Tiden bara rinner iväg

Nu har det gått över en månad sedan som jag skrev här senast..
Tiden har bara rusat iväg trots att jag tycker den har gått förjävla långsamt på samma gång..

Den 23 April firade jag och F 1 månad tillsammans.
Om några veckor är det 2 månader.

Just nu sitter jag här och känner mig tom, och varje gång jag byter rum i lägenheten så förväntar jag mig se honom sittandes, liggandes eller något vadsomhelst, men han är ingenstans! Snart kommer det knacka på dörren, eller så hör jag ljudet av nyckeln som vrids om, och rösten som ropar "Tjena!".
Men nej, inte det heller..

Vi sa hejdå för 2 timmar sedan, och jag känner mig helt gråtmild.

Ena stunden vill man bara dra iväg och bli ensam ett tag.. men i andra stunden vill man inte släppa taget och blir megaledsen när man skiljs åt.
Skumt.

Imorgon ska jag gå och hälsa på min favorittant på jobbet.. hon har blivit sjukare och klarar inte av att bo hemma längre, befinner sig på ett tillfälligt boende just nu. Den tant som varit friskast nästan, som klarat allt själv, som bara har haft tillsyn. Tanten som tycker om mig mest, som jag har haft kontakt med även då jag var i USA, utan att vi pratat ed varandra. Tanten som jag skickade ett långt brevt till då hennes man dog - medan jag var i USA. Hon som alltid blir megaglad såfort hon förstår att det är JAG som kommer, och bjuder alltid på coca cola och särskilda kakor och vi kan ligga i sängen ihop och läsa skvallertidning eller ta långa promenader ihop eller bara kika på tv.

Min absoluta favorittant håller på att försvinna.

Usch.

Men imorgon ska hon få träffa mig igen - jag hoppas bara att hon fortfarande känner igen mig.

..Jag ser väldigt många anledningar till varför det sket sig i USA..