Återvändsgränd

Jag är påväg in i en återvändsgränd och det känns väldigt ruttet.

Fick precis tårar i ögonen när jag tänkte på hur det här kan sluta..

Jag har alltid velat bli vän med mina ex, det planerade jag långt innan jag ens lyckades skaffa mig min första pojkvän. Jag ville helt enkelt kunna ha en fortsatt relation även efteråt.
Och jag lyckades med min första, närmare bestämt 50% av de jag haft.
Vi har nära nog nästan haft daglig kontakt sen det tog slut fullständigt för 3 år sedan. I februari nästa år var det 4 år sedan vi blev tillsammans.
Trots alla bråk vi lyckades få i slutet, för 3 år sedan, har vi lyckats behålla pratet mellan oss, vi har träffats lite då och då.
Skrivit mail, skickat sms. Pratat alldeles för dumma saker, tjafsat, bråkat ännu mer, kramat om varandra, undrat hur fan vi ska ha det, sagt nej, sagt ja, blivit förbannade, slutat prata, börjat prata..

Jag skulle vilja kunna träffa honom och sova ihop med, krypa in i famn och bara finnas där - utan något mer. Inga känslor finns kvar, så varför inte bara återvända till den varma famnen man en gång kände sig så trygg i - på flera olika sätt?
Den famnen som lyckades rädda mig från onda ting.
Jag vill kunna ha honom i mitt liv.
Vi har ändå haft kontakt sen jag var 16 år. Dock på ett ytligt plan, men som 19åring fördjupades det.
4 år.

Men jag kan inte.
Tanken att vara nära känns helt.. bortom allt.
Jag vill, men jag kan inte. Någonting tar emot.
Den famnen som jag har velat ha som räddning såfort jag fryser, den jag tänkt behålla som vän och allt vad det kan vara. Jag kan inte.
Han vill ha mer.
Vill återvända dit vi var förr.
Men utan kärlek.
Han vill ha det kroppsliga.
Jag kan inte.

Vi bråkar om det.
Vi kramar om varandra.
Vi blir ledsna.
Vi ler.
Vi bråkar igen.

Nu har vi skickat några sms ikväll, om vad vi gör, och som vanligt börjar han inleda med ngr ord som riktar sig mot det kroppsliga.. och jag är som alltid avvisande.
Efter ett tag får jag den där frågan. "ää, vad ska vi göra med våran relation?"
Och jag får tårar i ögonen.
"Jag vet inte. Vad vill du med mig?" får han som svar.
Jag vet exakt vad han kommer svara.
Vilket han också gör.

Jag är påväg in i en återvändsgrej.
Och jag vet inte hur hård smällen kommer att bli.
Nu är det omvända roller.
Jag som inte vill, han som vill.
Kommer vi få avsluta våran relation?

Det känns hårt.
Tårar i ögonen igen.
Jag vill inte förlora kontakten trots att vi så ofta tjafsar.
Men, den är ju en del av mig, han är ju en del av mig.
Vi är ju vänner..

Varför ska allt vara så komplicerat?