det var inget sammanträffande, det var ett möte som skulle få mig att inse att jag är jag utan att ha någon annan bredvid mig.

Steg 5 är då vi åter igen tar kontakt och börjar prata. Då kontakten åter igen tas upp då jag just funderat på ifall jag kanske ska höra av mig? Och mobilen tutar till. Det är han som frågar om att ses. Sammanträffande?
Och det fortsätter, då och då får jag ett sms ifrån honom med samma fråga som jag just tänkte på att själv skicka iväg.

Steg 6 är då vi sitter ner bredvid varandra och talar om våra djupaste tankar och hemligheter. Vi pratar, och pratar, och pratar. Berättar om oss själva, vilka vi är, vad vi gjort, vårt bästa barndomsminne. Och jag inser åter igen att jag har börjat utveckla mig själv ännu mer.
Vi har en relation där vi faktiskt pratar också.
Oj.
Mina tidigare erfarenheter är inte så våldsamt pratiga.
Här blir jag dock osäker på allting. Ska jag börja utveckla mer känslor nu? Tanken går igenom mitt huvud. Det är inget jag kan bestämma - beslutar jag mig för.

Steg 7, och det senaste steget. Jag är förbannat trött, det är söndagkväll, jag lägger mig ner i sängen och blundar en stund och funderar på ifall jag ska skicka en förfrågan i sms om att ses. Jag håller mobilen i handen samtidigt.
Mobilen tutar till. "Tja! Påväg hem från Västerås nu, hemma halv nio. Känner du för o komma o hälsa på då?".
Sammanträffande igen?

Jag vill inte tro det.
Jag har ingen aning om vad det betyder eller innebär eller vad som kommer ske härnäst.
Men det kanske inte har någon egentlig betydelse.
Det kanske får bli som det blir, komma som det kommer.
Jag är åtminstone övertygad om att det är meningen att jag ska dra lärdom av detta möte.
På eller eller annat sätt, på två eller flera sätt.

Igår var det jag som skickade iväg en förfrågan.
I helgen kanske det blir en pausunderhållning i skogen, uppe på berget, på utsiktsplats. En paus innan jag har mitt teoriprov för körkort. Det är inte omöjligt att det blir av.
Men det blir åtminstone inget sammanträffade ifall det sker.