Vetenskapens värld

Det är ett helt nytt liv som uppenbarat sig framför mig i samband med flickvänskapet.
En värld jag alltid har suktat efter, jag alltid har velat befinna mig i - men aldrig fått möjlighet.
Nu är den här. Möjligheten alltså. Eller snarare, livet är här.
Och jag har mycket att lära.

Hela tankesättet ska förändras totalt.

Jag har ändå levt som singel i hela livet nästan. Jag har träffat killar, jag har varit kär i dem, men jag har aldrig fått sätta en stämpel på relationen och därmed har killen inte heller satt en stämpel och därmed har allt varit fritt fram.
Varför hålla sig till en enda när man inte har någon förpliktelse?
Ungefär..

De senaste åren har jag börjat tänka i samma banor.. Varför ska jag hålla mig till en enda, när den en enda inte vill hålla sig enbart till mig? Så jag har börjat leva som singel, bokstavligt talat. Jag har träffat flera, hit och dit. Inget fel i det, iom att de gör likadant, eller helt enkelt vägrar ta hela mig utan bara en liten bit.

Men det är också nu som det blir så kaotiskt i mitt huvud.
Nu har jag en enda, som faktiskt vill ha hela mig med alla tillbehör och bitar.
Inte enbart en enda sak. Vi lever i tvåsamhet, och mitt tänk finns ju självklart kvar.
Det försvinner inte direkt.
Därför blir det en stor omställning som jag dock börjar få bra pejl på nu.

Från att alltid ha fått vara singel till att plötsligt vara flickvän.
Så fort man är kåt.. vad tänker man på då? Sex såklart.
Och folk man skulle kunna ha sex med.
Och så blickar man lite åt vänster och så ser man en ryggtavla ligga där och man kommer på att.. ja just ja, jag har ju en jag kan ha sex med här. Och det är bara han jag ska ha sex med.
Fan vad bra!

Och för att liksom i början få med tänkandet i handling så börjar man argumentera med sig själv i huvudet.. Sex, visst, det är trevligt.. men de där killarna jag har träffat, de vill ju faktiskt bara ha sex - eller hur? och vad vill du ha? Det du har framför dig - bredvid dig!
Just fan, det har du rätt i!

Det är bara tänket som får förändras som fan i en flick och pojkvänrelation har jag märkt nu.

Jag har aldrig haft någon som vill ta hela mig, så det känns väldigt stort. Och det är flera gånger som jag har sagt till honom "Hej pojkvän!" och "..du är min pojkvän. Shit!". Och påpekat för honom att han kommer få höra det ofta. För det är inte bara något som man tar med en klackspark och en självklarhet, särskilt inte när man aldrig någonsin tidigare har varit en flickvän.

Jag har gråtit många tårar framför honom. Vi har tjafsat och blivit irriterade på varandra och jag har sagt "..men gå då!". Och sen efteråt då vi närmar oss varandra igen så börjar jag gråta, för jag är inte van vid det här. Jag är inte van vid att vara tätt inpå och sen vara irriterade och sen komma tillbaka till varandra igen.
Jag är van att bara umgås vid vissa stunder och sen adjöss och så var det inte mer med det.
Och sist det tillfället kom sa jag till honom, gråtandes medan jag tittade upp på honom under lugg "du är så jobbig!" och i nästa andetag krama om honom hårt som fan och säga "men jag tycker om dig..."
och känna mig helt förvirrad av det.

Det är en stor jävla vetenskap det här!
..som jag sakta men säkert börjar lära mig.


Nu ska jag gå ut på promenad innan jobbet, han tyckte jag skulle göra det. Vi tog en långpromenad igår och jag lärde mig fiska med kastspö.. På kvällen när vi skulle sova låg jag och sjöng på varje jävla låt jag kom att tänka på, och skrattade om vartannat och var hur pigg som helst. Han verkar tro att jag blir pigg av att gå ut och gå. Konstigt!

Men jag får roa mig med något - han har just åkt härifrån efter att vi har spenderat tid tillsammans sedan i söndagskväll. Nära på 4 dygn.

Ingen separationsångest alls, nejdå.