Min stund i rampljuset av bottnen

Jag minns den dagen som snart blev kväll då jag upplevde det första gången.

Jag hade börjat kämpa ett halvår tidigare, dragit upp alla gamla minnen och elakheter ur mitt inre och satt ord på dem, givit dem styrka att ta sig upp genom min strupe och tyst skrika ut. De måste ut och sättas ord på för att tillslut kunna smälta bort och enbart bli ett svagt minne av något som för längesedan inträffat och som påverkar vem jag är idag, men något jag kan leva med.

Men det kunde jag inte då.

Jag hade lyckats ta ett steg åt rätt håll, vilket resulterade ner till bottnen. Man måste ta sig dit för att lyckas ta sig upp helt, och jag slog bottnen med en kraftig smäll.

Mitt i all kamp kom en pojke underfund med att en gång för alla avsluta sin relation med mig. Och eftersom jag redan var nere och kröp i dyngan så lyckades den visst förvandlas till någon sorts kvicksand som försökte sluka mig hel, men i tusen bitar. Jag hade lyckats bygga upp någon sorts platå i mitt huvud, och den platån som jag stod på var denna pojke.
En helt omöjlig uppgift att kräva av en människa - att vara den som stödjer mina fötter till att lyckas stå kvar.
Och eftersom det inte gick så vidare bra föll platån ihop och jag sjönk ner i helvetesgapet, en gång för alla.

Jag minns att jag la mig i sängen för att sova. Låg med huvudet på kudden, på rygg och tittade upp i taket. Strax började jag gråta av saknad och ilska och hjälplöshet. Jag började krampgråta.
Men denna gång hände något annorlunda. Jag började hyperventilera, jag försökte få luft, men det gick inte. Satte mig snabbt upp för att det kanske skulle gå enklare att andas om jag inte låg ner. Jag satt och höll mig krampaktigt om bröstet och fortsatte att försöka få luft ner i mina lungor. Ömsom grät och ömsom kippade efter luft.

Sen den kvällen fick jag alltid liknande tecken runt klockan 17-18 på kvällen - då det började bli mörkt - då det snart var tid att sova för natten. Jag kunde sitta ner i soffan framför tvn och blicka mot klockan, och plötsligt känna det som om någon sitter ner på min bröstkorg. Jag börjar andas tyngre och tyngre och känner ångest inför att lägga mig ner i sängen och blunda.

I samma veva drömmer jag en verklighetsbaserad mardröm. Men i min nutida ålder.
Som får mig att inte våga lägga mig. Jag blir livrädd för att somna. Jag drömde samma dröm två nätter irad.
Istället för att lägga mig satt jag uppe halva nätterna och hatade numera sömnen som jag tidigare älskade. Jag blev vansinnig över att jag inte hade den där tröstande famnen att ta till.
Hur i helvete kunde han lämna mig helt när jag just hade dragit upp allt till ytan, och fått mardrömmar och fått hela denna jävla dynga rätt på mig?
Varför var han inte här nu när jag behövde det som mest?
Vem skulle jag ringa till nu, när jag lyckats få en släng av panikångest?
Ja, du hörde rätt.
Jag.
Panikångest.
Hur fan går det ihop?
Sånt får inte jag.

Det ordet darrar av desperation och hjälplöshet, och svaghet.
Sån är inte jag.

Men så blev det. Och det var min stund i rampljuset av bottnen.
Min början av resan uppåt.
Och min början att förstå hans roll i det hela.

Jag insåg kanske ett halvår efteråt, eller kanske till och med ett år, att han bidrog till en hel del dumma saker under hösten, och att det var delvis mitt fel att han bidrog till det. Och det var bra att saker och ting tog slut mellan oss. Men jag insåg även att det vore helt ofattbart om han inte hade försvunnit. Våran relation var inte bra, och man kan inte bära någon's liv på sina egna axlar. Det går inte.


Men jag minns den dagen som om den vore igår.
Den dagen som jag slöt mig ihop bland de där deprimerade jävlarna som har panikångest.
En liten släng bara, men ändock.

Jag vägrade fortfarande att knapra tabletter.
Jag började gråta under en gruppterapi, något jag aldrig skulle ha gjort annars. De blev överraskade, men ledaren hade förutspått det. Jag hade berättat om att jag drömt mardröm, och jag såg ut som om jag strax skulle bryta ihop.
Men jag vägrade knapra tabletter sen när vi pratade enskilt.
Det har varit min inställning hela vägen.
Jag var i bottnen, och inte fan ska jag stoppa i mig droger.
Ska jag ta mig upp levande härifrån måste jag göra det på egen kraft.

Avgrunden blev starten på mitt nya liv.
I samma veva träffade jag H, sen flöt allting på.
Nu står jag här, snart 2 år efteråt, och har förändrat det mesta med mig själv som jag kan förändra. Har en hel del kvar, men jag kommer klara det.
Det är jag övertygad om.

Och jag tänker inte börja hyperventilera igen.
Men, skulle jag en dag göra det.. det finns alltid en väg upp igen.
Det gäller bara att vara inställd på det.
Det är åtminstone min tro.